Fika; Fredrika

Är mycket imponerad av de människor jag idag har lyckats trycka ner i en soffa: Merete Mazzarella, Sara Jungersten och Peppe Öhman på Luckans bokfika. (Så här såg det ut genom Fager Dams kameralins.) Är mycket förtjust i tanken på att just denna kombination av människor satt just i denna soffa och pratade om något så intressant som självbiografiskt skrivande och bloggande. Tycker om att det hände, där hände nånting.


Är också mycket nöjd med att vi på slutet fick sällskap av ingen mindre än Fredrika Runebergs ghost! (Syns tyvärr inte på bilden jag länkade till.)


Merete Mazzarella (t.v. på länkbilden, här i salongen har vi ju då tydligen inga bilder) har någonstans sagt eller skrivit att Fredrika Runeberg hade älskat att mejla. Jag frågade Merete om Fredrika också skulle ha bloggat och det trodde Merete att Fredrika Runeberg med stor flit hade gjort. Hon hade stått och rört om i sin citronkräm med sönerna hängande i kjolarna och hon skulle ha bloggat om detta.


Känner nu faktiskt rätt stor desperation över att aldrig få läsa Fredrika Runebergs blogg. Det hade varit den ultimata bloggen. Föreslår därför en bloggemenskap som går under det stiliga namnet Fredrikacommunityn?
Eller borde man - lite i linje med vad som sades på Luckan idag - starta en fiktiv Fredrikablogg?
Eller ska man helt enkelt hoppas på att Fredrika Runeberg börjar spöka på internet?
Från och med nu ska jag varje midnatt googla "Fredrika Runeberg"+blogg.

En älg och två kalvar över vägen. Filmnovisen.

Åter i Finlands Florida. Tori Amos och jag i l´heure bleue, igen.
Strax före Skogbyavtaget en älg och två kalvar som knallade över vägen! Både jag och den mötande bilen hann bromsa, där stod vi sen och tittade på älgarnas framfart, den vita cityjeepen coolt chillande, jag med hazarden intryckt eftersom jag föredrog att inte få en långtradare i aktern. (Kände mig ändå lite hispig med hazarden, tuffhetsregel i trafiken är ju att man i alla situationer bör vidta minsta möjliga säkerhetsåtgärd).


Dagen började förresten mycket bra: manusmöte med Peppe Öhman som ger ut sin första bok Livet&barnet i höst. På eftermiddagen hade hon på sin blogg tyvärr avslöjat att jag trodde att Bangkok Hilton är ett hotell. Ja. Genant. (Jag hör Anna Bäck avlida nu.) Min cinematografiska allmänbildning är usel. Jag känner till Bob i Twin Peaks och mörkön vid soptunnorna i Mulholland Drive, det är allt. Och Antichrist vågar jag inte se, tittade på  trailern efter några glas vin en gång men blev för skraj direkt. (Fast Melancholia, vågar man se den? Jag älskade Riget. Har gått och blivit ganska mesig, barn får definitivt inte fara illa och ingen får slåss eller skjuta på allvar med revolver.)


Det står en ek och håller sina grenar över vårt hus här i Florida. Ekar har ekollon. Bonkbonkbonk.