Han om någon har lämnat spår, inte bara i minnen och hjärtan och sånt, utan i den tyngsta litteraturhyllan. Han var sjuk ett tag före sin död men som en skriftställandets Atlas slutförde han en sista roman, Blad ur höstens arkiv som utkommer på Schildts i höst.
Mitt främsta minne av Bo Carpelan är från en varm augustikväll 2008, då jag under Konstens natt intervjuade honom om hans roman Barndom. Vi satt på varsin stol på bakgården till kulturhuset G18:s bakgård, folk satt vid små bord och drack vin och lyssnade. Bo, som alltid skrev med ett stort allvar, var rolig, kvick, klok - och samtidigt, slog det mig - som en pojke vital och avspänd. Mycket mer vital och avspänd än de flesta, redan då över 80.
Jag har också en del minnen som är indirekta, för under några år fick jag på håll följa med den dåvarande litterära chefen Helen Svenssons arbete med Bo. I arbetet med en av böckerna fick jag korrläsa scanningen (Bo skrev alltid på maskin) och kommentera. Jag blev oerhört stolt när Helen berättade att hon framfört min kommentar, som var en idé till justering - Bo hade gillat min idé och ändrat i texten.
Nå.
Men Bo Carpelan skrev såhär:
Kärlekens svåra väg
till ömhet
och han skrev såhär:
Den våldsamma likgiltigheten
(ur Bo Carpelans sista diktsamling Gramina)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar