Känslan av New York

Imorse när jag var på väg till jobbet blixtrade den förbi igen: New York-känslan.

Jag såg två präster komma emot mig. Först en: kvinna, satt, med en stor bukett spektakulära vita blommor i famnen. Genast därefter en annan, men på andra sidan gatan: man, lång, en Scandinavian Hunk i prästmundering och solglasögon.

Nu kan jag dessvärre inte alls förklara varför dessa två finska präster framkallade känslan av New York. Det händer då och då: jag ser nånting och får en mycket specifik NYC-förnimmelse. Kanske är det nånting med hur folk ser ut, går, i vilken kombination och ordning de förekommer, det kan vara nånting med det osannolika men ändå vardagliga, normala. "Mångfalden", "livet". Det coola i det ocoola?