torsdag 25 oktober 2012

Också barn måste få köpa vänskap?

Helsingin Sanomat publicerade i söndags en artikel om "byteskulturen" bland dagis- och skolbarn. Den artikeln, den är det bisarraste jag läst på ett bra tag.

Journalisten låter Minna Ruckenstein, specialforskare på Konsumentforskningscentralen, förklara varför och hur barn byter leksaker med varandra. Att det sker, och är en stor sport i barnvärlden, är underförstått i artikeln. Själv satt jag bara och gapade. Det här var nytt. Och då har jag varit barn själv - fast helt klart i en helt annan tid.

"Byteshandel är inbjudan till vänskap", förklarar forskaren Minna Ruckenstein, som för närvarande skriver en bok om barndom och ekonomi. Hon menar att barnen vet att ändamålet är socialt. Hon refererar ett barn som går i tvåan och som förklarat att man byter saker främst innan man blivit vänner på riktigt, "sen behöver man inte byta saker längre".

"Jag tycker om att ge bort saker och göra andra glada", säger en åttaåring som är namngiven med för- och efternamn i HS.  En likaså namngiven sjuåring säger att man inte kan byta hårspännen, för det kan finnas löss på dem. Däremot, förklarar artikeln, är det populärt bland lite äldre barn att byta spel och bilder medelst smartmobiler ("Tähän vaihtoon on mahdotonta osallistua ilman kallista älypuhelinta."/ "Utan en dyr smartmobil är det omöjligt för barnet att delta i byteshandeln." En signal till gammalmodiga föräldrar som tycker att deras nioåringar inte ska ha en egen iphone?)

Ruckenstein förklarar att byteskulturen är "barnens egen kultur", där de lär sig "sociala mönster och marknadsekonomi". Sedan övergår hon till att prata om klyftan mellan barnen och de vuxna, som inte förstår det fina i byteskulturen. Föräldrarna tycker att barnen ska ta hand om och hålla reda på sina leksaker, som de kanske fått i gåva av en släkting. Feltänk, förstår man. "Enligt Ruckenstein kunde vuxna lära sig mycket av barn. För barn är det inte lika viktigt att äga saker som för vuxna."
Hon säger också att de besvikelser bytandet för med sig uppfostrar barnet och att de barn som delar med sig mest frikostigt blir populära.

Det övergripande budskapet i HS-artikeln blir: Förälder, acceptera och förstå detta beteende hos ditt barn. Se till att ditt barn har så goda chanser som möjligt i byteskulturen, annars kommer ditt barn att bli en ensam förlorare utan möjlighet att orientera sig i vuxenlivet. Föräldern ska ängsla sig i världens mest lättväckta ängslan: "Hjälp, mitt barn får inte bli utanför, annorlunda, fel, utstött!"
En farlig ängslan. En ängslan som går att köpa sig ur - för en stund. Råkar man vara en förälder som har pengar är det ju mycket lättare att köpa sig ur ångesten än att till exempel försöka uppfostra sina barn och stärka deras självkänsla i en allt hårdare värld där allt fler tar till snabba, enkla lösningar.

Den övergripande åsikten hos denna förälder blir dock: Nej. Motkraft. Det finns faktiskt något som som motkraft, har vi glömt det när landets största dagstidning publicerar sånt här material helt kritiklöst?
Jag accepterar inte heller marknadsapparatens försök att använda "barnets äkthet" som argument i marknadsgörandet av den mänskliga naturen. Kampen finns hela tiden, också i våra barn, som är människor, och en förälders uppdrag kan väl till exempel vara att försöka hjälpa barnet i den kampen.

Nina Björk i Lyckliga i alla sina dagar Om pengars och människors värde:

"... [M]akten kommer att byta utseende. Den är inte därute. Den är i dig. Men ändå i strid med det mänskliga i dig."

Eller - i samklang med det mänskliga i oss och våra barn?



**
Not: Läs också vad Lindman skriver!


4 kommentarer:

  1. Jag har inte läst artikeln, men jag har däremot bytt både klistermärken och "fina papper", kanske också glansbilder med mina lågstadiekompisar. Jag är 30 år. Såhär i efterhand kan jag nu tycka att det var en ganska intressant yttring. Vissa klistermärken hade helt klart högre "värde" än andra.

    SvaraRadera
  2. Hej Cissi, det som inte framkommer i mitt inlägg men däremot i artikeln är att det handlar om mjukisdjur, Pet Shop-leksaker, Baybladesnurror (kostar som om de var gjorda av guld ...), Gogofigurer och legogubbar (som också görs av guld).

    SvaraRadera
  3. Huj! Jag tycker det låter som om de förhärligar man kan köpa vänner!

    SvaraRadera