"Döda valpen!"

När vi anlände hit till Hotel Casablanca där vi finnar buntats ihop av Tjäreborg lade jag snabbt märke till en man i D&G-linne som steg ut ur sin taxi och meddelande guiden att hans kompis fortfarande är på sjukhuset. Sen satte han sig i trappan vid hissen och drack ur en Coca-Colaflaska och när vi hade checkat in och stod och väntade på hissen hade han redan hunnit bli så full att han irriterade upp sig på mig som stod där med ett barn i famnen. Eller på barnet då, närmare bestämt.

"Tapa se pentu", morrade han. "Döda valpen". Jag ignorerade honom och han fortsatte: "Tapa se pentu! Etkö sä ymmärrä suomea? TAPA SE PENTU SAATANA. Ai sä et ymmärrä. Tapa se pentu." ("Döda valpen! Förstår du inte finska? DÖDA VALPEN FÖR SATAN. Aha, du fattar inte. Döda valpen.")

Följande morgon kommer då samma man till frukostbuffén och ställer sig försynt och fredligt vid bordet där min man och barnen sitter. Han vill veta hur vi och barnen mår och så berättar han att han är så bekymrad för han borde vara på jobbet på tisdag. Han är svetsare och måste till jobbet. Min man och han skämtar lite om att ska han svetsa får han nog göra det här "Riikossa".

Gårdagen måste för honom ha varit svart. Det är semester det!

Annars måste jag rapportera att jag aldrig sett maken till samlad och spak samling finländare. Alla sitter som ljus i matsalen, tuggar biff med pommes frites och har hemlängtan.

Och så kom jag åt att prata med en annan småbarnsmamma vid ett par såna där hemska maskiner som ungar kan rida på för en euro (de fick bara klättra på dem). Jag nämnde att jag ändå tycker det är fantastiskt att personalen här på Casablanca är så otroligt vänliga och empatiska mot oss men att själva hotellet ger mig någon sorts The Shining-vibbar.

"Va. Du har läst för mycket böcker", sa hon sakligt.

Detta har man alltså arbetat upp: en berikande överspändhet?

Kanariehelvetet

Så snabbt förvandlas alltså den svala femstjärniga supétillvaron till ett långt kargare läge.

Vi är strandade på Gran Canaria på grund av vulkanaskan, inkvarterade på ett apartementoshotell i turisthades tillsammans med en massa andra finnar med hemlängtan. Skillanden mellan ett solparadis och ett kanariehelvete är liten: kan man inte ta sig härifrån känns allt mycket mindre roligt.

Jag leker lite våghalsigt med tanken på hur det skulle bli om vi tvingades vara kvar här i månader alla vi finnar tillsammans här i Puerto Rico som inte är en stad utan en helt konstruerad turistfläck utan lokalbefolkning. Det kunde bli en riktigt bra berättelse i inverterad The Shining-anda.

Femstjärnig utsikt över annan verklighet. Flickvännen.

Igår natt satt vi här på salongsbalkongen och hade supé och ostbricka. Havet var svart och det blåste fortfarande hårt. Ett skepp stod stilla för motor långt därute och ovanför det hovrade en helikopter med strålkastaren strängt riktad mot fartyget.

Vi iakttog scenen länge. Ända tills både helikopter och fartyg hade försvunnit bakom udden iakttog vi scenen. Illegala flyktingar? Knark? Eller bara en övning i hård vind?

Det kan ha varit en övning och i så fall kan man sitta här på sina fem stjärnor och slå bort saken. Men - illegala flyktingar? De är ett faktum här.

*

Läsning just nu: Flickvännen av Karolina Ramqvist. Vid poolen hänger ibland en brittisk brud som är huvudpersonen i min läsning. Blond med trendriktigt mörka hårrötter, småsur, uttråkad, smal, snygg. Det är hon som har tatuerade fjärilar svävande ut ur bikinitrosorna. Det brukar inte hända att verkliga personer blir min bild av romankaraktärer, men nu hände det.