Marilyn i metron

I morgonmetron satt jag och finalpetade i min text om Blonde av Joyce Carol Oates. Boken handlar alltså om Marilyn Monroes liv och är ett imponerande konstverk, artikeln ska publiceras i Nya Argus under vinjetten "Favoriter ur världslitteraturen". Nå men jag sitter då där och petar, lyfter blicken och ser en vacker peroxidblond kvinna i min egen ålder - tillika den döende Marilyns - med knallrött läppstift. Hon läser stillsamt i en bok och det hårda ljuset utifrån skimrar över henne. Jag tolkar detta omedelbart som varande av värde.

Misstänker att jag har all anledning att hålla min vid sunda vätskor sådär mentalt, annars kommer jag väl snart att börja se tecken och hälsningar överallt.

Låter länkkärleken gå vidare

Bloggen Försök att inte se så snygg ut, som jag hittade via Peppes blogg, kärlekslänkar till Lovisienstadt, som också jag omedelbart blev kär i. Har bara snabbtittat nu men alltså de gamla fotona! människorna! Som Sekelskifteslosern Sara, Kockan Ebba eller Fosterbarnet Zelma Elise. Ljuflighet.

(Eventuellt pinsam fråga i det här sammanhanget: vet nån hur man får senaste inlägget på bloggarna i länklistan att synas?)

Drömjobbet, usch

Har haft hemska mardrömmar de senaste nätterna men eftersom jag i mina drömkoder är så fruktansvärt tydlig ska jag inte avslöja dem alla här. Det är också möjligt att inte alla älskar att läsa om andras drömmar.


Men den här grejen bara, ifall någon skulle känna igen sig i det här med att panikera i onödan: Vaknade i morse man en faslig ångest över att jag hade gjort uselt ifrån mig på ett jobb. Jag hade fått ett eget soffprogram och skulle intervjua två personer för tv, en cool blond tonårstjej från en småstad som nyss blivit scoutad av en stor modellagentur och en snubbe som var cool av en anledning som jag inte minns. Inga vettiga frågor kom jag på, och på något sätt hade jag i situationen också lyckats missa att flickan var modell (hon såg helt normalsöt ut sådär som stjärnor ska göra när de inte utför uppdrag). På feedbackmötet satt alla och harklade sig, såg sura ut och undvek min blick.


När jag äntligen lyckades lösgöra mig från den här situationen hade jag redan hunnit ha ångest hur länge som helst. Onödigt. Och säkert mycket avslöjande.

Mormors nattlinne, jag i det.

Vaknade i morse iklädd mormors nattlinne, ett plagg av mjukaste flanell, vackert snitt, en färg jag tycker om på ett nostalgiskt vis men knappast skulle välja själv, fotsid sak. God kvalitet. Såg mig i spegeln på toaletten, såg en mycket äldre människa än den som gick och lade sig igår. 


För jag är mycket äldre, jag är en annan, min roll är ny. Senast hade jag mor och mormor, nu är mormor jordfäst: tidevarv försvinna -


- släkten följer släktens gång: jag står i nattlinnet och ser mig i spegeln och ser ett annat ansikte än igår. Så inbilsk är jag. Det är kanske nån annan här i salongen som åldras? Ni vet att det inte sker över en natt sådär i vanliga fall?


Men det skedde över en natt. Jag är inte längre någons barnbarn. Skillnaden är stor, saknaden efter mormor ljus, jag var nyss tio år och Karin fanns där som en självklarhet. Hon hade alltid funnits.

Dagens tips: Situationsdiktaren om sannfinlandssvenskarna

Har smugit in hos Situationsdiktaren Lotta säkert sju gånger idag för att pigga upp mig med hennes inlägg Perussuomenruotsalaiset. Det vore alltså snålt mot alla parter att inte länka.

Aj jo, lyss ju!

När man aktivt valt ett hemmaspråk istället för två får man lov att sätta en ära i att inte förenkla språket i onödan bara för att man talar med en fyraåring. Så i tamburen i morse när de krångliga skorna skulle på drog jag till med ett ordspråk som jag tycker låter så trevligt, nämligen: Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Jag gillar formen "lyss", jag gillar budskapet, jag kände mig som en grymt välartad förälder som kunde dra till med nåt så fint. Sen fick jag dessvärre veta att jag förstått bara hälften av ordspråket.

Jag: Bättre lyss osv.
Barnet: Vad betyder det?
Jag då, supernöjd: Att det är bättre att misslyckas än att inte alls våga försöka.

I närheten fanns då en annan vuxen som sätter barnet i främsta rummet* och han tillade: Och det betyder också att man ska lära sig av sina misslyckanden.

Tänk, det har jag aldrig fattat förr. Man ska ju lyssna till den där strängen också, vad den har att säga liksom, inte bara avfärda dess ihåliga plonk.

När jag sen googlar kommer jag till en frågespalt där en person undrar om ordspråkets ursprung för att hon/han planerar tatuera det nånstans på sin kropp. Lite fascinerad. Kanske man kunde tatuera in det på sina barn, i fostrande och språkfostrande syfte liksom.



*stickspår! kolla Maria Turtschaninoffs insändare i dagens Hbl om ni missat den!

Marilyn och Mark: "The mill of the brain is grinding"

Ingen skönhet i afton annat än på det mera intellektuella planet liksom, sitter stint och skriver om Marilyn Monroe men hur det nu råkade sig surfade jag över till Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund och läste att han citerar Mark Twain. Mark Twain, som i sin självbiografi skriver så här:

What wee little part of a person’s life are his acts and his words! His real life is led in his brain, and is known to none than himself. All day long, and every day, the mill of his brain is grinding, and his thoughts, (which are but mute articuilations of his feelings,) not those other things, are his history. [...] Every day would make a whole book of eighty thousand words – three hundred and sixty-five books a year. Biographies are but the clothes and buttons of the man – the biography of the man himself cannot be written.

"The mill of his brain is grinding", det är väl det som också kallas tjattret, eller babblet. Babblet, det är vårt innersta och i någon mån viktigaste, och jag tänker nu att det var något av det som Joyce Carol Oates försökte efterlikna i sin feta roman Blonde om Norma Jeane Baker, mera känd som Marilyn Monroe.

Varför skrev jag det här i Blogger egentligen? För att jag hade lust. Vips tillbaka till Word. Hej!

Husmorsskönhet i aftonsol

Nu sitter man här och den såkallade egentiden hägrar, fast först ska en tvätt hängas och sen, under egentiden, ska jag bli en sån där Tikkanenkvinna som skriver kvalitetstext på natten. Det är en artikel som ska bli skriven alltså, eller påbörjad åtminstone. Min personliga döda linje går vid tjugo över tolv ungefär. Då brukar jag precis som husmor mami alltid lacka naglarna i nån glammig färg, lägga mig som ett lik i sängen, slockna och vakna upp med glänsande, skråmfri fernissa klockan halv sju. 


Denna kväll tänker också håret bli färgat. Det är så burrigt, måste kuva det med lite gift. Har varit avtänd på detta med supermarketfärger efter att ha bekantat mig med de mycket övertygande argumenten i Noora Shinglers bok, men nu ger jag faktiskt upp. Kraftade mig till och med till Ruohonjuuri för att fråga om jag kunde få en ekologisk hennafärg, och fick då anvisningar om att låta färgen sitta i helst hela natten, och sen skulle resultatet antagligen inte synas förrän efter fyra omgångar, och då skulle möjligen en del av håret bli grönskiftande.
Så nu har jag en färg från Säästöpörssi i Hangö. Det kan bli bra.


Men först ska jag ut med soporna, hänga den där tvätten och lyckas ta mig ur strumpbyxorna som är rätt svampiga i lästen efter att jag inte förstod att ta av mig på fötterna när jag tvättade två ungar i badkaret. Vardagens glädjeämnen!

Hur man bekräftar irrläror på 30 sekunder

Min fyraåring är mycket för det här med vänskap de nordiska länderna emellan. En av hans bästisar är norsk, en annan svensk, och dessa schyssta typer gör det till en ära att hövligt heja på varandras nationer i exempelvis sport. De kunde ha seminarium på Nifin om nordisk gemenskap i praktiken vilken dag som helst.

Men det här visste ju inte metrobesökarna i morse. Tidningen Metro hade en bild på guldlaget med pokal och det gillade ju barnet. Vi brukar vara i stort sett de enda som pratar i metrovagnen och det är många som tvingas lyssna, så det känns alltid extra viktigt att vara politiskt korrekt under resan till city.

Barnet: Tänk att Finland vann. Jag blev så glad.
Men jag skulle också ha blivit glad om Sverige hade vunnit.
Egentligen var det synd att Sverige inte vann.
Jag brukar heja på Sverige.

Ömma mor: Nej nej E, du hejar på Finland.

Barnet: Men om Sverige inte är med, då hejar jag på Finland.

Ömma mor (nervöst): Vi hejar på Finland ...

Barnet: Nä, jag hejar på Sverige. För jag är från Sverige.

Ömma mor (nu lite svettig): Vi är från Finland, E. Vi bor i Finland! Du är född i Finland!

Barnet: I Sverige pratar dom vårt språk. Och jag hejar också på Norge. Men om dom inte är med, då hejar jag på Finland.

Puh.

Problematisera mera

Kjol- och klänningsdiskussionen nedan var saliggörande för mig och nu skulle jag hemskt gärna försöka bli en sån där person som klär sig i kjol och klänning utan ansträngning. Det kräver ju bara att man har ett lager såna plagg först, men sådär i princip. Jeans känns trista! De hänger i baken! De spänner! Ge mig en hemulklänning! Eller en kort, vippig sak som Sara sportar ...

Det som också är kul är att märka hur folk har så mycket tankar kring harmlösa och skenbart oviktiga saker. Det harmlösa är politiskt, man märker inte alltid de vardagliga tankarna men de finns där och bestämmer mycket. Jag vill alltså starkt rekommendera att man problematiserar och vädrar nojor och #issues.
Gammal men god sanning: Har man uttalat problemet så är det lättare att göra sig av med det. Bloggen är ju ett utmärkt redskap för detta. Snart ska jag ta itu med mitt problem med skyltningen på ringvägarna kring Helsingfors, för det skulle jag gärna bli av med. Håll utkik efter spännande fortsättning. (Och vädra egna #issues, de konstigaste tankarna är ofta de mest angelägna!)

Dagens outfit var en kjol

Tänkte att jag skulle vara lite representativ så tog på mig kjol idag till jobbet. Eller en klänning egentligen, eller egentligen var det nog en tunika, men ändå: inte byxor.
Klänning och kjol är fint, tycker jag, men jag har tyvärr så gott som alltid byxor själv. Folk som klär sig i klänning till vardags tycker jag är per definition välklädda, det kräver liksom lite mer att både ta på sig strumpbyxor och kjol och dessutom det där strulet upptill. Redan att hitta ett par svarta strumpbyxor i en mörk låda är ansträngande, och att få dem på sig är en plåga som dessutom kräver en förnedrande koreografi - jag tänker därför att kjolfolket är personer med jättestädade garderober, uttänkt klädstrategi och oceaner av tid på morgnarna.
Byxor är snabbt och lätt, byxor har inga anspråk och byxor påstår inte att man skulle vara typ en kvinna eller så (ifall det skulle vara ett problem).


Hela dagen kände jag mig lite fin och lite fel i mitt kjolsystem. Jag kände mig som min egen sekreterare kanske, jag slirade in i nån roll som inte är densamma som när jag har mina vanliga jeans som hänger oförsvarligt i baken och som jag hela tiden får dra upp.


Sen kom jag på att jag nog alltid haft ett lite problematiskt förhållande till att bära kjol och att jag samtidigt alltid har varit övertygad om misstänkt att alla andra mänskor av könet kvinna är känner sig som om de var i sitt absolut mest rätta element när de bär kjol, klänning eller annat liknande plagg.
Så hur är det, är det "naturligt" för er andra kvinnor att ha kjol, eller är det liksom en extra giv?
Eller kanske det är en övningssak bara? Man vänjer sig, och så blir man van?

En air av alkoholproblem

Vissa meningar dyker upp i mitt huvud i samma form varje gång, lite mantraaktigt sådär. En sån är "jumalauta, det här folket kommer att supa ihjäl sig". Varje dag ser man ju något fullständigt onormalt i fylleväg - och alla går runt som en hop medberoende. Tittar, tittar bort, småskrattar kanske lite förläget, blir störda. Men accepterar det.

Och vad skulle man göra? Man måste ju lära sig leva med fyllona, de hör livet till. Råfylla hör livet till - som också hockeytränaren Jukka Jalonen så smidigt lät förstå när han förklarade sin egen och VM-lagets superfadäs i samband med den grandiosa hemkomsten.

Alltså, jag petar själv inte i spriten. Men liksom den här känslan av totaldekis och att det är okej med totaldekis, lite roligt och folkligt nästan? Om man råkar röra sig i trakten av järnvägsstationen i Helsingfors en söndag förmiddag är det som att hasa omkring i en gigantisk bakfyllekuliss, det stinker sprit, folk sitter med sina mobiler och försöker reda ut nattens händelser, flaskor och glassplitter överallt. Och piss, självklart.
Det är patologiskt men man slutar nästan se det till slut. Som medberoende skäms man kanske lite när man ser en turist. Vad ser turisten? kan man då ängsligt tänka.


Antalet utslagna unga ökar hela tiden och jag tror jag förstår ganska väl varför det är lätt att ge upp, supa till, låta det rinna på. Men det är ännu lättare att låta det rasa om det är så okej. Om typer som Jalonen, som ändå har sin chans att säga något ursäktande och attitydjusterande till ett helt folk som sitter och småfnissar åt hans fyllefall* på youtube, bara helt kallt konstaterar att "ganska många barn har sett sina föräldrar fulla".
Som om det vore på ett tröstande sätt sant, och som om det vore ett argument i frågan.

*KORRIGERING! Tack Karolina som påpekade följande:

Nu var det visserligen inte Jalonen utan Pasi Nurminen som fylleföll. (Det gör förstås inte Jalonens uttalande ett dugg bättre).

Som ni ser har jag inte full koll på dessa hockeymän. Se hockeyfrigiditeten. (Men borde ändå ha kollat, nog, ja. Skammens rodnad.)

Öva sig lite i att fira. Feministbubblan.

Sylvia på Zeitgeist analyserar de senaste dagarnas underliga firande på ett bra sätt tycker jag. Lite perspektiv gör gott.

Men ännu en sista kramp: Fick total moralstress av att hockeylaget återvände hem i plakatfyllan, på riktigt, det är förbjudet, de är förebilder - och gjorde som jag på senare tid börjat göra när jag blir anti-allt: tröstade mig med lite feministiska serier. T ex Slizk och såklart den här, Antifeminister (båda av Nanna Johansson). Bäst är det om man får med sig den intellektuella snuttefilten i det berömda badkaret. Man har fått nackspärr här liksom.

Hockeyfrigiditeten

Jag kände ingenting inatt när Finland vann hockey-VM och fick nästan lite panik för det. Alla, också "de som inte intresserar sig för hockey annars", påstås bli upprymda av VM-hockey med Finland i finalen. Och folk blev ju det, alla jag pratade med var förväntansfulla inför matchen, och på Twitter och Facebook skrek den samlade bekantskapskretsen av glädje.
Inget fel med det, men det var en märklig känsla att verkligen inte bry sig. En hel nation i lyckorus och själv är man den frigida och tråkiga stämningssabbaren.

Jag tycker alltid det är trist att titta på sport, men den här gången har frigiditeten säkert också att göra med att allt nationalismrelaterat just nu efter riksdagsvalet har en hårdare klang än vanligt. Det och det och det landet - å alltså, släpp. Retoriken liksom: ge stryk, hacka, besegra, slå. Såg ni de där tjejerna som var utspökade i violetta tighta klänningar och höll upp brickorna med medaljer på? Superfrigid blev jag. Killarna spelar och slåss - tjejerna har bröst och hår. (Ni tycker jag är fånig som hänger upp mig på det? Får man inte bara ha lite kul? Vad är det för fel på att tjejer är snygga? Får man inte vara bra på sport?)

Och firandet som urartade i rasistiska påhopp på stan. Testosteronhorror. Aggroglädje. Hacka, slå, stryk satan. Kläderna av. Finska flaggan. Vi är dom som slåss. NI ska ut och kuken ska in.

Det är fint att Finland spelar fin hockey och jag bugar mig i stoftet för alla som är bra på det de gör, också för de spelare som blev världsmästare i natt. Men den andliga rekvisitan och våldsstråket - spare me. Så galet osexigt. Det kan inte ha varit menat så här.

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt

Det är svårt att säga det här utan att det låter som att jag försöker göra mig själv till nån sorts sorgehjältinna, men faktum är att jag idag har varit först på begravning och sedan åkt längre söderut, satt mig vid en mycket kär människas dödsbädd och suttit där i flera timmar och funderat, tittat, känt efter, sjungit, hållit handen. Det är mycket sorg och mycket känsla för en dag, men det har inte varit nedbrytande. Uttröttande, ja. Men skrämmande eller ohanterligt - nej.

I bilen lyssnade jag på Stefan Sundström på repeat; Fula gubben Hitler och så en låt vars refräng innehåller en av de saker som måste sägas efter en dag som denna:

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag?
det blir hans fråga
och vad svarar du och jag?

Det funkade!

Famösa och ovärderliga inlägget är tillbaka! Har ni andra fått tillbaka era darlings?

Bloggernoja. Marias insändare.

Alla verkar så coola med bloggerkollapsen. Själv är jag nu smånojig och saknar mina förlorade inlägg, som var kanske ett eller två. Ett tror jag. Men jag tryckte det var lite störande att bli av med det för det handlade om Nanna Johansson och Lidls äckliga chauvinistkampanj med sloganen "Grillimaisteri tekee pojista MIEHIÄ".

Som den it-specialist jag är tänker jag att det förlorade inlägget - och alla andras förlorade inlägg! Skulle t ex gärna fortsätta diskussionen om "vacker kvinna" hos Peppe - kommer att komma tillbaka. Så om man inte lägger upp nåt nytt nu så kanske det börjar funka igen? Jag testar? Jag skriver inget eget inlägg, utan kopierar in Maria Turtschaninoffs insändare som publicerades i dagens Hbl, ifall nån skulle ha missat eller låtit bli att läsa. Blev nämligen helt slut av den insändare som Maria opponerar sig mot, tänkte blogga eller nåt, men luften gick bara ur. Så tack Maria, som skrev så här:

I Hbl (9.5.) skriver Eva Hannus i en kommentar till familjeforskaren Lassi Lainiala att det "tycks ha undgått honom att det finns både mammor och far- och mormödrar som inte förvärvsarbetar utan som sätter barnen främst. Den modellen finns och den förtjänar lyftas fram som ett verkligt alternativ."
Det tycks ha undgått Eva Hannus att det finns pappor som inte förvärvsarbetar utan "sätter barnen främst". Alla mammor lägger inte monopol på familjelivet. Den modellen förtjänar också att lyftas fram som ett verkligt alternativ.
Och det finns både mammor och pappor som förvärvsarbetar och fortfarande sätter barnen främst. Tänk! Är det inte märkligt?

Maria Turtschaninoff, författare, Karis

Kärleksbombar Nanna. Grillmagistern.

Själv är jag inte på topp just nu, men lyckligtvis är Nanna Johansson det. Jag rekommenderar å det grövsta hennes serie Fem grejer som Hollywood aldrig får nog av!
Den som orkar klicka kommer inte att ångra sig.


Och den här människan också.
De här seriegenierna får mig helt på fall. Tur att dom finns för de gör tillvaron lite mindre idiotisk. Har ni sett Lidls fina reklamkampanj "Grillimaisteri tekee pojista MIEHIÄ" ("Grillmagistern gör pojkar till MÄN")? Mitt onda öga träffade en sån banner idag och det var som att stiga in i en serie av Nanna Johansson. Chauvinism på alla fronter blandat med förhärligandet av köttbrosk till middag. Där går man med sin shoppingvagn. Men jag såg hur sjukt det är, och det var tack vare Nanna Johansson.

Nu är också Yle laddat

Var idag på Yle för att prata om Paul Austers roman Osynlig i programmet Boktid. Romanen har en mycket speciell struktur, och sånt kan en förlagsredaktör gå i gång på trots andra invändningar, så möjligtvis blev det lite abstrakt. Dessutom anser jag helt köckigt att jag kanske löst bokens gåta (dvs varför den är skriven som den är skriven), men den kan man ju inte avslöja ifall nån annan också vill läsa boken, så jag var nog tyvärr också lite kryptisk. Men roligt var det.


Och jag tycker så mycket om att vara på Yle. I några år var jag nästan mer där än jag var hemma, för jag jobbade mycket och på konstiga tider. "Bor du i nån skrubb här eller?", var det nån som frågade en gång. "Du är ju alltid här."


Och alla längder i den lilla ylesimbassängen ... Kaffe i Kupoln ... De långa, sterila korridorerna, leverkorven på Tait ... Hö. Jag upptäckte idag att också Yle för mig har blivit en laddad plats. Jag är tydligen en mästare på att ladda platser.


Man kunde kanske också kalla det ett sentimentalt drag av outhärdlig art, men det är - som jag tidigare varit inne på - ganska givande.

Weird games

När jag var på väg att lämna parken efter att ha lämnat ungarna på dagis upptäckte jag en liten flicka som låg bakom skulpturen vid porten. Hon bara låg där med halvslutna ögon helt ensam.
"Hej, är allt bra?" frågade jag på finska (i parken finns svenskspråkiga, finskspråkiga och franskspråkiga barn så det är bara att chansa).
Flickan svarade inget, bara tittade upp på mig lite fladdrigt.
"Är allt okej med dig?"
Fortfarande inget svar. Jag började se mig om efter dagispersonal som kunde tänkas ha ansvaret för flickan.
"Emma", sa hon. 
"Heter du Emma?", sa jag, fortfarande på finska och oroligt, "Ska du inte stiga upp?"
Då kom en fyraårig tjej som jag känner till gående med bestämda steg och jag fattade att den liggande flickan var svenskspråkig och inte hade begripit vad jag snackade om.
"Vi leker att vi sover", sa den kända tjejen. Så satte hon sig ned bredvid Emma, pajade henne över huvudet och sa. "Sov nu."
Och Emma, hon sov.

Därför inget om Usama

Det här om att inte ha bloggat om Usama bin Ladin, alltså. 
För mig handlar det om att jag i mitt sinne inte riktigt fick nån ordning på saken, hela grejen med hur bin Ladin dödandes strider ju hårt mot den rättsuppfattning som vi - vad ska man säga - nordbor? - lärt oss. Man stormar bara inte hus och tar livet av folk. Man ställer folk inför rätta. Det är grunden och fundamentet, att slira där känns helt no-no.


Sen blev det ännu råddigare, tyckte jag, efter ett tag när experter trädde fram och sa att Usama bin Ladin nog inte är den enda al-Qaidaledaren. Nähä. Det hade väl ingen trott heller?
Och sen var det de där mystiska videorna som amerikanska myndigheter distribuerade; bin L. tittar på tv invirad i en filt, bin L. i svartfärgat skägg talar till kameran men ljudet är borttaget för att hans propaganda inte ska spridas. Varför skulle dessa bilder ut?


Gladeligen kunde jag i och för sig ha bloggat om detta, men hejdades av misstanken om att det eventuellt är lite dumsnällt att fippla med moraliskt finlir när en massa människor fått sätta livet till. Det står helt klart att jag inte känner de stora sammanhangen, de riktigt stora och dumma pojkarna.


Så alltså: förfarandet är svårt att förhålla sig till, jublandet ter sig opassande så det vill man inte delta i, och själv är man ett dumsnällt nordiskt mähä. Och då bloggar man om något annat istället.

Havets fjortis

Situationsdiktaren bloggar fint om sin Parisresa och undrar bland annat under rubriken "Tryggheten" över att ingen av de bloggar hon läser har nämnt mordet på/dödandet av Usama. Tänkte försöka svara på varför jag personligen lät bli men upptäckte plötsligt att jag har en halv bok som måste läsas innan man får kasta sig i morfei armar, så jag puffar istället på en roligare och snabbare sak, nämligen Nanna Johanssons fina bild på havets fjortis. 

Hade sett den innan jag kollade på sköldpaddsfilmen igår och tänkte på det då, att visst, djuphavssagor, så här är det.

*klick* (flitens lampa tänds)

Även sköldpaddor blir kära (i det motsatta könet)

Ungarna och jag hyrde en barnfilm i R-kiosken, och när jag bestämt gett avslag på några våldsfilmer med robotar/vapen/metallskrotsbitar på fodralet enades vi om den sympatiska och fina Sammys äventyr - Den hemliga vägen. Den handlar om en sköldpadda som beger sig ut på äventyr i haven.


Eftersom jag tyvärr nästan aldrig ser film blev Sammy en ganska stor cineastisk upplevelse, även om jag som sjuttiotalist fortfarande tycker att datoranimerade filmer är lite konstiga. Natur och djur blir jättefina men varför ser människorna mindre levande ut än när de tecknades med den där oldschooltekniken ni vet?


Nåja, men det var en mysig filmkväll, vi njöt alla, alla hängde med i storyn och hajarna och stormarna var precis tillräckligt hemska. Det handlade mycket om lojalitet, vänner som hjälper varann och tappar bort varann och hittar varann igen. Men i den här filmen har hjälten inte bara en vän, utan också en vän som är flicka, alltså en flickvän (självklart är det romantiskt, de är ju av olika kön). Filmen avrundas med nån sorts underlig krogscen (bordellscen, tänkte jag skriva) i ett vrak dit sköldpaddorna går för att "hitta nån", och grande finale är sen bröllopet mellan Sammy och Shelly. Heteromatrisen in your face liksom, tvååring, fyraåring!


Det som var störande att denna romantiska båge inte alls skulle ha behövts, det skulle ha räckt med kompisarna som letade efter varann. Fast det kanske hade blivit bögigt då?

Aldrig varit i Paris

Vad är nu detta, alla åker plötsligt till Paris. Som Situationsdiktaren till exempel, diverse släktingar och så Karin, som har bloggat så fina bilder från staden att jag blir helt Paris-sjuk.
Färgerna! Ljuset! Alla fluffiga veteprodukter!
Vår i Paris - är det nån sorts koncept eller?


Trots att jag är lite frankofil har jag aldrig varit i Paris. Alla andra har ju varit där så det är säkert smått otroligt. Dessutom plågas jag av en lindrig ångest inför projektet, jag anser nämligen att jag sådär i princip borde kunna prata franska. Engelska i Frankrike känns ju supernördigt ... Kanske bättre att inte tala alls då, det konceptet körde jag när jag var med om att puttra ner  genom Frankrike till Medelhavet längs kanalerna. Vissa dagar kunde jag mirakulöst nog tala (och skrika) franska, andra dagar var det bara stopp. Då var jag hellre sådär fåraktigt tyst och lät franskfejkarna sköta förhandlandet. 
Franskfejkandet; man litar på att ens attityd ska lösa alla problem, man stegar in i köttaffären och säger bonjour monsuieur, bonjour madame med skaplig volym och självklarhet och gott humör - då fixar sig allt i Frankrike. 


Eller jag vet ju inte hur det är i Paris.

Mörnebrudarna. Årets Kosmos.

I hur många år som helst nu har jag haft den äran att vara med på Arvid Mörne-tävlingens prislunch i maj och Solveig von Schoultz-tävlingens dito i september. Vi är alltid på Kosmos, denna femte maj i sällskap med pristagarna Celia Hillo, Jenny Langenskiöld, Ylva Vikström och Eivor Bäck. (Bild här!) Ylva Vikström citerades av juryns ordförande Gustaf Widén när han höll sitt tal, och jag tycker det är något nästan edithsödergranskt över just den här strofen: "Tro inte du någonsin får brinna om du inte vågar tända eld!"

Kosmos är förresten ett av de ställen jag alltid tipsar utsocknes gäster om. Man förs varsamt tillbaka i tiden där man sitter och låter ljuset silas över en genom vita chiffonggardiner, inredningen är alltid intakt, ingen trendängslighet gör sig påmind. Här har forna tiders herrar suttit på lönch*, här har Pentti Saarikoski botat sin ångest för att gå till tandläkaren (det är sant, anekdoten berättad av primär källa), här kan man få syn på det riktigt hårda och seriösa gardets kändisar. Som en kollega sa: man känner sig lite full fast man kanske inte druckit nåt.


*långlunch med alkohol inblandat

Hanna och Nanna

Två saker har i alla fall piggat upp mig en aning idag:

1. Min vän Hannas trevliga oneliner "Kultur kan stiga en åt huvudet sådär som piss." Tror det ska bli mitt nya valspråk faktiskt.

2. En kollega presenterade mig för den undersköna serietecknerskan Nanna Johanssons konst med speciellt fokus på hennes album Fulheten och Mig blir du snart kär i.

Austermorgon

När jag steg ut genom dörren i morse fick jag syn på ett litet, vitt paket med små hål i som låg vid ytterdörren. Läste på lådan:

"Rusina. Nyt olet kuollut."
Alltså:
"Russin. Nu är du död."

Med tanke på att vår gård befolkas av idel bandidos i lågstadieåldern är det kanske inte så konstigt med den här typen av bus, men jag tyckte ändå att jag hade upplevt något lite paulausterskt. Måste ändå medge att jag i någon sekund avvaktade risken att lådan skulle typ explodera - jag ryggar också när jag ser "övergivna, svarta väskor". Inget hände och jag kunde lugnt fortsätta gotta mig åt min litterära vibb.
Relativt lyxigt med tanke på världsläget, kunde den överspända kanske tänka.

My kind of Strömsö

Såhär på vårarna när isarna har gått och havet fortfarande är kallt och fint lägger ju var och en strömmingsskötar. Sen får man då en lämplig mängd glänsande strömming som steks utomhus på gaslåga och gjutjärnspanna (man slipper stekoset inne).
Man äter duktigt men några stekta fiskar blir ändå kvar. Man stänger in dem i en liten plastlåda och tar med dem till stan för att pyssla om dem ytterligare.


Alltså, jag älskar vinäger och ättika och allt som är surt så därför är jag mycket svag för inläggningar. Dessutom är jag svag för alla slags naturliga processer som förlänger livslängden på mat, som syrning och vad det nu allt finns.


Jag ringde Utösläktingarna och gjorde enligt anvisning såhär med den överblivna strömmingen:


2 delar ättika
3 delar vatten
Lika mycket socker som ättika (sa dom, men jag tog lite mindre sådär frökenaktigt)
Röres om
Råa lökringar hur mycket som helst
Kryddpepparkorn efter behag
Fisken i och locket på. Står över natten.


Ättiksströmming på torkat rågbröd är något av det bästa jag vet, och det här är också den typen av pyssel som gör mig ganska glad och nöjd. Jag blir förresten lite mer nervös av att hålla på med sött än med salt, oklart varför?