Aj jo, lyss ju!

När man aktivt valt ett hemmaspråk istället för två får man lov att sätta en ära i att inte förenkla språket i onödan bara för att man talar med en fyraåring. Så i tamburen i morse när de krångliga skorna skulle på drog jag till med ett ordspråk som jag tycker låter så trevligt, nämligen: Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Jag gillar formen "lyss", jag gillar budskapet, jag kände mig som en grymt välartad förälder som kunde dra till med nåt så fint. Sen fick jag dessvärre veta att jag förstått bara hälften av ordspråket.

Jag: Bättre lyss osv.
Barnet: Vad betyder det?
Jag då, supernöjd: Att det är bättre att misslyckas än att inte alls våga försöka.

I närheten fanns då en annan vuxen som sätter barnet i främsta rummet* och han tillade: Och det betyder också att man ska lära sig av sina misslyckanden.

Tänk, det har jag aldrig fattat förr. Man ska ju lyssna till den där strängen också, vad den har att säga liksom, inte bara avfärda dess ihåliga plonk.

När jag sen googlar kommer jag till en frågespalt där en person undrar om ordspråkets ursprung för att hon/han planerar tatuera det nånstans på sin kropp. Lite fascinerad. Kanske man kunde tatuera in det på sina barn, i fostrande och språkfostrande syfte liksom.



*stickspår! kolla Maria Turtschaninoffs insändare i dagens Hbl om ni missat den!