Vad vi inte lär drömma om

När jag är stressad drömmer jag ibland att jag läser för snabbt så jag inte hinner med. Ofta är det serietidningar; bilder, färger, figurer och text. Ibland böcker med bara text som flimrar. Det här kan inte ha att göra med den överspändhet jag studerat och arbetat mig till, det måste vara en grundläggande överspändhet, eftersom jag minns att jag stressläste i drömmen redan som någon form av barn.

I The Shaking Woman Or A History Of My Nerves citerar Siri Hustvedt Åboforskaren Antti Revonsuo, som påstår att "the principal reason we do not dream about writing, reading and doing arithmetic probably is that these are cultural latecomers that have to be hammered into our cognitive architecture." [min kursivering]

Siri Hustvedt skriver att hon då antagligen är en mera utvecklad variant av människa eftersom hon drömmer om att läsa och skriva hela tiden.

Artithmetic - nånä, inte riktigt, men trots att jag inte är särskilt matematiskt sinnad har det också hänt att jag löst anspråkslösa matematiska problem i sömnen.

Jag tror alltså inte alls att det här är ovanligt. Jag förundrar mig mest över denna finska forskare som helt kallt påstår att "we do not dream about writing, reading and doing arithmetic." Är drömforskning liksom något gräsligt subjektivt?

I sömnen hittade jag förresten en bok jag absolut skulle vilja läsa. Det var hemma hos Eva Kela (då Nummelin) och jag tog den ivrigt ur hyllan: Why Literary Characters Interest Us.