Den har språket, karaktärerna, tanken, atmosfären, och bildvärlden. Den är barnlitteratur. Det är inte alla barnböcker som är det.
Jag blir helt vimsig av bilden av tamburen i hemmet där Siv ska sova över. Mina ungar blir det också. Jag märker att de suger i sig spänningen, de uppskattar mystiska inslag som grävlingarna som slåss under diskbänken. Allt behöver inte förklaras, inte ens för två barn i varför-åldern, plötsligt är saker bara värda att godta som de är. Det låter pretentiöst men jag är säker på att det är en konstupplevelse för dem. En litterär händelse liksom.
Man behöver förresten inte ha med sig något barn när man läser Lindenbaum. Hon funkar hur bra som helst som vuxenlitteratur också.
