Havets fjortis

Situationsdiktaren bloggar fint om sin Parisresa och undrar bland annat under rubriken "Tryggheten" över att ingen av de bloggar hon läser har nämnt mordet på/dödandet av Usama. Tänkte försöka svara på varför jag personligen lät bli men upptäckte plötsligt att jag har en halv bok som måste läsas innan man får kasta sig i morfei armar, så jag puffar istället på en roligare och snabbare sak, nämligen Nanna Johanssons fina bild på havets fjortis. 

Hade sett den innan jag kollade på sköldpaddsfilmen igår och tänkte på det då, att visst, djuphavssagor, så här är det.

*klick* (flitens lampa tänds)

Aldrig varit i Paris

Vad är nu detta, alla åker plötsligt till Paris. Som Situationsdiktaren till exempel, diverse släktingar och så Karin, som har bloggat så fina bilder från staden att jag blir helt Paris-sjuk.
Färgerna! Ljuset! Alla fluffiga veteprodukter!
Vår i Paris - är det nån sorts koncept eller?


Trots att jag är lite frankofil har jag aldrig varit i Paris. Alla andra har ju varit där så det är säkert smått otroligt. Dessutom plågas jag av en lindrig ångest inför projektet, jag anser nämligen att jag sådär i princip borde kunna prata franska. Engelska i Frankrike känns ju supernördigt ... Kanske bättre att inte tala alls då, det konceptet körde jag när jag var med om att puttra ner  genom Frankrike till Medelhavet längs kanalerna. Vissa dagar kunde jag mirakulöst nog tala (och skrika) franska, andra dagar var det bara stopp. Då var jag hellre sådär fåraktigt tyst och lät franskfejkarna sköta förhandlandet. 
Franskfejkandet; man litar på att ens attityd ska lösa alla problem, man stegar in i köttaffären och säger bonjour monsuieur, bonjour madame med skaplig volym och självklarhet och gott humör - då fixar sig allt i Frankrike. 


Eller jag vet ju inte hur det är i Paris.