Lyxmisär. Bechdeltestet.

Jag har alltid haft svårt för filmer som knappt innehåller några kvinnliga karaktärer alls och har därför inte förhäxats av till exempel maffiagenren. Ju fler män i kostym desto tråkigare film - jag blir hemskt sömnig. Det ska vara kvinnor på film! De är trevligare att se på! De gör roligare saker! Nå, så lördags fastnade jag framför Fanny Hill och fick veta hur trevligt de hade de på bordellerna i England på 1700-talet. Vin och sång ... frasande siden, långa lockiga hår uppsatta och utsläppta ... buskinky-fniss-sexualitet och småcharmiga initieringsriter. Okej, nån äcklig sadistgubbe också, men det goda tas ju i regel med det onda.

Filmen är från 2007, den är för ny för att det ska vara riktigt rumsrent. Jag ber: inga fler filmer som romantiserar prostitution, tack. Upphöjd misär – nä.

Dags också i övrigt att börja bechdeltesta lite ett och annat. När man bechdeltestar en film kollar man följande tre kriterier: a) filmen innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer, b) som talar med varandra, c) om annat än män.