Favorit-Pija

Favoritbarnboken just nu, alla kategorier (utom klassikerkategorin för där vinner Allrakäraste syster av Astrid Lindgren varje dag): Siv sover vilse av Pija Lindenbaum.

Den har språket, karaktärerna, tanken, atmosfären, och bildvärlden. Den är barnlitteratur. Det är inte alla barnböcker som är det.

Jag blir helt vimsig av bilden av tamburen i hemmet där Siv ska sova över. Mina ungar blir det också. Jag märker att de suger i sig spänningen, de uppskattar mystiska inslag som grävlingarna som slåss under diskbänken. Allt behöver inte förklaras, inte ens för två barn i varför-åldern, plötsligt är saker bara värda att godta som de är. Det låter pretentiöst men jag är säker på att det är en konstupplevelse för dem. En litterär händelse liksom.

Man behöver förresten inte ha med sig något barn när man läser Lindenbaum. Hon funkar hur bra som helst som vuxenlitteratur också.

Barnlitteratur vs. barnlitteraturliknande produkt. Det dunkla suget.

Det är häftigt att upptäcka att också små barn reagerar på litterära kvaliteter. Det vill säga, små barn köper vad som helst som tangerar deras faiblesser men när en riktigt bra barnbok läses sker ett förtrollningstrick.

En av mina favoritbarnböcker är Allrakäraste syster av Astrid Lindgren (text) och Hans Arnold (bild). Som barn älskade jag den, jag tror stora delar av mitt liv gick åt till att leka ungefär den boken med min vän Karin (låtsashästar, låtsashundar, rida i sporrsträck bland farligheter). För ett par veckor sedan lånade mina söner och jag den på biblioteket och hemma såg jag dem fullständigt förhäxas av stämningen, bilderna, texten. Bägge fick en litterär upplevelse, de drabbades, som man påstår i branschen. Den äldre - snart fyra - njöt av språket och spänningen och dödstemat, den yngre - snart två - torskade på de detaljrika bilderna. Själv svalde jag gråt för den är så vacker den boken, så otroligt bra på alla nivåer och så ljuvlig. (Och obs att också pojkar behöver ljuvlighet.)

Dessvärre är en stor del av barnböckerna inte alls barnlitteratur, utan produkter. Jag tänker till exempel på den omåttligt populära Mamma Mu. Mamma Mu-böckerna måste ha saknat förlagsredaktör, så hafsig är texten, men bilderna är ju fina för det är Sven Nordqvist som gjort dem.

Så skillnad mellan barnlitteratur och barnlitteraturliknande produkt alltså.

Intressant är förresten också hur de dunkla ämnena är de som suger åt sig även ett litet barns intresse. Och suspekt hur barnlitteraturliknande böcker underblåser sådant som rädsla för mörker. Barnlitteratur däremot driver ett ärende som jag tror har att göra med konfrontation. Det finns döden. Den är ett okänt. Barnlitteraturliknande böcker säger: Det finns nånting som heter "döden" men det behöver du inte bry dig om!

För barn som håller på att utveckla ett skräcksug rekommenderar jag för övrigt Det hemska spökhuset av Eva Eriksson (bild) och Kicki Stridh (text). Den handlar om en flicka som går vilse i skogen (yes!) och kommer till ett spökhus (yes!) som bebos av hela skräckkabinettet. Läs för era barn.