Enkät: Din litterära dröm

Kom just att tänka på det snitsiga i att ordet "enkät" uttalas [angket] och diskrepansen därvidlag. Hur ska alla små barn som anmäldes till skolan idag nånsin lära sig stava till ENKÄT?

Förresten, lite enkät nu då, jag har en fråga:

Vilken bok skulle du skriva om det inte var som Virgina Woolf beskriver det i A Room of One´s Own: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down"?

Alltså: Du har skrivit en bok. Vad är det för en bok?

Helgen då alla tänkte lika

I helgen har jag tänkt på två saker som alla andra också verkar ha tänkt på. (Alla har i och för sig också redan konstaterat att alla tänkt på samma saker.)

Ett: Nå, Jörn Donner. Det är ju ett nederlag och jag tänker inte säga vad jag tänkt, rätt tråkiga och 70-talsromantiserande tankar mest.
Vidare: Claes Andersson och Tikkanen (Märta och Henrik). Vilken romantisk tid! Den coola tiden. Har nu hangup på den. Vill dit osv. Finns den människosorten kvar? Är nån som de? Hur blir man sån?

Två: Nå, fiskporren och Therese Bohmans blogginlägg om djur, kvinnor och erotik i klassisk konsthistoria. Mycket underhållande.

För att inte framstå som en fullständig lämmel vill jag också minnas att jag tänkte på att alla hundar jag såg var svarta. Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas skapa mening av den iakttagelsen. Det kan vara en synvilla också, snöblindhet, allmän sinnesförvirring.

Såg de här kvinnorna

Kvinna ett, Koff-kvinnan.
Vilsamt ansikte, blekt och "avklarnat", lugna osminkade ögon, långt mörkt tjockt hår i svans. Vinterjacka med krage i syntetisk päls. Hon ser ren ut. Hon ser ut som en balanserad ung mor (hon har dock inga barn med sig). Bredvid henne på sätet står en burk Koff-öl, jag tänker att någon lämnat den efter sig.
Kvinnan tittar ut genom fönstret, tankfull, så tar hon ölburken och dricker ur den. En klunk, två, tre. I lugn takt, som kaffe.

Kvinna två, psykoskvinnan.
Lång och smal, kanske nitton år, kanske tjugotvå. Långt blont hår, lite lockigt, ett brett band i håret. Duffelaktig åtsittande jacka i grönt, under den tittar en violett klänning fram, lite älvaktigt fransig. Hon har klätt sig i en viss stil, hon har en medveten stil. Converse i kylan. Kanske något fel på fötterna, något med vristerna.
Inne i metron skriker hon aggressivt men jag urskiljer inte vad. När vi stiger av hör jag henne mässa: "Pelko-oire, paniikkoire, pelko-oire, paniikkioire, pelko-oire, paniikkioire ..."  (Ung. ångestsymptom, paniksymptom, ångestsymptom, paniksymptom.)
Vi står och köar för att komma upp i rulltrappan, kvinnan går på, vad ska man göra?
Hon står på offentlig plats och uttrycker med all tydlighet att hon behöver hjälp men vad gör man? Alla sneglar och ser beklämda ut. Om någon håller på så här borde det vara ett fyllo eller en knarkare. Det här är helt fel.

Kvinna ett, Koff-kvinnan, två dagar senare.
Nu har hon sällskap, en inte alls lika "avklarnad" person. De sitter båda och dricker Koff. De är uppe i varv och pratar högljutt. De analyserar varandra. "Du är sån och jag är sån och hon är sån." 
De stiger av. 

Förresten också: kvinna tre. Den urringade.
Sitter och pratar i telefon, det är ett gräl, ledsen och trött blick. Under vinterjackan, som är öppen, har hon en ovanligt urringad blus och man ser en stor del av brösten. På vänstra bröstet några sugmärken eller blåmärken.

Moralisten i tiden

Snart ska jag sorgeblogga men först vill jag tipsa om Moralistens inlägg om vår Zeit.

(Taggar: Obama, show & dance, Beyoncé, smartphones, allvar, verklighet, fantasi, absurdum.)

Identifiering av ett ljud

I morse hörde jag ett barndomsljud - det är tydligen inte bara doftminnet som är gott utan även ljudminnet.
Det var ett raspande, det hördes när jag drog på mig strumpbyxorna och jag mindes direkt att det här ljudet, det är bekant från när mamma drog på sig strumpbyxorna och det var vinter. Jag fattade inte hur mjuk strumpbyxa mot mjuk hud kunde låta så, men det där ljudet, rrratsch, var verkligt.

Nu vet jag. Det är ljudet av den sträva väven som löper över mycket torr vinterhäl.

När ens inre liv får en att gå vilse i minus aderton på natten

Såg Hanne Ørstavik bli intervjuad av Eva Kela i Min morgon. Eva Kela konstaterade att Ørstaviks böcker ofta försiggår i sinnet på huvudpersonen mer än i den yttre världen, varför, frågade hon. Hanne Ørstavik svarade med ett resonemang om hur starkt det inre livet är och hur besvärligt det kan vara när det inre livet och den yttre verkligheten krockar, hur vanskligt det kan vara att leva i den ständiga kollisionen.

Jag tänkte att jag fattar vad hon menar men bjöds ändå på en praktisk och mycket konkret demonstration när jag gick vilse i en av årets kallaste nätter i Nordsjö med blott en chiffongklänning runt baken (vad hände med mameluckerna?). När jag gick till tillställningen, som var en jobbgrej och inget raveparty alltså, hade jag för mig att jag skulle svänga först till vänster och sen till höger från Havsrastbölevägen. Phonens gps menade ändå att jag skulle ta till höger och sen höger igen, så jag trodde den och det var bra.

På väg hem i natten sen var jag styv i korken, "jag hittar!", "helt säkert!", för jag visste faktiskt exakt hur jag skulle gå. Vi var ett litet trevligt gäng och vi gick i knarrande snö, och när jag svängde höger kände jag hur det sög till i magen och jag hann tänka: "Å fy, tänk om man skulle ta fel nu, vad hemskt", och så stolpade vi vidare helt åt fel håll i minus aderton.

Jag fick en ganska kraftig ångest över mitt felslut, höll på och ältade det med mitt blåfrusna och rödkindade gäng, för jag fattade ju att vi gått vilse när det började stå Kallvik på skyltarna. "WHO CARES", sa till slut min schyssta kollega, men jag fortsatte ändå tänka på det här, även i sömnen. HUR kunde jag ta så fel när jag var så säker? Är jag sjuk på något sätt? Håller jag på att bli förtidsdement eller annars bara galen?

Klockan 6 noll-noll kom min autopilothjärna på det: min egen föreställning om hur rutten gick hade överglänst faktum. Föreställningen var starkare än verkligheten, det var den som dominerade.

(Jag har förresten också en misstanke om att det var gps:ens fel, att jag inte riktigt förstod hur jag gick eftersom jag stirrade på telefonens skärm, men det är en mindre cool förklaring.)

Löjliga dagdrömmen

Ibland, som nu, drabbas jag av ett begär efter att ha nån intellektuell kvinna från världen sittande vid mitt bord, nån som kanske pratar ett annat språk och som är skitsmart och snäll och har skrivit massor. Hon sitter där och är cool och trevlig och spirituell och dricker någon het dryck och jag sitter och glor på henne och beundrar henne och sakerna hon säger får allting att falla på plats.

Helt löjligt. Men jag har skrivit om det förut, då var det nånting om Brooklyn och en vit soffa och dry martini tror jag, så jag antar att begäret är konstant och äkta och inte kan förnekas.

***

PS Nån som läser det här irriterar nu upp sig på att jag skrev att det ska vara just en kvinna. På något vis är "en intellektuell man från världen" en helt annan sak, men det kan också vara en lumpen fördom o yeah, sorry osv. Och egentligen borde könet inte spela nån roll i en fantasi som den här, sorry för det också, det är en bild, bara en bild, en föreställning, en hägring.

PS 2 Det slår mig nu att jag redan har såna vänner, jag har varit i såna situationer, och dessutom har jag vänner som kommer att BLI såna där i sinom tid. Mera beundran åt folket!