Måsfixeringen osv, Tjechovs gevär

Hurra, om en liten stund får man då titta på ett nytt avsnitt av Gynekologen i Askim, ingen är väl så glad som jag åt detta. (Här i salongen tjatas det då alltid om samma saker, men så är det väl med de flesta, man har en fyra-fem hangups åt gången?)

Digislaven hade bandat in förra veckans avsnitt åt oss, vi såg det igår kväll, och - ja! - mobilmåsen kom till användning igen! Den fräscha gyndotterns jättegamla fiancé ryckte i snöret nämligen när han besökte gynekologen med fru för att be om dotterns hand.

Men orsaken till att jag nu hetsar om samma gamla tv-serie igen är att jag igår av en expert på ämnet blev påmind om att det tjechovska geväret på väggen ingalunda behöver avfyras för att det ska få vara med. Det måste bara hända nånting med det. (Fast vad gör man med ett gevär om man inte skjuter med det? Min fantasi är tydligen begränsad.)

Så har då salongsredaktören rättat till en av sina fadäser. Frid i stugan och tv-soffan.

Men också: härligt ful!

Har noterat att många bloggare just nu rapporterar om att de känner sig fula, läs t ex Livet&Helsingfors eller Linna Johansson. Det är vintern som tar ut sin rätt, alla är bleka och dränerade och har brist på D-vitamin.

Igår slarvade jag omkring i molnigt vinterväder på snöig backe, radade vedklabbar och stod i, och då var jag riktigt skönt ful, kan jag säga. Långkalsonger och lökäbyxor instuckna i yllesockor, gammal vinterjacka och en i och för sig snygg mössa som min vän Hanna stickat. Oplockad och osminkad med immiga glasögon - men utvilad och skitglad.

Tänkte då på det här med att det kan vara hemskt skönt att känna sig riktigt ful ibland. Eller ofta, faktiskt. Jag tycker nästan att det känns som att man upphör existera som kropp och bara blir funktion och tanke.

Okej, det där lät flummigt. Men kanske nån fattar?

Hundmatsboken

Denna lyckans ost har idag fått beundra tre hundvalpar som tycker om att gnaga på böcker.

Lite småchockad iakttog jag de tre svarta hundbarnen medan de bet sönder ett mycket vackert band i vattenturkost med pikant mönster, men när jag i ett obevakat ögonblick ryckte till mig boken för att kolla vad den var för en såg jag att det var en sån där trist Det Bästa-volym.

Varför finns Det Bästa-böckerna i alla hem som inte är precis splitternya? Var det något som alla liksom prenumererade på förr, eller?

Och finns den där lilla pocketaktiga tidningen Det Bästa fortfarande? Jag har sett tusentals av dem, men aldrig läst en enda. Om nån har fallit för deras charm tar salongen mer än gärna emot en analys.

Fördelen med radioskugga

Långsamt, långsamt läser jag Siri Hustvedts nya här på landet på vintersemestern. Normalt skulle jag vid det här laget redan ha surfat över en massa recensioner och kommentarer, men eftersom jag befinner mig i något som närmast måste beskrivas som radioskugga är boken fortfarande jungfrulig* och min egen att i snigeltakt uppleva.

Jag har ännu inte läst eller hört en enda kommentar om boken, det är bara jag och den.

Nu låter det kanske som om The Summer Without Men skulle vara nån sorts helig bok för mig - det är den inte. Men bara att helt ensam få upptäcka att Hustvedt i den här boken låter sin huvudkaraktär titta på textilkonst istället för på bildkonst eller installationer är tufft. Alltså, textilkonst!

Textilkonst med masturbationsmotiv, förresten.

Och jag kan tolka det precis som jag själv behagar.

* Ursäkta det sunkiga uttrycket.

Tatueringen är min

Nu börjar vi väl vara ganska många som har rätt gamla tatueringar. Ångrar ni er tatuering om ni har en, eller gillar ni den? Hurdant är ert förhållande till den?

Blev igår kontaktad av den amerikanska författaren Shelley Jackson, som är författare till den tatuerade novellen Skin, där jag medverkar. Hon ville att jag så snabbt som möjligt skulle sända henne en video där min tatuering syns och där det hörs att jag säger ordet som är tatuerat. Berkeley Art Museum ska göra nån grej med alla orden, och jättebra tycker jag; säkert kul.

Men jag inser att jag ställer mig rätt sval till en fortsättning. Tanken på en novell som skrivits på huden hos tvåtusen människor som lever på olika håll i världen är fortfarande stimulerande, eggande och intellektuell på ett sätt som jag faller för en fura för. Fast jag är helt enkelt inte så intresserad av att följa upp det.

Ordet "new" i Shelley Jacksons novell har gått från att vara ett av hennes words till att bli en del av mitt största organ, tatueringen är min privata. Jag har fött två barn med den och varit den sunkigaste människan i världen med den. Mina ungar har upptäckt den, frågat om den, vi har rett ut skillnaden mellan den och födelsemärken. Den syns sällan som ett flashigt attribut.

Så nu helt, va? Video, vadå?

Shelley skriver att hon ska starta en grupp på internet för oss ord. Men jag känner redan falling, och det räcker egentligen bra för mig.

Laddade platser

Har ni miljöer som är mera laddade än andra, jag menar verkliga miljöer, riktiga?

Har de med barndomen att göra, med kulturella referenser, speciella händelser?

Känns det som en roman nästan att vistas där? Eller, inte som en roman. Inte som att ni skulle se er själva utifrån, berätta er berättelse eller så, utan som att miljön är laddad, meningsfull, bärare av vibbar?

Ja för hej från min mest litterärt eggande miljö och vintersemestern här. Sitter i ett insnöat litet hus och vet att det finns platser som lever och platser som inte gör det. Har ni samma känsla?

Favorit-Pija

Favoritbarnboken just nu, alla kategorier (utom klassikerkategorin för där vinner Allrakäraste syster av Astrid Lindgren varje dag): Siv sover vilse av Pija Lindenbaum.

Den har språket, karaktärerna, tanken, atmosfären, och bildvärlden. Den är barnlitteratur. Det är inte alla barnböcker som är det.

Jag blir helt vimsig av bilden av tamburen i hemmet där Siv ska sova över. Mina ungar blir det också. Jag märker att de suger i sig spänningen, de uppskattar mystiska inslag som grävlingarna som slåss under diskbänken. Allt behöver inte förklaras, inte ens för två barn i varför-åldern, plötsligt är saker bara värda att godta som de är. Det låter pretentiöst men jag är säker på att det är en konstupplevelse för dem. En litterär händelse liksom.

Man behöver förresten inte ha med sig något barn när man läser Lindenbaum. Hon funkar hur bra som helst som vuxenlitteratur också.

Högst 221, tycker jag. Läsarter.

Min favorit bland de tidigare sirihustvedtska böckerna är debutromanen The Blindfold. Den är, tycker jag, essensen i Hustvedts författarskap, där finns alla hennes centrala teman. (Omslaget till Sceptreupplagan är ett av mina favoriter också.) The Blindfold är på 221 sidor.

Också nya The Summer Without Men har perfekt längd: 218 sidor. Nä, det är inte längden som är poängen, men jag har upptäckt att jag nästan tycker mera om romaner som är kring 200 sidor än om tjocka, härliga böcker.

Det kanske har att göra med att jag aldrig "slukat" böcker. Det är någon annan läsart jag har, även den hedonistisk, fast alltså inte speciellt slukande till sin karaktär.

Det här stycket på sidan 19 i nya Hustvedt har jag idag läst kanske tre gånger:

[Dr. S till Mia Fredricksen, romanens huvudpersonen som blivit lämnad av sin man -]

Blowing up is not the same as breaking down and, as we've said before, even breaking down can have its purpose, its meanings. You held yourself together for a long time, but tolerating cracks is part of being well and alive. I think you're doing that. You don't seem so afraid of yourself.

Mobilmåsen. Flickrummet.

Ja alltså, mobilmåsen i Gynekologen i Askim. Måsen hänger ovanför gynekolog-Hennings undersökningsstol och är intressant. I förra avsnittet drog karaktären Marietta i måsens snöre precis när hon sa något mycket viktigt, och i nya avsnittet gjorde Hennings mamma nästan detsamma.

Ni vet den tjechovska regeln med geväret på väggen? Geväret måste avfyras i något skede av berättelsen, annars bör det inte vara med. Frågan är vad som ska hända med mobilmåsen. Vad sker vid avfyrandet?

Är det någon annan som har ett laddat förhållande till mobilmåsar, alltså såna där måsar i trä med snöre som man kan dra i och så flyger kräket, fast på stället såklart?

Jag hade en mobilmås i mitt flickrum, jag tyckte mycket om den men den plågade mig. Den plågade mig för att den ingick i ett tvångsmässigt flickmönster; när jag dragit i snöret fick måsen flaxa max tio gånger innan jag skulle ligga i sängen. Det var rätt stressigt kan jag säga, för en del andra grejer skulle fixas också inom dessa tio flax.

Varför tio? Frågan är retorisk.

Tio var det vitsord man ville ha i proven såklart.

Stoppa pressarna: Hustvedts nya ute

Intet ont anande gjorde jag en snabb räd via New titles-hyllan på Akademen och där stod alltså Siri Hustvedts nya roman The Summer Without Men som om inget hänt. Tidigare har jag skickat upphetsade sms direkt från Aka till Hanna och Bäckle om nya Hustvedtböcker, men nu kommer informationen här: Hej Hanna och Bäck, och hej alla andra hustvedtgillare som inte finns i min mobil! Nu är den ute!

Detta har jag väntat på sedan november, och denna händelse sammanfaller nu med en högintensiv jobbvecka då jag skulle må bra av två hjärnor och fyra händer, dygn på 48 timmar och noll sömnbehov.

(Lät det där obehagligt? Det lät ju skitäckligt och överdramatiskt och slentrianmässigt. Dessutom ser jag här i kalendern att det är vintersemester nästa vecka, att liksom hallå. Lite stamina nu.)

Nån annan som redan lagt vantarna på nya Siri?

[red. anm. en stund senare: Helena på Dark Places hade förstås koll.]

Bo Carpelan/ "Bo Carpelan"/ Bokar Pelán

Bo Carpelan har alltid funnits och nu finns han inte längre. Jag talar om "Bo Carpelan" - känd redan i Centralskolan i Hangö på 80-talet. Den Fina Finlandssvenska Författaren Bo Carpelan. Bokar Pelán.

Han om någon har lämnat spår, inte bara i minnen och hjärtan och sånt, utan i den tyngsta litteraturhyllan. Han var sjuk ett tag före sin död men som en skriftställandets Atlas slutförde han en sista roman, Blad ur höstens arkiv som utkommer på Schildts i höst.

Mitt främsta minne av Bo Carpelan är från en varm augustikväll 2008, då jag under Konstens natt intervjuade honom om hans roman Barndom. Vi satt på varsin stol på bakgården till kulturhuset G18:s bakgård, folk satt vid små bord och drack vin och lyssnade. Bo, som alltid skrev med ett stort allvar, var rolig, kvick, klok - och samtidigt, slog det mig - som en pojke vital och avspänd. Mycket mer vital och avspänd än de flesta, redan då över 80.

Jag har också en del minnen som är indirekta, för under några år fick jag på håll följa med den dåvarande litterära chefen Helen Svenssons arbete med Bo. I arbetet med en av böckerna fick jag korrläsa scanningen (Bo skrev alltid på maskin) och kommentera. Jag blev oerhört stolt när Helen berättade att hon framfört min kommentar, som var en idé till justering - Bo hade gillat min idé och ändrat i texten.

Nå.

Men Bo Carpelan skrev såhär:

Kärlekens svåra väg
till ömhet

och han skrev såhär:

Den våldsamma likgiltigheten

(ur Bo Carpelans sista diktsamling Gramina)

En ljuvlig gynekolog. Bikten.

Usch, jag ångrar mitt förra inlägg om den svenska tv-serien Gynekologen i Askim. Serien är jättebra ju, lite ljuvlig rentav, mycket bättre än iskalla Solsidan.

Förra avsnittet var fullt av fina, små, talande detaljer som fick mig att kolla vem som regisserat och - tja, på samma sätt som jag fick mina farhågor bekräftade när det gällde Solsidan (skriven av fyra män), fick jag bekräftat att regissören är kvinna.

Bara en sån här scen: Marietta (Julia Dufvenius) ligger gynekologstolen och blir undersökt av Henning (Jacob Nordenson). Så börjar hon lite nonchalant prata om att hon känner på sig att hon kanske är bisexuell, och vad gör hon då med händerna? Jo, hon sträcker upp en hand och drar i snöret till en mobilmås* som hänger i taket ovanför gynstolen.

Jag kollade genast, och ja: serien är regisserad av Tova Magnusson Norling.

Det är trevligt att kunna spåra såna här saker men det medför onekligen vissa problem. Varför går det att könsspåra konstnärlig verksamhet på det här sättet? Det är lite pinsamt för en gammal feminist.

Men det blir värre. Jag har nämligen kommit på mig själv med att hålla på och tycka att t ex vissa bokomslag ska göras av kvinnor, andra av män. Senast idag ringde jag upp en person och sa att det här är ett omslag som jag tycker ska göras av en kvinna, vill du?

Och då kan man undra: vad är det jag beställer egentligen?

* Mobilmåsen borde få ett eget inlägg, finns det nån annan som har ett särskilt förhållande till såna där måsar som hänger i taket och som flaxar när man drar i snöret?

Salong i transit: Vasa-Hfrs

Eftersom jag lätt blir åksjuk (även i fordon som går på räls) fick jag förstås sittplats med ryggen mot färdriktningen här på tåget. Mår lite illa så fort jag tittar ut, så jag tittar inte ut trots en pockande heure bleu över snöigt, platt landskap.

Vasa idag: Hade fin och inspirerande manusgenomgång inklusive lunch med Sara, som i höst romandebuterar. Det här är det jag gillar mest med redaktörsjobbet - det konkreta manusarbetet med författarna. Ett annat snärtigt moment är när omslagsgrafikern sänder in sitt första omslagsförslag om man serveras en annan människas syn på manuset. Men det momentet kommer senare, än så länge är Saras bok till det yttre bara ett helt osexigt Times New Roman-dokument. Vilket förresten får mig att minnas en av diskussionerna när Fagerholms Diva kom ut: det sades att Diva aldrig hade kunnat skrivas utan ordbehandlingsprogram. De intuitiva textmassorna, greppet med fet stil, hela bygget är av sådant slag som man inte kunde tänka sig på skrivmaskinens tid.

Samtidigt sades det att folk skriver mycket mera skräp nu än förr, eftersom det liksom är så lätt att åstadkomma en massa text och sen korva om den hur som helst. Men hur det kan tänkas vara ett problem förstår jag egentligen inte. Ett skrivet ord är aldrig bortkastat. Är det dåligt vet man det, och så skriver man ett bättre nästa gång.

Redaktörn möter: riktigt bokfolk

Salongen finns just nu i Vasa, hej. Längesen. Det gick blixtsnabbt att ta sig hit upp med tåget och bussen, jag fattar inte vart tiden tog vägen, jag är omättlig när det gäller tid och har aldrig tråkigt. (Ah, detta rika inre liv ...)

Så träffade jag Anna-Lena som jobbar i Schildts filial, och vi lunchade och gick till biblioteket där jag berättade om vårens utgivning för bibliotekarier. Det var mycket trevligt, de som lyssnade verkade intresserade, och efteråt kom några och pratade och jag tänkte att det kanske är lite såhär att vara författare ibland? Möte med läsare och bokproffs? För det slog mig att vi redaktörer, vi möter inte riktigt några läsare och bibliotekarier trots att vi hänger på mässor och sånt. Det är ju författarna som får samtalen, tänker jag. Och det är ju rätt naturligtvis, men ibland har redaktörn en känsla av att arbetet försvinner ut i rymden, det går inte att urskilja ens arbete och bara om nån recensent skriver att boken är slarvigt korrekturläst får man uppmärksamhet. Som redaktör ska man inte behöva nån cred utifrån, helt enkelt. Det hör inte till arbetets art.

Förstå mig rätt, det är såhär det ska vara, texten är författarens: punkt. Men det är i alla fall trevligt också för en redaktör att nångång få prata med riktigt folk om böcker, och det är trevligt att upptäcka att åhå, jag kan nånting som andra har behållning av.

Det är inte varje dag man minns det annars, som ni säkert också vet.

Hår på tv, inget nytt med det

Råkade se en skymt av en svensk tv-serie som heter Gynekologen i Askim och fastnade, för den verkar ganska välgjord, sympatisk och lite intressant med jättefin scenografi. Gynekologen är såklart en man i en liten stad och det vet ju alla vilka jobbiga detaljer en gynekolog får veta om invånarna i ett trångt samhälle. Gynekologen har också själv problem med sitt äktenskap, men det var inte det jag skulle skriva om här.

Jag skulle anteckna en rad om en annan rollkaraktär, nämligen om den nya ledaren för Askims bokcirkel. Hon har skrivit sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap, berättar hon för cirkeldamerna, och hon delar ut feministisk litteratur. Kvinnorna fnissar åt omslaget till Den kvinnliga eunucken (ni vet kanske, det med slingerpenisen), bokcirkelledaren ler blygt mot Julia Dufvenius.

Det som tittaren anat från sekund ett är ju att denna kvinna är lesbisk, och det har man anat för att hon har kort, mörkt hår. Kod lesbisk alltså. Och så tycker hon kvinnorna ska läsa feministiska böcker. Kod dubbellesbisk.

Nu får jag absolut inte missa nästa avsnitt, för jag måste ju få bekräftat att Julia Dufvenius (långt, blont hår, kod heteroälva) ska lesbifieras av det korta håret. Dufvenius har förresten redan klippt sitt blonda lite kortare sedan hon träffade den nya kvinnan - där ser man.

Hår på tv, alltså, suck. Rött hår: eldig & sexig & konstnärlig, blont långt: heteroälvan, långt brunt: den seriösa, kort mörkt: L-koden. Det måste ju vara tydligt för att folk ska fatta.