Det blev en sorts fortsättning.
När vi sen skulle ge oss av mot flygplatsen en morgon klockan 05 förra veckan dök mannen upp asberusad med sin ännu mer asberusade fru (som tidigare inte synts till) i släptåg. Resebolaget hade beställt två bussar men alla rymdes inte in så vi med våra två små barn, barnens mormor&morfar och så ett annat par fick vänta på tilläggsskjuts tillsammans med de fulla tu. När det gick upp för berusade kvinnan att hon inte kommit med på bussen började hon småbulta och klänga på mannen och yla melodramatiskt. Sedan segnade hon ihop mot hotellets vägg och satt där och jämrade sig.
Den redan helt överbelastade guiden stod lutad över kvinnan och frågade om hon borde ringa efter ambulans. "Nä, nä ...", flämtade kvinnan. "Jag har varit på sjukhuset i flera dagar ... De undersökte mig och sa att det här är stressrelaterat. Det är stressrelaterat ... stressrelaterat ..."
Guiden ordnade en flaska vatten som kvinnan tog några halvhjärtade klunkar ur.
Många timmar senare, på flyget, satt mannen och kvinnan avslocknade med tillbakalutade huvuden och vidöppna gap. Guldplomberna glänste. Kvinnan hade fortfarande sjukhusbandet runt sin handled.
Kvinnan måste alltså ha varit den "Laakkonen*" som mannen hänvisat till några dagar tidigare när vi alla anlände till uppsamlingshotellet.
"Laakkonen on vielä sairaalassa", Laakkonen är fortfarande på sjukhuset, hade mannen upplyst guiden om. Jag hade tagit för givet att Laakkonen var hans kompis, men tydligen var det sin fru han kallade vid efternamnet.
*Namnet är fingerat, och jag har också glömt det riktiga namnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar