Hjärtat slår tungt och snabbt. Nedmontering.

Mitt nya motto Keep calm and carry on går dessvärre att applicera också på gårdagens fasliga val. "Hjärtat slår tungt och snabbt", skrev Malin Slotte på Facebook. Det snor jag. Det är så. Sannfinländarna. Samlingspartiet. Dunk. Dunk.

Har de senaste vakna timmarna pendlat mellan gryende panik och rädsla å ena sidan och sammanbitet, förvirrat lugn å andra sidan. Jag tycker inte man ska packa väskan direkt (och vart skulle man åka?), men jag har också blivit lite irriterad på äh, fyra år, det klarar vi-attityden - även om den är tröstande. Utgångspunkten är nämligen en välfärd som till stora delar redan nedmonterats.

"Vad vi nu hör är ett oartikulerat vrål från folket", sa Thomas Wallgren i ett tidigt skede av kvällen, och det är den analys jag personligen ansluter mig till. Jag tänker inte tro - inte än - att det enorma stödet för Sannfinländarna beror på att finska folket vill omsätta samtliga partiets visioner i praktiken. Det ska väl ändå - så här långt - gå att tro att det handlar om det som Wallgren kallar ett vrål, en protestreaktion på klyftorna och ojämlikheten i Finland?

Kanske man nu får hoppas att Sannfinländarna får mycket av den makt de åtrår? Så att de får ta ansvar. Så att de verkligen får ta ansvar. Och så att samma gäng tar sig till valurnorna om fyra år och justerar sin besvikelse i praktiken.

Fram till dess får vi var till mans jobba för att inte helt förlora samhällsfreden. Keep calm and carry on. Keep calm. Carry on.