Den lokala varianten

Joyce Carol Oates har en gång skrivit en sak om Marilyn Monroe som stämmer in exakt på mitt läge just nu, men jag har inte citatet till hands så ni får gissa om ni vill.

Tittar in här i salongen för att ställa fram Trygäs kommentar från nedan, eller en del av den, för han skriver:

"Lite som när vi fsvenskar är livrädda att säga "dyna" eller "sätta på" i Sverige tills vi upptäcker att dom också säger det, helt bekymmerslöst."

Som finlandssvensk får man lära sig en massa no-nos, "oriktiga finlandismer", som man under inga omständigheter ska bruka framför en riktig rikssvensk, helst ska man eliminera de oriktiga finlandismerna helt. På senare tid har jag lagt märke till en liten protest hos mig själv, jag har till exempel börjat använda det helt förbjudna ordet "halare" (från finskans "haalari", förmodar jag) för barnens vinteroveraller. Rebelliskt, men på något skruvat sätt anser jag mig ha rätt till det eftersom jag konsekvent talar om "keps" istället för "lippis".

Dessutom har jag börjat inse att loppet är kört, jag låter annorlunda även när jag skriver, det är svårt att komma undan, det är nånting med syntax eller inte vet jag, det hjälper inte att jag försöker med "arton" istället för "aderton". Man är en lokal variant liksom, det är helt okej, man pratar på, man kommer att bli förstådd.

Trendnäsan, rymdnäsan

E.T. är på väg tillbaka. 
Under loppet av ett dygn har jag varit med om att det hänvisats tre gånger till filmen/varelsen - två gånger i helt olika texter, och så när en kollega skulle beskriva en ytbehandling som man kan välja att ha på böcker.
Såna här sammanträffanden är aldrig en slump, de är alltid ett tecken på något, och vid närmare eftertanke är jag lite sugen på att se filmen. Kanske en t-shirt med följande text:

Phone home.

Diamant och dask

Dagens diamant:

Är på ett nästan fånigt sätt till mig över tabloidiseringen av Helsingin Sanomat - den är så lyckad! Tidningen så hanterlig! Det går att läsa den! Det går att bläddra i den trots att andra sitter vid bordet! Jag önskar mig en prenumeration!
Det första tabloidnumret kommer dessutom med goda nyheter: en hare krishna-restaurang ska öppna i min hood. God, billig, vegetarisk mat. Hurra.


Dagens dask:

Barnböcker som innehåller sånger som det är tänkt att föräldern ska freestyla en melodi till. Värst är det om sången upprepas på flera ställen i boken för då borde man ju dessutom ha försökt memorera den entoniga lied man svettades ihop första gången.

Fuktögd, orsak: Biskopsminne

Här sätter man sig vid datorn för lite hederligt arbet efter fiaskonattning och får syn på det minne över Biskops-Arnö-tiden som Ola Klippvik författat. Ola, som debuterade med den smidiga titeln Sportsmän och som därefter skrivit hur många böcker som helst, varav en hyllades i Hbl strax före nyår (Ola länkar), har också haft vänligheten att publicera ett par bilder av hög kvalitet. Min egen kamera med alla bishopsbilderna blev stulen när jag var i Malmö, så jag har endast strikt litterära minnen från tiden och blev rörd av att få se lite ungdom på fotografi. Dessutom lyckas Ola definiera tidsandan, gosh, den hade jag också glömt lite.

Allt detta på den utmärkta sajten Vikboblogg, där Ola även begår skarp kulturkritik.

(Snor ändå en bild:)

Martin Högström, jag, Titti Persson, Anna Jörgensdotter på Biskops-Arnö

Är död, är dödens?

I sin skrivarbok Så gör jag menar Bodil Malmsten under rubriken "Fel om döden i femton år" att hon inlett en av sina romaner med ett fel:

"Förstameningen i Nästa som rör mig är: 'Nästa som rör mig är död.' [...] Det är under förberedelserna för några föreställningar jag har våren 2011, när det slår mig att formuleringen är fel, uttrycket är:
'Nästa som rör mig är dödens.'
Så heter det, det är rätt, jag har inte valt att variera, det är fel.
När jag upptäcker felet har det varit fel i femton år.

Resten av romanen har jag respekt för."

Det här är skandalläsning för mig, för den första meningen i Nästa som rör mig råkar vara en av mina favoriter, den råkar ha påverkat en stor del av min rytmkänsla och jag lät just den här meningen frammana många sidor av min egen text under ett par år i början av 2000-talet. Meningen lyder inte som Malmsten skriver, inte "Nästa som rör mig." Den lyder: "Nästa som rör mig är död, jag går."
Är den inte fantastisk?
Den lägger tonen och rytmen för romanen, den är suggestiv, snygg, stram.
Om det hade stått "Nästa som rör mig är dödens, jag går", hade jag alls läst romanen då?

Satans arbetshäst

"Någon borde räkna på välfärdsminskningen med att bo i ett klimat där man varje morgon måste sätta på sina barn en massa ytterkläder", twittrade Isobel Hadley-Kampz i morse. Jag återtwittrade det med glädje.

Strax före jul när jag var ganska sliten, kanske ännu mer sliten än just nu, höll jag på med treåringens utebyxor och nån mudd på dem, nån snodd långt nere vid kängan, jag var tamburssvettig och hade bråttom, man arbetade mot mig och inte med mig, man låg och maskade sig utan styrsel, man vägde hundra kilo.

"Satans arbetshäst", hörde jag mig själv väsa till mig själv mellan hopbitna tänder.
Treåringen, som alltså inte var så tjänstvillig men ändå på gott humör, råkade visst höra.

"Satans arbetshäst! Satans arbetshäst! Man får inte säga satan, mamma. Satans arbetshäst!"

Blev ändå lite mindre svettig genast och pulsen lugnade sig. Det lät ju som något, det där.

Sensmoral: eftersom du ändå måste svära, gör det snyggt.

Tills jag hämtade ett ägg

Åt frukost imorse på M/S Gabriella, spanade ut över stående borden och de slaka människorna, de frustrerade småbarnen, det grå havet som precis blivit angripet av något dagsljusliknande.
Upptäckte att bakgrundsmusiken var ledmotivet ur Twin Peaks.

Erfor spänning och inre resning tills jag skulle hämta ett ägg och en man frågade om jag var personal på båten.