Tillbaka i stan med hjärtklappning. Ack denna sekelsskifteschänslighet, den är nog inte helt modern. Och jag tycker ju om staden, metron, asfalten, fejsen, den grönskande gården hemma, balkongen, allt, men det är någonting med miljön som tillstånd. Eller så är det mitt eget fel, min egen tendens att ladda allt med mening och sen gå omkring i all påhittad mening och bli helt skakig och trött av det till slut.
Nog om det.
Fick ögonen på två hindar i metron i går eftermiddag. De hade varit och tränat någonting, kanske dans. De pratade om konkurrensen i dansbranschen, man är inte gärna vän med sin danskollega, fast just de här långa smala blonda hindarna var vänner och lyhörda för varandra. Den ena hinden hade ett guldhalsband med texten "Candy". Den andra hinden hade låtit tatuera "Heart" på sin högra underarm och "beat" med ett litet hjärta på den vänstra.
Jag satt där med hjärtklappningen och läste på hindarmarna. Heart, beat, hjärta. Och så godispåståendet kring den andra hindhalsen, det glimmade lite matt i augustisolen när vi körde över bron.
Telis kök
5 dagar sedan
tycker om det här inlägget, det här med miljön som tillstånd. man är där i tillståndet och förvägras en utväg (fast man ju väljer den, staden). /matilda
SvaraRaderaTydligast tycker jag det här är när man (jag?) reser. Ibland tycker jag nästan att jag slutar finnas då, utplånas, för det är så fullt upp med alla intryck. Konstigt nog är det inte en frihetskänsla, utan en lite ängslig känsla.
RaderaÄndå tycker jag om att resa. Men har ifrågasatt det många gånger.