Poolrapport: Kroppskulturen

I Atlantfinsalongen är det nästan storm idag. Vitt skum över azurhav, brutala vågslag över piren, vi ligger loja i vilstolen på terrassen iklädda brun bikini med strass och snäckor. Solglasögonen glider ner längs näsryggen - det är siesta. Gintonicen bubblar i glasen, vi biter i citronskivorna och somnar.

Men först en luddig anteckning om kroppskulturen vid poolen och på sandstranden.

Ni vet bastukulturen. Man ser ut som man gör, så är det inte mera med det. Kroppen är ok, nästan en vän. Här är det lite samma sak, ingen stor affär. Vid poolen är den topless som vill, det kräver varken ungdom, skönhet eller slanka. Man är frisk eller omplåstrad, handikappad eller intakt. Man visar inte upp sin kropp, man är där med den bara, vilar den, dåsar, simmar - med bikiniövredel, utan, med sportbadbyxor eller vindtygsjacka. Man är inte full. Det är liksom lugnt. Ohysteriskt. En vila det också. Man stirrar inte, man låter blicken vandra i all välmening.

Fast tatueringar ska man ha. Fjärilar fladdrar upp ur byxor, "Baby" står det över en bringa, barnens namn i bläck är ett måste, tribalfasoner här och där. Det slår mig att det är någonting rörande över alla dessa tatueringar.

Å "denna mjuka maskin", som Sara Stridsberg kallar den i Darling River.

God siesta.