Mycket har blivit sagt med skumpa i hand. Mycket av vikt har blivit sagt. Två teman utkristalliserar sig: tidsandan (jaja) och det åh-så-komplicerade förhållandet till finlandssvenskheten (jajajaa). Beträffande tidsandan (som ÄR ett intressant ämne!) sa författaren Birgitta Boucht det i särsklass mest bevingade, nämligen såhär ungefär: "Förr var det värsta man kunde säga om en människa att hon har sålt sig, nu är det värsta man kan säga om en människa att hon inte kan sälja sig."
Diskussionen om finlandssvenskheten har mest utgått från det såkallade Ingström-Idman-bråket och har följaktligen handlat om huruvida det är tufft att tycka att finlandssvenskhet är töntigt. Själv har jag nu bestämt mig för att en gång för alla sluta upprepa det faktiskt osanna mantrat om att det inte finns bra det-och-det i Svenskfinland, att allt här per def är fånigt/dåligt/sämre än annorstädes. Det är ju också en ganska osolidarisk hållning - vem är den där töntiga finlandssvensken som alla säger sig inte likna? Jag är ju själv inte sån. JAG kunde ju köras vart som helst och som en Karajan behövas överallt. På en halv minut kan jag räkna upp minst tio finlandssvenska vänner och bekanta som kunde hänga med i taxin. Atlantiskänslan är sen en annan sak, och visst är det också som Clas Zilliacus sa i sitt Mörnetal igår: Vi är dock inte ett patologiskt särbegåvat folk.
Få, ja. Och privilegierade. Alldeles tillräckligt hatade. Det är bara att gilla läget liksom.
*HvK till taxichaffisen, enligt myten: "Kör mig vart som helst, jag behövs överallt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar