Min favorit bland de tidigare sirihustvedtska böckerna är debutromanen The Blindfold. Den är, tycker jag, essensen i Hustvedts författarskap, där finns alla hennes centrala teman. (Omslaget till Sceptreupplagan är ett av mina favoriter också.) The Blindfold är på 221 sidor.
Också nya The Summer Without Men har perfekt längd: 218 sidor. Nä, det är inte längden som är poängen, men jag har upptäckt att jag nästan tycker mera om romaner som är kring 200 sidor än om tjocka, härliga böcker.
Det kanske har att göra med att jag aldrig "slukat" böcker. Det är någon annan läsart jag har, även den hedonistisk, fast alltså inte speciellt slukande till sin karaktär.
Det här stycket på sidan 19 i nya Hustvedt har jag idag läst kanske tre gånger:
[Dr. S till Mia Fredricksen, romanens huvudpersonen som blivit lämnad av sin man -]
Blowing up is not the same as breaking down and, as we've said before, even breaking down can have its purpose, its meanings. You held yourself together for a long time, but tolerating cracks is part of being well and alive. I think you're doing that. You don't seem so afraid of yourself.