skip to main |
skip to sidebar
Om man råkar ha glada ungar som har fått fina valborgsballonger och om man samtidigt råkar känna nån som är på ålderdomshem, sjukhus, demenshem eller dylikt, föreslår jag att man tar ungar och ballonger och avlägger liten visit.
Man är en hel cirkus när man kommer, jag lovar. Ungarna blir lite dämpade och gamlingarna/sjuklingarna blir lite upplivade, det är win-win.
Dessutom tror jag det är bra för ungar att se folk som är riktigt gamla, eller sjuka, eller på annat sätt inte i sin starkaste livsfas.
Med detta tips garanterar jag inte feelgoodkänslan hos den som tar sin ballongcirkus på turné, men jag vet att många åtminstone för en liten stund blir lite upplyfta, och att andra inte tar någon skada - och att någon tredje får en behövlig påminnelse om hur livet är konstruerat sådär i praktiken.
I alla fall jag tenderar ibland glömma bort det. Efter dagens besök på demenshemmet med min egen cirkus minns jag.
Det skulle vara roligare om alla var friska, unga, glada eller helt enkelt saligen avlidna, men så är det inte. Också det har vi att förhålla oss till.
Så: Ta din cirkus och gå!
Livet skapade en perfekt dramaturgisk båge som började på morgonen i metron och avslutades på hemvägen.
På morgonen delade vi metrovagn med ingen mindre än den färska riksdagsledamoten Kike Elomaa (Sannfinländarna). Hon var helt välsminkad och beskedlig och såg glad ut, det var inget mer med det.
Men på hemvägen, då vi råkade åka tillsammans hela familjen - två vuxna och två barn - blev det lite äckligare bullar. Fräscha gubben med ölburken provocerades plötsligt till funderingar, han. "Nog är det underligt, i nio år läste jag tvångssvenska men inte har jag lärt mig ett ord. (...) Ett konstigt språk den där svenskan. (...) I nio år örd örd (...)
Vi tog till passiva taktiken, ignoreringstaktiken, men det var rätt pinsam stämning i vagnen. Barnen undrade lite misstänksamt vad det var med gubben.
"Ja fy, underligt språk, inte fan kan en finne förstå sig på det. (...) I NIO ÅR läste jag det i skolan men inte förstår jag nåt."
Då fick en man intill nog, han sa, på sin utmärkta, inlärda svenska: "Du borde kanske ha varit en bättre elev."
Men när nu gubben med ölen hade kommit in på ett bekvämt spår kunde han väl inte förmå sig att sluta. "JA MAN UNDRAR varför vi här i Finland ska behöva lära oss det där språket, de är nog skickliga på att lobba de där svenskarna ..."
Mannen intill: "Nå det beror ju sen på vår historia, sov du på historielektionerna också?"
De två männen råkade stiga av på samma hållplats sen och vi hörde ölgubben mopsa upp sig mot den andra mannen ("Jaha hördu språkprofessorn ...").
Två reflektioner med anledning av detta:
1. Efter riksdagsvalet har det blivit salongsfähigt att vädra sitt hat mot finländare som talar svenska. Attityderna och åsikterna har förstås funnits hur länge som helst, men nu har de som har störst aversioner stöd i något som de ser som konsensus. Då är det lättare att öppna käften.
2. Det finns också finskspråkiga som inte tycker att det är så jättestörande med finlandssvenskar och som uppriktigt tycker det är pinsamt och dumt när aversionerna vädras. Det är skönt att märka.
Och ja, sen ännu en tredje sak:
Om ölsnubben (55+) inte visste hur det kommer sig att nån själ talar svenska här i landet, så undrar jag hur de som går i skola nu ska kunna begripa det. Det lär nämligen vara så att man i skolorna inte läser Finlands historia före 1809 längre. Och då blir det hela onekligen en smula höljt i dunkel.
Aha, riksdagens förvaltningsutskott ska ledas av den mycket invandringskritiska sannfinländaren Jussi Halla-aho. Därmed får han inflytande i invandringsfrågor och polisärenden.
Jag har jättesvårt att tackla detta just nu, och såklart skulle nyheten slå ned som en slipprig vattenbomb samma dag som tidningen lät bli att komma på morgonen och jag traskade ut i världen färdigt kontrollfattig.
Men för att nu ta till något mer harmlöst men ändå intressant: Babeltwittern tipsade om Babelbloggen som hade besökt författaren Björn Ranelid. Ranelid hade hetsat upp sig över vad han kallade "efterkrigstidens stora litterära skandal", vilket visade sig vara att Nationalencyklopedin påstår att Ranelids författarkollega, poeten och dramatikern Kristina Lugn skulle ha publicerat en roman 1993. "Du lilla solsken" ska den ha hetat. Men det existerar ingen sån bok, och det visste Ranelid.
Tillbaka på redaktionen fick Babelbloggaren veta att just romanupplysningen i Sveriges radios exemplar var överstruken. Babelbloggaren undrar avslutningsvis vad "Du lilla solsken" kan vara för en bok och varför den har hamnat hos Lugn.
(Nåja, läs själva, det är bra skrivet, tänkte bara att nån kanske inte orkar klicka.)
Lugn själv har sedan kommenterat. Under rubriken "Ang mitt skandalösa beteende" förklarar hon att hon då det begav sig hade lovat förlaget att hon skulle skriva sina memoarer. Förlaget hade tryckt informationen i sin katalog men boken blev inte klar - Lugn håller fortfarande på med den. ("Den är väldigt avslöjande.")
Som förlagstjänsteman har jag stor förståelse för hur det gick såhär tokigt. Och nu är jag mycket sugen på att läsa Lugns memoarer. Om det är någons memoarer jag vill läsa så är det ungefär just och jämnt Kristina Lugns.
Monica Ålgars delade idag på Twitter med sig av en länk som går till en samling bilder på övergivna teatrar runtom i USA.
Mitt sjätte sinne, Lynchsinnet, går igång på de här bilderna något enormt, miljöerna är starkt eggande tycker jag. Ståt, visioner, status och konst - tänk alla premiärer, alla parfymerade teaterbesökare, allt som folk känt och upplevt och trott här - och nu dessa vrak.
Om man för en sekund lägger det Lynchromantiska åt sidan är väl följande tanke hur det gått såhär, vilka alla faktorer som bidragit till att det står en massa fina teaterbyggnader och förfaller i USA. Jag vet inte riktigt, men har på känn att det i alla fall inte beror på att det amerikanska samhället skulle ha blivit mer humant.
Man har en förresten en faiblesse här i salongen för övergivna byggnader. Som barn var vi några som gillade att smyga in i övergivna hus. Det var så hemskt obehagligt och pirrigt, man var ju bara tvungen att göra det.
Lynchbarnen i det trygga, manchesterbruna åttiotalet.
Det var ju tur att Twin Peaks kom sen och förlöste oss.
När jag räfsar löv tycker jag det är jättesvårt att variera tankegången, krattning är säkert en verksamhet som är som gjord för meditation. Fast då gäller det ju att komma på nån bra grej som kan harva på där i huvudet, för att räfsa den jordplätt vi har förmånen att få ha hand om, det tar tid. Hysteriska mängder biomassa, så förr tyckte jag alltid det var en pest att räfsa vår tomt på landet.
Men det tycker jag inte längre!
Antagligen har jag blivit äldre (och tycker därför om allt tråkigare saker?) och så har det säkert varit fostrande att ha små, små barn i några år. När barnen är små är det nämligen svårt att få till det med utearbetet. Utearbetet sköts av en person och vården av småbarn av den andra personen (detta har alltså varit läget uttryckligen på landet, inte hela tiden nej), så har det i regel varit hos oss, och jag har inte kommit åt att arbeta med kroppen så mycket på länge. Så nu var det ljuvligt att göra det.
Det enda som störde var en sån där djälvulsk lövblåsare några hundra meter bort. Kunde man inte bara förbjuda dem? Man måste ju ändå gå omkring med dem, precis som man går omkring med krattan. Fast det är klart, en kratta bränner ju ingen bensin och låter inget. Inte kommer det avgas ur en kratta heller. Men jag kände mig ändå som en grym vinnare där jag personifierade äkta manpower av kött och muskler i gummistövlar och solsken.
I dag hade jag också tur gällande det där med meditationstanken, för jag har alltså snöat in helt på Stefan Sundströms otroligt fina bok Stefans lilla gröna och blivit hur sugen som helst på att skaffa en massa höns och bli självförsörjande. Ju mer jag krattade, desto mer sugen blev jag på de där hönsen och på att bli en sån där cool typ som gör allt själv. Just det kommer inte att ske, men själva självförsörjarattityden är väl förnuftig. Att man i princip vet hur man klarar sig utan Lidl och Pirkkas guacamole, och att man vill dra något enda litet strå till stacken i alla fall.
När man som nation hamnat i skiten känns det rätt bra att bara glömma allt och istället fördjupa sig i Stefans lilla gröna, och nu till påsk kanske särskilt i avsnittet om kompostering:
Det har ju tjatats om komposter nu ett tag, men för mig är det liksom hjärtat i hela verksamheten, jag har satt en liten buddhastaty från Öland där, bara som en liten trädgårdstomte, som visar att här blir Döden Liv, som Bellman sjunger, här omvandlas gamla livströtta bananskal till prunkande persilja, här blir hästskit till söta björnbär, det är en tröst för mig när jag tänker på att jag ska dö. Jag skojar inte. [...] Jag kan nog säga att komposten är det mest religiösa inslaget i mitt liv.
Stefan Sundström lyckas förresten kringgå det präktighetsproblem som de flesta trädgårdsskribenter lider av och jag blir sugen på att genast sätta igång och bli självförsörjande här vid pörtet. Till om med sina recept lyckas Stefan ge en språkdräkt som inte avskräcker mig (fast jag reagerade lite för ordet "matberedare", det går ju inte att undvika men är ändå ett obehagsord #issues).
Nu har ju förstås inte alla turen att ha en jordplätt att bruka, men man kan i alla fall skaffa en kruka och utöva motstånd i den. En potatis, t ex (vacker planta, växer snabbt!). Eller lite timjan eller rosmarin eller vad som helst. I dag är allt motstånd bra, och odling - det är ett långfinger så gott som något. Danande för karaktären också.
Har intrycket av att folk försöker orientera sig i Finland 2011 utav bara helvete. Gäller samma regler? Är det allvar? Vad ska hända, får man vara skraj, vad ska man göra - avvakta, sticka sin kos eller bli politiskt aktiv? Ska man bara låtsas som om inget hänt, själva sannfinländska åsikterna har ju ändå funnits hur länge som helst nu?
Det är som vilket trauma som helst och precis som folk i andra sorters chocker - som efter terrordåd - sneglar man på varann: röstade den där på sannfinländarna? Hon där?
Här i #pörtet har vi i afton diskuterat varför sannfinländarna kallas högerpopulistiskt parti. De är väl mot segregeringen i samhället vad jag kan begripa, då borde de väl kallas vänsterpopulister? Trots att jag personligen sympatiserar med vänstern tror jag att det skulle ha varit bättre att prata om vänsterpopulism, eftersom begreppet vänster fortfarande är så problematiskt för många. Ordet "vänster" kanske kunde ha avskräckt många med vänstervärderingar, som sedan hade röstat på nån annan - eller nå, låtit bli att rösta alls, vilket kanske ändå måste ses som det sämsta alternativet ifall man vill påstå att demokrati är något att hänga i påskriset. (Det finns folk i min närhet som per def verkligen ogillar t ex Ny Tid, vilket jag har svårt att begripa eftersom samma personer tycker det ska vara god kommunal sjukvård och hyfsad socialpolitik i allmänhet. När jag pratar med de personerna undrar jag om vi alls pratar om samma sak när vi tror att vi pratar om politik. Jag misstänker att vi pratar om bilder, om historia, om våra döda släktingar och de oförrätter de fick stå ut med.)
Återigen bevisas det att vänster och höger är imagemarkörer. Vänstern är vild, högern normen. Nån säger "jytky" och en hel nation engagerar sig i ordets etymologi. Det var ett smart ordval av Timo Soini, han ledde genast in alla på avvägar.
#pörtet. Vi sitter här och internet går på sticka, långsamt. Det är fortfarande vinter. Vita, envisa, frasiga fläckar. Imorgon islossning hoppas vi (mycket fisk). Tog med mig Stefan Sundströms trädgårdshandbok Stefans lilla gröna, där författaren säger en hel del bra saker om att försöka ha sin egen täppa och idén med det stretandet. Måste tanka lite gröna värderingar nu, de ska ju försvinna ur riket annars är det tänkt.
Under söndagens valvaka passade jag på att bekanta mig lite mer med Twitter, som jag varit mycket blyg inför. Fattar nu lite mera av jargongen och kutymen, men är fortfarande hur osmidig som helst.
När koderna är luddiga är det lätt att göra bort sig och säga dumma saker utan att mena det. Jag tror jag råkade vara ganska elak mot oskyldiga med mitt sonderingstwittrande och har nu haft dåligt samvete för det i två dar. Blev nämligen upprörd över att FST i ett så här viktigt val hade sportkommentatorn och tv-personligheten Kaj Kunnas i studion (må ingen skugga falla över själva Kunnas, det var bara helt fel approach) att jag öste ur mig nåt beskt om det och taggade det som #valet 2011. Taggen betydde väl då att min surhet förmedlades direkt till människorna i studion? Eller nä, där måste väl ändå ha funnits nån moderator som filter, men det är i alla fall i teorin möjligt att svetsen nådde människorna som stod i direktsändning. Det gör mig beklämd. Känner mig som en mobbare.
Med tanke på vilka dårar det finns i alla knutar är det kanske onödigt att hänga upp sig på detta men fick ändå dåligt samvete eftersom jag vet hur viktigt det är att hålla sig i form då och inte tappa sugen när man är i direktsändning. Hade jag fattat twittrandets omedelbarhet skulle jag inte ha taggat svetsen utan muttrat på i min egen vrå.
Jag tror helt enkelt att jag inbillade mig att Twitter är mera som Facebook, där det är ett urval bekanta och halvbekanta som läser. Och framför allt sitter de inte i direktsändning. Hu. Så går det när man snubblar omkring i främmande salonger. Synd att Pierre Bourdieu inte kan kommentera.
Ok, det här låter kanske posörsmärkligt men lyckades med konststycket att internalisera valresultatet i själva kroppen så pass att jag mått dåligt - på riktigt dåligt, inte spydåligt men alltså dåligt med hjärtklappning och kalla händer - hela dan. Det kändes delvis kvinnligt på ett trist och könsstereotypt vis men lyckligtvis också lite sirihustvedtskt.
Jag är en sån som reagerar "med hjärtat". På grund av denna fina fullblodsegenskap fick jag gå med blodtrycksapparat i ett dygn redan när jag var blott späda 26. Resultatet var att min puls är som den är, att det är en egenskap. Nån reagerar med magen, en annan med hjärtat, en tredje pallar inte mentalt, en fjärde blir alkis, en femte drar på sig alla ovannämnda ok.
Det som också hände idag var att jag även denna speciella dagenefterdag åkte metro tur-och-retur med mina två små, svenskspråkiga, pratglada (och på returvägen rätt speedade) barn. Blev självklart helt fixerad vid vad folk tänkte. Fyraåringen håller just nu på och djupdyker i siffror och bokstäver, det är ju lätt för vilken som helst virrpanna att börja häckla. Alla har dock hållit sig än så länge och stämningen har inte varit aggressiv.
Om fysiken ännu: Tog ett bad mot "svarta spindeln i örat" - den spänning i nacken som ger öronvärk. (Nån annan som har den? Jag har ibland på allvar trott att jag har en svart spindel i örat och jag har inte ens spindelfobi. Det känns alltså som en spindel som klänger sig fast i innerörat men är nån muskel som spänner.) Fick sen två glas äkta champagne av idrottsliga skäl - Heja IFK, absolut, spindeln är väck - och ska nu sitta i sängkontoret en liten, liten stund innan sömnen som är en gåva i Finland och världen år 2011.
Mitt nya motto Keep calm and carry on går dessvärre att applicera också på gårdagens fasliga val. "Hjärtat slår tungt och snabbt", skrev Malin Slotte på Facebook. Det snor jag. Det är så. Sannfinländarna. Samlingspartiet. Dunk. Dunk.
Har de senaste vakna timmarna pendlat mellan gryende panik och rädsla å ena sidan och sammanbitet, förvirrat lugn å andra sidan. Jag tycker inte man ska packa väskan direkt (och vart skulle man åka?), men jag har också blivit lite irriterad på äh, fyra år, det klarar vi-attityden - även om den är tröstande. Utgångspunkten är nämligen en välfärd som till stora delar redan nedmonterats.
"Vad vi nu hör är ett oartikulerat vrål från folket", sa Thomas Wallgren i ett tidigt skede av kvällen, och det är den analys jag personligen ansluter mig till. Jag tänker inte tro - inte än - att det enorma stödet för Sannfinländarna beror på att finska folket vill omsätta samtliga partiets visioner i praktiken. Det ska väl ändå - så här långt - gå att tro att det handlar om det som Wallgren kallar ett vrål, en protestreaktion på klyftorna och ojämlikheten i Finland?
Kanske man nu får hoppas att Sannfinländarna får mycket av den makt de åtrår? Så att de får ta ansvar. Så att de verkligen får ta ansvar. Och så att samma gäng tar sig till valurnorna om fyra år och justerar sin besvikelse i praktiken.
Fram till dess får vi var till mans jobba för att inte helt förlora samhällsfreden. Keep calm and carry on. Keep calm. Carry on.
Sedan igår har jag i mina tankar kretsat kring detta högst intellektuella med hur naglarna påverkar skrivandet. Det var Linn på Korrespondenterna som triggade, hon hade suttit och skrivit och sen lackat sina naglar ceriserosa varpå flytet hade försvunnit.
Det låter ju hur trivialt som helst men är något att betänka såhär i helgtider - om man hade tänkt gå på fest och ändå typ få nåt gjort i skrivväg.
Min egen erfarenhet är att det är jättesvårt att skriva med röda naglar i alla nyanser. Röda naglar är ju snyggt men enormt stigmatiserande; med röda naglar blir man Kvinnan, vilket påverkar skrivandet hur mycket som helst. Med röda läppar blir man också Kvinnan men sina läppar ser man ju inte själv medan man sitter där. (Fingrarna fladdrar hela tiden framför det man försöker få sagt.)
Okej blå eller gröna naglar kan funka, särskilt den blåa färg som jag kallar för Birgitta Boucht-blå efter att hon slog hela bokmässan i Göteborg med häpnad med sitt supercoola lack. Grönt har jag också testat men sen blev jag på något sätt ändå stressad och hemskt medveten om att jag satt och skrev med just gröna naglar.
Nä. Blått är det enda som funkar. Och bäst är inget nagellack alls. Vi kan kalla det natural nude så låter det bättre.
Erfarenheter kring detta? Kan man förresten alls skriva med långa naglar?
Fick tillfällig hybris för att jag var så pigg vid midnatt när jag kom hem. Klockan är ju två timmar mindre i England än i Finland, så orkade galant med lilla supén och städade raskt och glatt undan i köket och (hybris:) tömde diskmaskinen trots att disken gott kunde ha sovit över därinne.
Mindre tjusig var jag när jag klockan sex blev väckt av gräsligt pigg fyraåring som ville ha "överraskningar från mammas jobbresa". Min fortfarande brittiska klocka visade då fyra, men det var dåligt med pardon.
På den vägen är jag, luddig och fin på jobbet. Men faktiskt mycket stimulerad. Vad är det som gör att polletterna tenderar trilla ner när man är borta från sin vanliga miljö? Nånting är det. Det är som om förvirringen skulle frigöra tanken.
(Nu minns jag nånting som jag läst om att man blir dummare av att alltid göra saker på samma sätt, att det lönar sig att variera sina mönster. Och jag som gillar rutiner -)
Puh alltså, lite grusig, och svaghetstillstånd skapar grogrund för småfånigt patos. Bläddrar i min anteckningsbok och hittar följande citat av en Ros Wesson som talade på Londonmässan apropå vad applikationer kan göra för bokbranschen:
We believe that we have the capacity to redefine the book, reinvent publishing, and forever transform the act of reading.
Å vad fint det låter. Fast det kanske bara är för att det är på engelska.
"Finns det en restaurang där?" frågade taxichauffören när jag gav honom adressen till kvällens fest. Jag hade fått stränga anvisningar om att åka taxi båda vägarna och jag höll också själv med efter att jag läst att en bloggare kallat restaurangens omgivningar för wasteland. På kartan såg jag att det ligger två kyrkogårdar i närheten av stället.
Men där fanns visst en restaurang, nämligen det skräckromantiska Paradise. Och där inne hade skotska förlaget Canongate fest. Och på den festen skulle jag träffa Helen Walsh.
Och det gjorde jag, och det var fint, och också i den situationen var det en fördel att ha hård koll på skillnaden mellan fiktion och verklighet. Den som läst hennes debut Brass kanske förstår vad jag menar.
Tanken var också att jag skulle få hennes nya bok Go To Sleep, men boken har inte gått i tryck än. Läsaren säger tyvärr - förlagsredaktörn är nöjd. En färdig bok nu redan hade varit ett tecken på att stora världen är så mycket ordentligare än den finlandssvenska. Go To Sleep ska nämligen utkomma först i sommar men det skulle vara just typiskt riktiga världen att ha allting klart flera månader i förväg.
Helen Walsh har en liten pojke, och jag hade med mig engelska översättningen av Hur gick det sen? som hon fick för att ge till honom. Görs man inte till muminambassadör av andra (för att man "pratar som ett m-troll"), så ser man till att ordna det själv så det blir gjort.
Nu ska vi granska hur de sköter sina bokhandlar här i staden. Och jag ska försöka få tag på Zadie Smiths essäsamling Changing My Mind.
En tv-guru, Matt Locke, som talade på mässan nämnde att de på hans firma märkt att tittarna har tappat kollen på vad som är fiktion och vad som är verklighet. Folk skriver t ex beundrarbrev till karaktärerna i tv-serier, inte till skådisarna. Han sa att man visserligen kan tycka att det är oroande att folk inte vet skillnad mellan saga och sanning, men att det också betyder att publiken måste "bjudas in", de ska få "något extra". Detta alltså under rubriken "The Art of Immersion: How the Digital Generation Is Reinventing the Art of Storytelling".
Det här är säkert roliga grejer, det är ju trevligt med illusioner och sagor. Men för mig har grunden till det mesta ändå alltid varit att det är mycket viktigt att veta vad som är fiktion och vad som inte är det. En livets källkritik som nu, när det finns mer och mer fiktion och när fiktionen ledigt rör sig mellan medier, är viktigare än nånsin.
Det känns lite gammaldags att hålla på och försvara sånt här. Men jag tycker ändå det är viktigt, för vad händer med folk om de inte vet hur de ska tackla fiktion? Det måste väl leda till nån sorts lite läbbig gränslöshet?
Här sitter man nu då i fina toppen. Jag ska försöka hitta ett par personer som befinner sig nånstans i staden, och senare ska jag till en mycket cool förlagsfest som jag haft turen att bli inbjuden till. Tog en titt på lokalen på deras webbplats och kan lugnt säga att jag aldrig varit på ett sånt ställe förr.
Igår var det danska ambassaden i ett hus ritat av Arne Jacobsen. Högt uppe på en balkong med utsikt över staden och en park stod vi med våra gintonics - ikväll är det Edgar Allan Poe över konceptet.
Tur att mitt hotellrum är så sunkigt, annars skulle jag ju kunna börja tro nåt.
Hej fran pressrummet pa London Book Fair. Det har ar tyvarr ett tangentbord utan skander, hoppas vi star ut alla har i salongen.
Skulle just ga pa seminariet "How To Use Social Media to Best Effect", men vi var kanske 200 pers som inte rymdes in. Har gatt pa en massa andra seminarier har ocksa, men inget av dem har det varit likadan rusning till.
Intressant pa nagat plan, tycker jag. Dar stod vi alla och svettades och trangdes och ville in for att fa veta hur man bast har kontakt med folk via Twitter och Fb och whatnot. Parfymerna och haaren och hudarna - det var sa man langtade efter lite sval socialmedistans.
Det som jag njuter av mest på mässan är att gå omkring och titta på världens bokproffs; alla branscher har sina koder och det här är en branschmässa utan allmän publik. De stora förlagen har bås med bord utspridda, där sitter folk och köper och säljer rättigheter till böcker. De har viktiga anteckningsböcker och snärtig elektronik, inte så många papper. (Ja, jag brukar stå och stirra på dem. Det är intressant att se hur folk ser ut när de pratar om boken de försöker sälja.)
Folk är snygga, men inte för snygga. Folk är finklädda, men inte för. Klackarna får vara hur höga som helst, men om de är mycket höga måste de kompenseras med något mer seriöst upptill. Det vimlar intellectual babes i olika kategorier.
Själva litteraturen är här satt lite på undantag, det handlar om e-boken och om allt runtomkring. Det visar sig att ingen riktigt har koll, vilket kan vara en tröstande tanke. Men oroväckande många tror att e-boken blir norm snart, och att själva bok-boken kommer att förvandlas till en artefakt för en liten specialintresserad grupp.
Idag blir det förnuftiga skorna. Mina fötter dog igår i fina, röda Hustvedt-skor.
Tvivelsutan skulle det vara praktiskt att kunna blogga lite innan man är så trött och färdig att man blir sur (som nu). En vän bad mig blogga mycket från London, och jag blev glad över den förväntningen, och oj vad jag skulle vilja blogga mycket och hela tiden just nu! Alltså jag är ju ändå på bokmässan i London. Jag vet allt möjligt nytt.
Jag har till och med intressanta saker att berätta.
Men när jag inte är på hotellet så kan jag inte blogga, för jag lever med två mycket enkla lurar - en privat och en som är jobbets- jag har ingen ipad (kan man blogga med dem?) och datorn jag har med mig är för tung för att ha med sig hela dan. Det går bra till vardags då jag råkar leva ett liv där jag nästan alltid är antingen hemma eller på jobbet med nån dator tillhands stora delar av dygnet, men nu går det inte alls.
Jag fattar att jag är helt ute, men jag hör dock till den privilegierade minoriteten. Så infinner sig (förutom begäret efter allsköns snärtig elektronik) demokratiproblemstanken.
Har även suttit på ett seminarium om e-bokens vikt idag, det var intressant, men alltså: Jag blir lite förkrossad av det odemokratiska i denna elektronikrevolution. Det är klart att det är roligt med olika sexiga apparels, och nyttigt, och avanti, avanti. Men om jag som ändå har månadslön, fast anställning och lever livet strängt taget på en räckmacka inte har möjlighet att vara med, är det då hur roligt som helst för alla?
Imorgon bitti kanske jag skriver ett gladare inlägg. För jag är glad och stimulerad. Men också sur ju. Nati.
Redigering: Eller aer det snarare ett klassproblem? (inga skander haer i pressrummet)
Linna Johansson skriver mycket bra om Leif GW Persson. Om du som jag känner dig lite fascinerad av denne tillika irriterande kriminalfarbror - läs.
Hej, nu är salongen i London för bokmässan här börjar imorgon.
Varsågod och slå dig ner på den heltäckande mattan i mitt enkla minimala rum med utsikt över tegeltak på duvornas bakgård. Fast sätt dig inte på fläcken, där är en jäkligt suspekt stor fläck på mattan, en jäkligt stor och läbbig och på ett dåligt sätt fantasieggande fläck. Äh, jag kan sitta på mattan, sitt du här i sängen.
London är ohyggligt vackert just nu; träden har exploderat i blommor och grönt, det doftar. Jag har legat på gräsmattan under ett blommande träd i Hyde Park (tack Karin C för tipset)! Ännu igår stod jag i snömodd, blev våt om byxbuntarna på vår gård hemma och sparkade ivrigt med gummistöveln i en dyblöt fläck som hade lite gräs på sig. I London är det finsk sommar och jag har ätit massvis av dumplings på trevliga Ping Pong i Notting Hill (tack Hanna för tipset!)
Natt på hotellet. Det knarrar i väggarna. Hotellvibbarna. Skulle de vara så starka i en viss typ av hotell om man inte hade sett The Shining? Eller har alla hotell av den här viktorianska typen den här stämningen? Smala korridorer, dämpade steg, tunna dörrar. Om jag levde nånstans i ett tidigare liv så var det inte här, men jag har förstått att många känner sig väldigt hemma i brittiska miljön. Jag gillar den också, men jag är en främling här. Nån engelsman var jag inte om jag fanns förr, det vet jag bestämt.
Försökte hitta en webbplats som samlar alla stipendier som man kan söka för bokprojekt och slog därför in adressen fyrk.fi på vinst och förlust (fyrk betyder pengar). Döm om min förvåning när jag omedelbart dirigerades till den samlingspartistiske riksdagskandidaten utrikesminister Alexander Stubbs sida. Hur funkar det, och varför? Lite kusligt?
Förresten har jag märkt att folk roat eller oroat brukar blogga om hurdana sökord som lett till deras blogg. Det är ju ofta lite underliga sökningar, men jag har haft så väldigt harmlösa och logiska grejer och har inte kunnat säga nånting särskilt om det. Tills nu, då sökordet "porrbloggar" dykt upp i salongens sökordslista. Hurra!
Sylvia bloggar klokt om valdagen och röstande i allmänhet och slutar med det viktigaste: att man ska ta med sina eventuella avkommor till vallokalen så de lär sig grundläggande demokratihygien.
Jag följer Situationsdiktarens exempel och hjälper Sylvia att sprida valknarket, men i samma veva passar jag på att bekänna en inte-så-comme-il-faut-greja, nämligen att jag har en krypande känsla av att det ändå inte ska vara ett självändamål att rösta, för vet folk inte vad de röstar på är det också dåligt. Varje morgon och varje eftermiddag när jag åker metro granskar jag valreklamen och konstaterar att utan hård bakgrundsinformation är det rysk rulett att välja kandidat. Jag är helt säker på att många med rösträtt inte ens klart kan säga var de på ett ungefär står på axeln vänster-höger - de vet säkert vad de tycker i de viktigaste frågorna men kan inte hitta sitt parti eller sin kandidat. Man röstar på en kändis, nån som förespråkar järki käteen-politik, den snyggaste, den folkligaste - och framförallt: på den som verkar vara en vinnare. På vinnarlaget vill ju alla vara.
Dessutom är det mycket förvirrande: alla kandidaterna vill ju tydligen ha ett bättre samhälle. Ingen vill ha ett sämre. Ingen säger: "Jag tycker att barn, åldringar och natur kan fa åt hell om de inte har cash", man säger istället andra saker som låter bättre men som i praktiken kanske betyder samma sak.
För övrigt anser jag att rösträttsåldern på inga villkor bör sänkas.
Om jag minns rätt var det så från början att jag här i salongen skulle skriva åtminstone en del om böcker. Tyvärr läser jag inga böcker numera, jag läser A-fyror och pdf-filer i mitt sängkontor. Ack. Och så kringläser jag snabbt mellan varven (Vi Läser, Svensk bokhandel, bokbloggar, DN:s grejer). Det kommer man långt på, men i något skede brukar jag upptäcka att nu måste här nödvändigt tankas bok, annars kommer tanken och språket att ruttna. Gärna ska det vara nån svensk mästerlig författare då, eller någon ljuvlighetsbomb som skriver på engelska. Och så står ju Karl Ove Knausgård fortfarande här ovanför mitt huvud på hyllan och tynger, förstås.
Jag gick förbi Linda Skugge på vägen hit till sängen. Hon stod där svarthårig och fin, stram och arg. Jag tror jag har alla hennes böcker, jag har läst dem alla, Linda Skugge var en viktig penna för mig. Mycket tydlig och klar, väldigt sparsamt med diplomati. Vart försvann hon? Jag saknar henne lite.
Igår diskuterade riksdagspartiernas kandidater invandring och ekonomi, rapporterar husorganet Hbl under den lakoniska rubriken "Alla hoppas invandrare hittar jobb". Den första som citeras i artikeln är Sfp:s Maria Björnberg-Enckell som säger något obegripligt, nämligen: "Det finns inte många finländare som vill köra taxi eller buss."
Genast inställer sig två frågor.
Ett: Va? Vill nästan ingen i Finland köra buss och taxi? Detta hade jag aldrig hört om. Jag trodde det var ett helt vanligt och hyggligt jobb bland alla andra.
Två: Aha, så alltså det är jobben "ingen annan vill ha" som vi ska erbjuda arbetskraft utomlandsifrån oberoende av kompetens?
Men också överlag var tidningsläsandet mycket ansträngande i morse, för där fanns också en stort uppslagen grej om kravet på att hämta tidigt på dagis, sen beskrev sig x3m-programledare (två män och en kvinna) på ett irriterande könssterotypt sätt: Den ena mannen "dum", "glad", "skriker högst", den andra mannen "udda, rolig, fantasifull nörd" och kvinnan "den mest allmänbildade och empatiska", dessutom är hon "den mest artiga". (Kanske det var ett avancerat skämt? Kom igen nu grabbar.) Sen, som grädde på moset, fick jag svets för mitt jobb och märk väl att jag tog del av allt detta medan jag tryckte gröt i två barn och mig själv med allt vad det innebär av akrobatik, psykologi, manipulation, koncentrationsförmåga och koordination. Inte illa eller hur, men sen visade det sig ändå att ena barnet var lite krassligt så jag stannade hemma med honom. Nu känner jag mig själv förkyld men har 300 sidor att korrekturläsa före midnatt då man måste sova.
Och konjaken, den är såklart slut.
Det är inte lätt att fostra sina söner till feminister när de yttrar sina testchauvinismer på ett så gulligt sätt.
Fyraåringen: Jag gillar bara tuffa saker. (paus) Vi har bara en flicksak. Och det är du, mamma.
Då borde man ju säga att flicksaker också är tuffa saker. Och att det för den delen inte finns flicksaker och pojksaker. Och det fick jag nog i något skede också sagt - fast först efter det där bekräftande skrattet som gör att allt man därefter säger låter som fejk.
Förra veckan var det en grupp föräldrar som skrev en viktig Hbl-insändare om att de är oroliga för kvaliteten på dagvården i Helsingfors. I går, söndag, fick de svar från två håll. Ett svar kom från ett daghem i Grankulla där allt är jättebra, personen som skrev jobbar själv där och inbjöd de oroliga Helsingforsföräldrarna till ett besök på Grankulladagiset för att bekanta sig med hur dagvården fungerar när den är som bäst. Det är fint att de har det bra i Grankulla men varför det är föräldrarna som ska göra studiebesök där förstod jag inte riktigt.
Det andra svaret kom från Eva Hannus i Helsingfors, som i korthet tycker att det ska finnas flera hyggliga alternativ: "Hur som helst kan vi inte acceptera vare sig dålig dagvård eller brist på valfrihet", skriver hon. Det kan vi väl kanske alla skriva under men sen tyckte jag ändå att Hannus egen åsikt verkade vara att det är bättre att ha barnen hemma och då kände jag mig genast påhoppad, samtidigt som Hannus menar att normen är att man är två heltidsarbetande föräldrar. (Jag tycker det verkar vara normen att kvinnan är hemma en längre tid, men det kanske beror på horisont.)
Så, till kärnan. Barnen hemma eller på dagis, alltså. Den frågan. Det är mycket känslor och ömma samveten i diskussionen, det är som om alla hade en känsla av att just de gör lite fel eller att nån annan tycker att de gör fel och att de därför måste försvara sig. Själv hoppas jag i taket varje gång nån kommer med mat-på-bordet-argumentet, dvs ni har barnen på dagis, får ni inte mat på bordet annars?
Jag tror att ytterst få organiserar sitt liv enligt att de ska ha råd att ha den-och-den-bilen.
Det är många faktorer som ska tas i betraktande och varje familj har sin egen uppsättning faktorer som bidrar till det arrangemang som passar dem bäst. Alla, alla, gör sitt bästa. Det är min uppfattning.
Poängen här är i alla fall denna: Vilken tur att vissa kan/väljer/vill vara hemma med sina barn länge, annars skulle den redan ansträngda dagvården blir orimligt överbelastad. Och vilken tur att andra föräldrar jobbar, annars skulle jämställdhetsläget, arbetsmarknaden och nationalekonomin förskjutas på ett alarmerande sätt.
Så jag föreslår att vi slopar detta med att granska varandras arrangemang och koncenterar oss på strukturerna, beslutsfattarna, fördelningen, pengarna och samhällets prioriteringar. Det i sig är jäkligt krävande, om vi föräldrar bankar på varandra blir vi trötta i onödan.
Peppe tar upp frågan om svenskan i Finland på sin blogg idag och många har kommenterat. Bl.a. jag, som berättade att det inte var så kiva i morse när Hbl:s parad hade en bild på gänget som demonstrerade utanför utanför riksdagshuset mot obligatorisk svenska i finska skolor. I själva sakfrågan kan man tycka olika saker, men när fyraåringen frågar "vad gör dom, vad står på skyltarna?" så får man hastigt se sig om efter en bra lögn. Min lögn var ungefär "Dom skriker att dom vill bestämma." Att börja lägga ut texten om att det finns folk här som inte tycker om det språk vi i familjen talar går ju bara inte. (Och fortfarande kan man tycka olika i själva sakfrågan utan att vara mot svenska språket i Finland, men antalet nyanser man kan dra för en fyraåring är trots allt begränsat.)
Hela familjen var med och demonstrerade mot nedläggningen av Ekenäs BB så därför har fyraåringen koll på detta med att demonstrera. Och han var bara tre då, och han minns det. Gå alltså och demonstrera med era ungar, det är ett effektivt sätt att banka lite grundläggande demokratipatos i dem. Och det blir lite lättare att förklara tidningens parader.
