tisdag 21 januari 2014

Att inte ta debatten

Det var det här med att "ta debatten" alltså, det var det här jag skulle skriva i går när jag började dilla om ägg:

Nyligen pratade jag med en person som hade velat skriva sin åsikt i en sak men som sa att hen inte orkade med kommentarerna som följer. Jag kände igen det där. Ofta när man skriver gör man det för att klargöra vad man tänker, för andra - men också för sig själv. Det blir en utsaga som man kanske senare reviderar eller förstärker. Utsagan är ett led i en kollektiv diskussion, som inte behöver besvaras genast eller i samma forum för att vara giltig. Kommer det genast en massa mothugg går energin åt till att besvara dem, och ofta på en lägre nivå än det ursprungliga inlägget. Jag tror alltså att en argumentationskultur där poängen är att "vinna" inte alltid gagnar diskussion och framsteg.

Och så tänker jag på offentliga debatter, till exempel på tv eller radio. Ofta kantrar de över i något som mest verkar likna gräl eller prestationsstrul, eller så reduceras situationen till enskilda, isolerade utsagor. 

Ibland tycker jag också att det är överskattat att kunna argumentera och att den prövande, sökande hållningen är underskattad. Alltså: att kunna argumentera för en sak är viktigt, men det är inte allt. Bara för att man vill säga något, ska man inte behöva vara sugen på att ta debatten.

*
Okej. Nu har jag skrivit vad jag skulle skriva. Jag läser igenom det och inser att jag ju bara tycker så där om de åsikter jag själv omfattar. Och det har säkert att göra med att till exempel feministisk debatt ofta blir jobbig för att den förs på så många olika nivåer samtidigt. Feministen uttalar sig, och så kommer det kommentarer som kräver att feministen ska förklara sammanhang som rör sig på en helt annan nivå, en nivå som man behöver ha som grund för att förstå vad feministen i första hand menade. (I få andra sammanhang är det så accepterat att vara okunnig som när det gäller feminism, det är säkert också det som triggar kommentarer av alla slag.)

Men i linje med det jag skrev ovan publicerar jag det här i alla fall. Det är en tanke, en början, för jag önskar att fler skulle våga säga sin åsikt utan att nödvändigtvis vara utrustade med ett färdigt argumentartilleri. Eller - och det här är kanske viktigare - man måste få säga sin åsikt utan att vilja tillbringa resten av dagen med att försvara sig och sitt tänk.

6 kommentarer:

  1. Åh, du har så rätt! Där ringar du precis in det som är frustrerande i att ha en åsikt om nånting (kontroversiellt, då). Det är som att man har sin lilla församling invigda som man kan utbyta åsikter och tankar med, men så fort man uttalar sig "i det offentliga" så försvinner den röda tråden och allt blir bara en fånig tävling i att formulera sig bäst och komma med skarpaste mothugget. Orka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, just det där formulerandet. Som är nödvändigt men inte borde få bli självändamål.

      Radera
  2. Fint skrivet. Diskussion är viktig, men när den förfaller till debatt är det ofta inte bra. Rummet för självprövning, ödmjukhet och lyssnande tenderar att försvinner. Att debattera blir alltför ofta att försöka formulera sin egen ståndpunkt så smart som möjligt - och jag tycker, när jag själv går in för det där, att det är nåt lite suspekt där.

    Och du har så rätt angående feminism, och den okunnighet som tas som legitim. Feminister ställs i ständig försvarsposition, tvingas förklara, förklara, förklara, och som du säger, ofta på en helt annan nivå än det ursprungliga inlägget. Och här tror jag inte ens det handlar om kunskap i första hand, utan att folk som är irriterade på feminister riktar 'utmanande' frågor till dem bara för att få sin egen inställning berättigad ('feminister vet inte vad dom pratar om'...).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hey! "Feminister vet inte vad dom pratar om" - just den attityden!

      Radera
  3. Jo, du har rätt. Men också fel.

    Det som jag funderat mycket över då det gäller de sociala medierna där alla s.a.s. kan få läsa allt är problemet att dessa "alla" väljer att läsa det "allt" som skrivs av deras gelikar. Speciellt har jag funderat på det ur sannfinländarsynvinkel. Hur det finns ställen där deras åsikter frodas, och det är inget av de ställen där jag nånsin läser. Orsakerna till att jag inte läser är två.
    1. För att jag avfärdar det som strunt.
    2. För att jag bara blir arg och matt.

    Men det är ju just där jag borde argumentera även om det skulle vara för döva öron. Annars tror de ju att de har rätt. Om ingen säger emot.

    Jag har i ett par repriser efterlyst bekanta som röstat på sannfinländarna. Ingen har bekännt färg. Antingen för att de inte finns i min bekantskapskrets, eller sen för att de inte vågar. Men onekligen ger det mig bilden att sannfinländarna inte riktigt finns på riktigt. Och därför får man ju en chock efter varje val. För man kunde inte se det komma.

    Men det är ett faktum. Att de har röstare. Även finlandssvenska sådana.

    Är du en av dem?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Asså just det här problemet försökte jag förklara i mitt inlägg, dvs jag tycker strängt taget så där bara när det gäller åsikter jag själv håller med om.
      Men kanske det ändå gäller också i sannfinländarkejsen, dvs kanske det bästa stället för mothugg och "ta debatten" inte är på samma ställe som det enligt en själv problematiska yttrandet fälls, utan i egen insändare/eget blogginlägg/ egen FB-vägg/ annat. För att undvika det där joho-nähä liksom. Om det inte uttalat ÄR en debatt, alltså.

      Radera