skip to main |
skip to sidebar
Var så led senast, man skäms ju, men nu har jag lagat mig i skick enligt så här:
1. Massage hos kinesisk massör(-ska) som blängde på mig elakt/blygt och knådade min rygg sönder och samman men fick livsandarna att röra sig igen, och vätskorna, längs ryggraden och upp i huvudet. Blev efter behandlingen ohyggligt sömnig, såg till att dricka mycket te och vatten som man ska, frös, hade yrsel, drack mera vatten och åt mandariner.
2. Varmt bad med lektyr. Lektyren utgjordes av volymen Diktonius brev; rekommenderas å det grövsta för envar som vill ha lite muntration och bildning.
Hur vigt försöker Elmer Diktonius t ex inte övertala Hagar Olsson som vägrar medverka i boken han redigerar (20 år ung dikt):
22/8/36
Kära Hagar!
Nog är det mer än beklagligt att du av en eller annan orsak håller dig borta nu, när hela det unga Finland och Sverge är ute och hurrar. Med ett litet vackert bidrag borde du i alla fall orka; man vet ju vad du står och går för ändå, så du behöver ej, om du fortfarande är sjuk, överanstränga dig i onödan. Varför t. ex. ej skriva vad du vill att den unga dikten bör vilja - en sån sak, och den kan dock vara djupt personlig, kan avfärdas på 10-20 rader. Ruska upp dig, Hagar, eljes begår du en dumhet!/ Jag vet förstås ej hur sjuk och utled du är./
Tycker också om när han klagar:
Är trist och trött och en svart kattunge stör mig.
Nu: förtröstansfull sömn i onödigt varm pyjamas av flanell.
På grund av muskelrelaterad blockering kan jag varken tänka eller skriva idag men lyckligtvis finns det andra som kan det. Till exempel Beate Grimsrud, som berättar om sina tre bästa meningar i Språktidningen.
Beate Grimsruds tre bästa:
"Jag skriver inte vad jag tänker, jag skriver vad jag tänker när jag skriver."
"Tänk att det finns människor nedstoppade i alla dessa kroppar."
"Hon är ungefär lika vacker som jag, men på henne syns det mer."
*
Själv håller jag mig idag till enkla, konkreta saker samt till ett minne från fredagsnatten, då min ohispiga vän H och jag satt i soffan hemma hos mig och de båda värmeljus som vi hade framför oss på soffbordet slocknade precis samtidigt och av sig själva.
Meddelandet som låg på trottoaren idag bestod av fyra spelkort: ruter 2, ruter 9, hjärter 2 och ett tredje som låg med valören neråt och som jag inte vågade vända på.
Kan tyvärr inte dechiffrera meddelandet för är dåligt insatt i kortspel (glömmer dessutom alltid allt jag lär mig om det är kort inblandade), så är tacksam för hjälp av någon tarothäcksa?
Om någon känner till August Strindbergs förhållande till kortspel får den gärna dela med sig, misstänker ju fortfarande att det pågår något halvockult Strindbergsprojekt detta jubileumsår.
*
Nu googlar jag "Strindberg+kortspel" och får träffen Hemsöborna, sidan 111. Rys, pga detta. Fast tycker ändå kopplingen är lite svag?
Tar inte jättemycket på näsan av kvinnodagsfirandet sådär i allmänhet, i alla fall inte så länge man får snittblommor tack vare sitt kön (ursäkta äcklig mening med tvivelaktigt budskap), men varför Svenskfinland i morse möttes av en man i Pippi Långstrump-peruk på Hbl-paraden är för mig ett mysterium.
(Ber fortsatt om ursäkt för alla problem i meningsbyggnad, konnotationsapparat och pronomenhyfs.)
Lindman har rett ut Hbl-problemet. Tack, Lindman.
*
På bakelsefronten har det hänt en hel del, ty jag har nu druckit kaffe/"fikat" på Ekbergs. Situationsdiktaren dök upp med mascara och allt, vi gick till Ekbergs och intervjuade kafépersonalen om Riviera, Morny och sköldpaddsbakelse (Sarah Bernhardt var dessvärre slut, men det förstår man ju). Vi fick t ex veta att det är maräng i nästan alla nostalgibakelserna, och det ska ha att göra med att bakelserna är krigstida och att man nog litade på att det skulle finnas äggvita att vispa ifall det var ont om annat.
Vi valde Morny och Riviera, som vi delade kristligt. Eftersom Situationsdiktaren har ett bättre sinne för smaker än jag, tänker jag här referera hennes nyktra analys: I bakelserna kände man tydlig smak av ägg och smör. Ägg. Smör. Socker. Klara, separata smaker. Inget gegg.
Men som modärn har man ju blivit van med gegg och E666, därför förblev själva upplevelsen överlägsen smaken.
Det var som att för en stund vara i en annan tid, känna andra smaker i sin mun, och - känna andra dofter i sin näsa. Jag vet inte vem det var eller om det var en ghost (Ekbergs är ju ändå 150 år gammalt), men kring bordet svävade en parfymdoft som inte var av denna tiden. Tung, dammig, god.
Erkänner villigt att jag har haft en del fördomar mot Café Ekberg. Tänker ändå inte ventilera dem här och medger också att en del av dem fortfarande är i kraft trots att de antagligen är ogrundade eller åtminstone orättvisa. (Har fortfarande inte fikat/druckit kaffe på Ekbergs.)
Men eftersom förlaget där jag jobbar nu ligger granne med Ekbergs och jag dagligen passerar deras fönster minst två gånger har jag blivit nästan lite besatt av detta konditori - och särskilt deras bakelser. Vid blotta åsynen och airen då alltså, och jag ser ändå mig själv som en som inte är så hemskt intresserad av bullar sådär i allmänhet (gillar smörgås mera).
Mais: Mon dieu, vilka grejor! När Ekbergs nu skyltar med att de erbjuder de gamla klassikerbakelserna Sarah Bernhardt, Morny, mockamaräng, Riviera och sköldpaddsbakelse på begäran av kunderna är man ju helt redo för attitydjustering.
Går man sedan in på bagerisidan och köper en hur snäll sallad som helst till lunch, då ser man att Ekbergs frestar med praliner som heter Satan.
Ville lägga upp en bild som jag tog med mobilen men --- eh, det gick inte.
Pralinen är i vilket fall som helst kryddad med mandel- och hasselnötskräm, det står på skylten, under namnet på pralinen.
MMS:ade bilden till min vän fikaforskaren som svarade: "Gu va stirrig Strindberg hade blivit om han sett detta!!"
Såg en film! Det var rymdfilmen Apollo 13 från 1995. Jag har tyckt om den sedan förra seklet och den har klarat sig undan tidens tand på ett exemplariskt sätt. Idag skulle man knappast lyckas göra en lika snygg grej, det skulle ändå spåra ur i datoranimerade excesser och sånt föråldras ju på några veckor.
Får lite panik men också råg i ryggen av Apollo 13, tycker att den är ett gott föredöme när det gäller att förhålla sig till svårigheter.
Se nu bara: Gossarna i rymdraketen har ett extremt risigt läge, ändå håller de sig lugna, metodiska, skarpa. Syret tar snart slut och det är minus 12 grader i farkosten men de tänker klart och räknar rymdmatematik. De brakar inte ihop. Bara 1 gång grälar de.
Jag är inte ens ironisk nu! Männen framstår ju dessutom som mänskliga, allt är fullständigt logiskt, de är ju strängt skolade astronauter och det lär inte vara folk med den bräckligaste psykologiska konstitutionen som skickas på rymduppdrag.
Mera förundrad är jag över fruarna som är kvar på jorden och som tappert håller masken inför sina barn när deras män snart kommer att brännas upp i atmosfären alternativt slungas tillbaks ut på en evighetsfärd i världsrymden.
Starka människor. Klippor. Betryggande på något sätt. (Fast lite knäppt ändå med fruarna? Är inte helt kapabel att släppa tanken.)
Och om jag får säga en till sak om denna fina film: ingen skildras som "tönten", "losern", "den onda". Alla är snälla och starka och vettiga, nån är på sin höjd försiktig i överkant. Inget splatter heller, inget frossande i personskador.
Det är bara rymden som är obehaglig, men inte av typen "besjälad".
En bra film från nittitalet, rekommenderas.
I morse låg en samling papper i min väg. Utrivna sidor tryckte sig mot den isiga trottoaren, jag tänkte skarpt: En roman. Tänkte med fasa och fröjd: Om den är på svenska kommer det här att vara ett ockult ögonblick.
Böjde mig ner.
Fick syn på titelsidan: Hemsöborna av den mest ockulta av författare, nämligen August Strindberg.
Må den högstadielev som tröttnat på att läsa klassiker anmäla sig, annars tar jag - med fasa och fröjd - denna incident som ett tecken av något slag. Eller kanske var det en del av Liljevalchs jubileumsgiv?
