Min låt, ok?

Jag älskar låten Chandelier av Sia Furler så mycket att jag bevakar den svartsjukt. Kom på mig själv med att googla "I love Chandelier" och sedan hånfullt nagelfara alla utrop om saken. I går tvingade jag mig att gilla en status på Facebook där Philip Teir skrev att han tycker om låten och sjunger med i refrängen när han renoverar sitt hus. Nej! Den är min! Och Sia Furler och jag är födda nästan på samma dag! Sluta tycka om MIN låt! Sluta ha ett förhållande till MIN låt!

Chandelier är en stor musikhändelse, ett konstverk, så är det. Den är på något sätt litteratur - fast utan boken.

Här är den i framförande av Sia Furler tillsammans med New York City Gay Men's Chorus:

Skirt, djupt etc

Det är inte min stil att ha särskilda åsikter om vädret, men okej: det är ganska kallt, just nu 14,9 grader. Och som en följd av det har jag tydligen förkylt mig eller drabbats av någon bakterie/ något virus/ immunologisk nedstämdhet. 

Författarskap som just nu är mest aktiva i det medvetande som befinner sig inuti höljet: Josefine Klougart, Hanne Örstavik (hur skriver man norskt ö utan att använda infoga-funktionen?), Peter Sandström och Matilda Södergran. Just nu i denna stund är det ganska klart hur dessa fyra författarskap förhåller sig till varandra. Känner mig själv som förslag till syntes.

Lägg därtill de ständigt fuktiga ögon en sommarförkylning innebär, de försiktigt värkande musklerna.

Det är läget. Lite dragspelsmusik nu, tack. Skir sommar.

Får jag fresta med lite ångest i junigrönskan?

Juni månad tar tag om hjärtat och kramar. Min text Gosskören omvandlad till radioessä av Charlotte Sundström och mig ligger kvar på Arenan i 4 dagar till. Lyssna gärna.

Jag har fått många kommentarer på radioessän som har gjort mig innerligt glad. Bara det att jag faktiskt inte är ensam om mina tankar och reaktioner är i sig en tröst och en kraftkälla. 

Vidare härifrån, vidare.

Om en musikvideo

Och jag som var så till mig över världens bästa musikvideo, ni känner kanske till den, den med en flicka i lågstadieåldern som dansar i en sjabbig lägenhet - videon delades ymnigt på sociala medier nyligen. Själv har jag också rekommenderat den i ivriga mejl, talat om den, tänkt på den, den är så stark. Flickans dans är oerhörd. Hon är så begåvad, så skicklig, så BRA. Jag tänkte att videon var feministisk på ett intressant sätt. Sann och rå.

Sen visade jag den för en person som genast, efter bara några sekunder, sa: "Men minns du inte Uppdrag granskning om pedofili?" I programmet får man t ex veta att flickors helt oskyldiga gymnastikvideor är populära bland pedofiler. Hur bra är inte den här videon då i pedofilers tycke?

Där hade jag överhuvudtaget inte kopplat. Men nu såg jag ju det: det riktigt onödiga att flickan i videon är klädd i hudfärgad trikå så att hon ser naken ut, att hon bär porrperuk. Hon kunde vara klädd i, säg, svart danstrikå och ha sitt riktiga hår, ingenting av styrkan skulle gå förlorat, det är jag säker på. Kanske videon i alla fall hade kunnat läsas lite hur som helst, men blicken i videon hade nog varit en annan. Nu när jag fått syn på det inte ifrån det: Här sexualiseras ett barn. Vem är egentligen avsändaren? Och vad menas - egentligen? 

Här går man med sitt "kritiska öga" och förfasas över alla äckel på nätet och så ser man ingenting. I en god värld skulle videon inte vara ett problem. Men i en god värld skulle den heller inte ha gjorts.

"Det här är inte en fredspipa"

Min vän Hanna tipsade om att Nina Hemmingsson instagrammar och rekommenderade särskilt den här snillrika teckningen:

Tror jag ska tatuera den över hela ryggen om Hemmingsson ger klartecken.

Ni känner kanske till förlagan:

Världens bästa litteraturprogram?

Tänkte fortsätta mitt gladflåsiga tonfall här i salongen med att utropa att Svt:s Babel är så BRA! Är det världens bästa litteraturprogram, eller? Frågan är allvarlig, och jag vill gärna att den som känner till ett lika bra eller bättre litteraturprogram nånstans i världen meddelar det i en kommentar. 

Babel är ett bevis på att det går att förena intellekt och underhållning, litteratur är allvar, och konst, och liv, och omständigheter, och kul, och politik, stylade författare i limelight, bromance, gender, rollspel, kropp, tanke, arbete, OCH Caitlin Moran som skriver den briljanta texten "My Vintage Boyfriend" till Benny Anderssons melodi. Så bra.

Hög på litteratur

Jag ville inte läsa recensioner av Siri Hustvedts nya bok The Blazing World innan jag kommit igenom boken, så jag gjorde inte det. Det är en strategi - böcker som jag vet kommer att vara viktiga för mig vill jag inte ha någon annans åsikt om innan mitt egen upplevelse är klar. 

Nu har jag börjat surfa runt på texter om Blazing - och slutat. Ingen har ju förstått boken som jag, ingen har samma relation till boken som jag, ingen har blivit läst av boken som jag. Jag vill inte läsa värdeomdömen - alla texter är trä i jämförelse med det guld jag hittat i Blazing.

Det är en ynnest att ibland få en sån relation till en bok. Njuter av läget. Och när jag nu börjat läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie känner jag mig helt hög på litteraturen. Det skrivs helt enkelt så sjukt bra böcker här i världen. Är det inte stort?

Två saker alla vill höra

Var till frissan och fick höra två bra saker som alla vill höra:

1. "Jag minns dig."

2. "Du har ljuvligt hår."

Fattar ju att hon säger det till alla, men det är det närmaste romantik och gos jag kommer i dag, så jag suger i mig vad jag kan.

För att fira publicerar jag - !! - en klassisk toalettbild - !! - från jobbet. Håret kommer att vara rakt i några timmar till, det är plattångat och preparerat, känner mig lite donnatarttesque. Åh, njutningen i att ha rakt hår en stund.

Semesterundret

En vecka på varm och grönskande vulkanö fick tankarna att kretsa i andra banor än de exakt vanliga, åh vad skönt det var. 

Ett konkret resultat av miljöombytet märktes genast när jag kom hem. Innan kunde jag stirra mig fördärvad på fläckar, t ex på köksgolvet, men förstod inte riktigt vad jag skulle göra åt dem. Nu efter semestern ser jag en fläck - och torkar bort den!

Tänk vilken dynamo jag skulle vara efter två veckor på grönskande, varm vulkanö!

Önskepodden

Ja tänk att få vara med i en av Linns önskepoddar! Podden Feministf*ttan, minsann (gillar särskilt asterisken).

Kom att tänka på att jag alltid blir lite förvånad när någon definierar mig som feminist, alltså, jag ÄR ju det och blir hur nöjd som helst av att folk fattar det, men själv tycker jag att allt jag säger och på olika sätt uttrycker är så resonligt i förhållande till mycket som försiggår i min skalle att det knappt går att kalla för "feminism" utan mera håller sig inom gränserna för vanligt hyfs. 

Herregud så lång mening. God natt, backyard babies.

Tänk att få en parfym i gåva

Tänkte byta namn på bloggen, den borde ju heta Tipssalongen, men avstår nog ändå. Ni förstår, det har med de där två s:en att göra där i mitten av ordet, det ser inte bra ut.

I dag vill jag ge ett presenttips.
Den som har en vän som av någon anledning behöver få en present kan göra oerhört klokt i att ge vännen en parfym. Jag fick en parfym av en vän i vintras och varje morgon, när jag lätt fokuserad och arbetshästig går in i badrummet för att borsta tänderna, ser jag den lyxiga lilla flaskan på hyllan, tänker på min vän, tänker på att hon genom sin gåva föreslog att jag skulle dofta så här, tänker på vår nattliga diskussion om just den här doften. Och när jag har borstat klart tar jag på mig lite av parfymen och är bara helt nöjd med livet. DET KALLAR JAG GULDKANT I VARDAGEN. 

Förresten vill jag också tipsa om förlagets höstkatalog! Den finlandssvenska litteraturen mår mycket bra, om ni frågar mig.

Tips för oss

I helgen lyssnade jag på "Samtal om livet" med författaren Johanna Holmström och läste den omsusade DN-artikeln om Kristina Lugn. Dagens tips är att inte missa dessa. De passar bra ihop dessutom, här rör vi oss kring angelägna ämnen. 

Beklagar det skumma vi:et. Men det är nog "vi" som fattar vad som är angeläget i programmet och artikeln.

Programmet med Holmström finns både med musik (endast i Finland) och utan (funkar också utomlands). 

Se ut som en skådis

En banktjänsteman tyckte att jag "ser ut som en skådis". Jag var mycket osäker på hur jag skulle tolka det och pendlade mellan att tänka att banktjänstemannen tyckte att jag såg ut A) som en fattiglapp B) som en bohem och C) som Bibi Andersson i Persona.

Sen upptäckte jag att jag har mina batiktights på mig och fattade att svaret är B, och möjligen därigenom också A.

Kraftigt försvagad

Man väljer förstås Minna Canth-dagen för att utföra sin mest ofeministiska icke-handling på länge.

Eller: På Minna Canth-dagen känner en inte igen ett präktigt jämställdhetsproblem trots att det står mitt framför en i unket majestät.

Mixx for kixx

Åh glädjen när en bok kommenterar författaren till en annan bok som man just håller på och läser. Kicksen! Jag läser nästan alltid flera böcker samtidigt och KICKSEN när man känner att man fått korn på gemensamma teman eller intressesfärer eller referenser. Det känns som att vara i ett ytterst exklusivt och hemligt sällskap.

Man kan till exempel läsa The Blazing World av Siri Hustvedt och ungefär halvvägs vänstra med Linda Skugges pinfärska 40 - constant reader. Rekommenderad mixx for kixx.

Tycker förresten om den här texten om Blazing, skriven av författaren själv. "Although I cannot say exactly where these people came from, I did not write the book in a stupor." Mycket bra.

En kopp kaffe med Lars H

Vissa soliga förmiddagar kan det hända att ingen mindre än Lars Huldén kommer in på förlaget och låter sig bjudas på en kopp kaffe. 

I förmiddags hände det, och den som tryckte på kaffemaskinens knapp var jag, och den som fick baktala Johan Ludvig Runeberg tillsammans med Lars Huldén var också jag.

Nåja, det var förstås mest Lars som pratade om JL, för i jämförelse med innehållet i Lars Huldéns kunskapscentrum står man ju sig slätt. I stället sitter man där och sörplar i sig kaffe och en anekdot som utmynnar i Runebergs och hans gelikars fasta övertygelse om att deras själar är alldeles extra rena.

Finns det egentligen några hemskt mycket bättre sysselsättningar?

Snabb notering om läsarbegäret

Jag vet att jag letar efter någonting när jag läser, men jag har inte lyckats lista ut exakt vad, och jag vet inte om det går att definiera exakt. Men nu tror jag att jag är något på spåren; det är - hur pompöst det än låter - ett intellekt jag vill åt, ett sätt att se och uppleva och uppfatta och förmedla.

Berättelsen är nästan helt oviktig.

Intresset

Tänk att Siri Hustvedt har en ny roman ute, jag som precis i förrgår satt och bläddrade i hennes essä om skrivande och längtade efter en ny roman av henne, nu har jag romanen, den är min, och det är förmiddag, och jag väntar på att det ska bli kväll och att jag ska ha arbetat klart, alla skiften.

TÄNK ATT FÅ VARA SÅ HÄR INTRESSERAD. 

Är det klädsamt?

Dagens Oates

Ni som är på Twitter, ni följer väl Joyce Carol Oates? I dag twittrade hon ett förtjusande intelligent och smågnälligt resonemang:

"Envy of visual artists: viewers 'see' work entirely, within seconds. No one 'sees' a novel for reading is slow & discontinuous."

->

"How many interruptions & distractions accompany the reading of, say, a classic like 'Sound & Fury'? Where does aesthetic experience reside?"

->

"Most fiction & poetry require at least two readings yet, in many instances, receive scarcely one. Reader's shadow falls upon the page."


Här nedan pratar Oates om sitt förhållande till skriva på Twitter, och det är nog det mest inspirerande jag hört någon säga om forumet. Man behöver bara kolla den första minuten:

36,62

Jag har inte sett Nymphomaniac ännu, däremot har jag läst en hel del goda texter som handlar om den eller tar avstamp om den. Jonna på jobbet, där jag inte är, eftersom febern hemsöker barnen i hushållet, mejlade mig just en länk till Karin Johannissons DN-essä Absolut gehör för extasens ögonblick.

Texten är så tät att jag måste läsa den flera gånger, den innehåller så mycket intressant och komplext - det här är en essä som borde vara en hel bok.

Det slår mig också att jag ofta läser Johannisson när jag själv eller någon i min närhet har feber, hon hör ihop med gränstillstånden, hon lyfter gränstillstånden och resonerar kunnigt och känsligt kring dem utan att suga för mycket mystik ur dem.

Bara att läsa essän nu fick mig att känna mig febrig, men medan jag skrivit det här har jag haft termometern under armen: stadigt 36,62.

God morgon yxskaft: prostitution

Såg Kvinna till salu på Svenska teatern, en visserligen konstnärligt ofullbordad föreställning men med ett extremt viktigt tema, nämligen prostitution och människohandel.

Självgott har jag ansett att jag har lite koll på de här sakerna, men det har jag ju egentligen inte haft. Framför allt har jag inte lyft in saken på min personliga agenda, prostitution och människohandel (som ofta går under den bedrägligt svårbegripliga benämningen "trafficking") har varit ett diffust orosmoln nånstans i bakhuvudet men eftersom jag lever extremt skyddat har de inte riktigt aktualiserats.

En stor del av de prostituerade i Finland är offer för människohandel, sägs det i föreställningen. För mig är det här en så grav insikt att jag helt tappar förmågan att godta ett enda försonligt argument för prostitution. Att människor transporteras över världen under omänskliga förhållanden, sätts i enorm ekonomisk skuld och tvingas jobba som prostituerade mitt bland oss, här, ofta ständigt utsatta för fysiskt och psykiskt våld, går det att tolerera? Det är tung kriminalitet som skördar ofattbara mängder offer.

Att i det här perspektivet lite försonligt mysresonera kring prostitutionens väsen är för mig helt uteslutet, sorry. Priset för den romantiseringen är för högt.

Är det inte obegripligt hur hela samhällen, ja, hela världen, bjussar män på hurdant utlevande som helst? Vi får skärpa oss. Via lagstiftning visa att det här verkligen inte är okej.

Så lätt är det inte att vara feminist

Min varseblivning fungerar ungefär som tävlingsmomentet "Vem där?" i underhållningsprogrammet På spåret, så nu kan jag inte hänvisa till källor men min "Vem där?"-radar antyder att det förekommer en del "visst är du ju feminist!"-rundsnack.

Det vill säga, för att nu ta till kortare meningar, det utgås från att alla nog är feminister innerst inne, om de bara tänker efter. Tänk bara på lönefrågan. Exempel:

A: "Tycker du att det är rättvist att män och kvinnor får olika mycket betalt för samma jobb?"
B: "Naturligtvis inte."
A (uppmuntrande): "Då är du feminist!"

Feminism innebär ett långt mer avancerat tänkande än ovanstående. Det handlar om att vissa ska avstå från privilegier, eller modifiera dem, för att andra ska få det bättre. Det handlar om att lägga av med vissa fixerade föreställningar som innehåller idéer om hur andra ska leva sina liv. Det handlar om att bjuda till och läsa på, intressera sig för samhällsutveckling och historia.

Att tänka feministiskt är en ständig utmaning, det kräver ansträngning och stamina, det är svårt. Att handla feministiskt är nästan omöjligt, men ibland lyckas det, och då kan man gratulera sig själv och andra som tycker det är viktigt med lika förutsättningar för olika människor.

Bloggaren Blixa och dagens attityd

Om vi nu ska prata "attityd" i en massa sammanhang vill jag ge ett exempel på "attityd" som jag tycker verkar bra, nämligen bloggaren Blixas.

Annars vet jag inte. Lite svårt med attityden här i dag, kroppens attityd är inte helt okej, den värker och svider, och vädrets attityd är sån att fukten tar sig in under byxorna på en där man går längs trottoarerna och beundrar hundskiten vars attityd får den att halvrinna slajmigt bland gruset.

Begäret

En ung kvinna i grå mössa med tofs kom gående med en smoothie i ena handen och en kaffe i den andra. Plötsligt tvärstannade hon, gick tillbaka och tittade intensivt i det skyltfönster hon just passerat. 
Vad hon tittade på: en grå mössa med tofs.

Jag tyckte scenen var perfekt och var upplyft resten av dagen.

Ordkleptomani i gott sällskap

Skrev just ett mejl där jag trodde mig uppfinna ett mycket användbart ord, nämligen "femofobi". Ville genast smygskryta om min uppfinningsrikedom här i salongen men bestämde mig för att säkerhetsgoogla först, och dirigerades då raka spåret till Flashback och Suomi24 - där ordet alltså används på samma påhittiga vis.

Det om det, men tröstar mig ändå med att självaste Liv Strömquist tror sig ha uppfunnit ordet "vampyrism" i senaste vargpodden. Och det har hon ju inte, så jag är i gott sällskap.

Vi ordtrollare bara är såna här, helt crazykleptomaniska liksom, kreativa tjuvar, och nu kommer jag ihåg att jag personligen hört PO Enquist påstå att han uppfunnit begreppet "smärtpunkt". Kan det verkligen stämma?

Sparläge

Bara så ni vet: Jag håller just nu på och övar mig i att inte freaka loss på alla intryck, försöker vänja mig av med att rå-iaktta folk, avstå från att beskriva dem i huvudet, avstå från att fantisera kring dem, skildra dem på bloggen, associera utgående från dem. 

Detta på grund av att det är så stressigt.

Tipsy love

Tötterman, som Peppe tipsade om, tipsade mig just om en formidabelt välskriven text om von Triers Nymphomaniac, som jag tänker läsa många gånger till. Skribenten heter Monica Anjefelt. Ta det som ett tips.

Att det finns människor som gör sån konst som Lars von Trier, och att det finns människor som kan förstå och uttrycka sig om den konsten, det är stort like på det. VI BEHÖVER DET.

Varumärke?

Ett ögonblick. Vad är grejen med att en nation ska vara "ett varumärke"? Begreppet dyker upp titt som tätt nu när Kulturfonden och Guggenheim diskuteras. 

Varför vill jag resa till vissa länder, varför intresserar de mig? En del geografiska lägen är mera lockande än andra, men annars attraheras jag av sådant som hör till landets kultur, sådant som är unikt för just det stället. En stämning, ett sätt att vara på, en positiv fördom. Konstnärskap från landet. Litteratur, film, bildkonst. Naturen. Kaféerna. Maten. Dofterna. 

Finland är känt för sin goda skola, men den goda skolan utvecklades inte för att den skulle piffa upp "varumärket Finland". Mumintrollen drar hit turister, men Tove Jansson skapade dem inte för att göra Finlandsbilden gosig. 

Jag tänker alltså att det kunde vara bättre arbeta på att vara en lycklig och fungerande nation med vitalt konst- och kulturliv än att göra jättesatsningar på monument som sedan kräver ständigt underhåll och ekonomiska resurser. 
Också om man tänker på "varumärket".

af Kleen breddar

Just nu känns de flesta kanaler som en mobb som bara: "Ååå, den-och-den är en idjot", "Haha, den-och-den är en klant", "Det vet man ju att den-och-den är helt inkompetent". På fatet ska det alltid ligga ett huvud. Det blir ibland lite onyanserat. Lite som offentliga avrättningar förr i tiden. Kanske lite så faktiskt.

Att läsa Björn af Kleens DN-kolumn om litteraturen i "giftskåpet" svarar på den reflektionen. af Kleen breddar diskussionen kring fatala bokmisstag på minst två relevanta sätt. Ett: det skulle - faktiskt - kunna vara du. Två: en förlagsmiljö där långsiktiga och ömsesidiga förtroenden kan utvecklas minimerar risken för litterära katastrofer.

Telefonen i behån fast jag bryr mig*

Förstår ni som glassar runt i Los Angeles och på andra liknande ställen att vi här hemma i Finland får gå med våra kaliforniska äppletelefoner i behån för att de inte ska självdö i kylan?

Bara undrade.

* Rubriken alluderar på Veronica Maggios låt Handen i fickan fast jag bryr mig. Veronica Maggio blev förresten premierad på P3 Guld-galan nyligen och räknade upp säkert 20 pers som hon ville tacka för samarbete, jag tror att blott tre av dem var kvinnz. Det kanske bara blev så.

En hyfsad scen

Det var vid ett övergångsställe i går: tre kvinnor i burka kom gående tillsammans. Från andra hållet kom en kvinna med Downs syndrom. Alla skulle över samma gata. 

Downskvinnan hade svårt att avgöra när hon kunde korsa gatan. Burkhakvinnorna släntrade över, en av dem upptäckte att downskvinnan stod och tvekade, hon med burkan sträckte ut en hand och viftade med den: kom, kom, det är lugnt. 

Sen gick alla vidare. Bra stämning.

Att inte ta debatten

Det var det här med att "ta debatten" alltså, det var det här jag skulle skriva i går när jag började dilla om ägg:

Nyligen pratade jag med en person som hade velat skriva sin åsikt i en sak men som sa att hen inte orkade med kommentarerna som följer. Jag kände igen det där. Ofta när man skriver gör man det för att klargöra vad man tänker, för andra - men också för sig själv. Det blir en utsaga som man kanske senare reviderar eller förstärker. Utsagan är ett led i en kollektiv diskussion, som inte behöver besvaras genast eller i samma forum för att vara giltig. Kommer det genast en massa mothugg går energin åt till att besvara dem, och ofta på en lägre nivå än det ursprungliga inlägget. Jag tror alltså att en argumentationskultur där poängen är att "vinna" inte alltid gagnar diskussion och framsteg.

Och så tänker jag på offentliga debatter, till exempel på tv eller radio. Ofta kantrar de över i något som mest verkar likna gräl eller prestationsstrul, eller så reduceras situationen till enskilda, isolerade utsagor. 

Ibland tycker jag också att det är överskattat att kunna argumentera och att den prövande, sökande hållningen är underskattad. Alltså: att kunna argumentera för en sak är viktigt, men det är inte allt. Bara för att man vill säga något, ska man inte behöva vara sugen på att ta debatten.

*
Okej. Nu har jag skrivit vad jag skulle skriva. Jag läser igenom det och inser att jag ju bara tycker så där om de åsikter jag själv omfattar. Och det har säkert att göra med att till exempel feministisk debatt ofta blir jobbig för att den förs på så många olika nivåer samtidigt. Feministen uttalar sig, och så kommer det kommentarer som kräver att feministen ska förklara sammanhang som rör sig på en helt annan nivå, en nivå som man behöver ha som grund för att förstå vad feministen i första hand menade. (I få andra sammanhang är det så accepterat att vara okunnig som när det gäller feminism, det är säkert också det som triggar kommentarer av alla slag.)

Men i linje med det jag skrev ovan publicerar jag det här i alla fall. Det är en tanke, en början, för jag önskar att fler skulle våga säga sin åsikt utan att nödvändigtvis vara utrustade med ett färdigt argumentartilleri. Eller - och det här är kanske viktigare - man måste få säga sin åsikt utan att vilja tillbringa resten av dagen med att försvara sig och sitt tänk.

Äckliga lilla äggnovell

Här skulle jag skriva om att inte orka ta debatten men det är för komplicerat för stunden, klockan är faktiskt över elva och jag har tagit ett avslappnande bad och lyssnat på Liv S och Caroline R F-N i En varg söker sin podd. Bra avsnitt! Jättebra avsnitt! Det handlar mycket om privilegier, både egna och andras. Borde ha antecknat hela tiden men låg ju där och guppade i honungsbubblorna.

I och för sig är badet ett utmärkt ställe för skrivande om man råkar äga häfte och penna. En gång skrev jag en jätteäcklig liten novell där ett ägg ingick medan jag låg i badet. Vi hade någon skrivarcirkel några kompisar och jag. Vi hade våra texter med på krogen, pappren var fuktbuckliga och texten hade runnit lite men jag tyckte om min äckliga lilla äggnovell. Minns inte ens vad som hände i den, men det var en kvinna i en lägenhet, och så var det ett ägg. Var är den novellen nu?

Fem tankar i fet kräm

När man står framför spegeln en tidig morgon och smörjer in sitt januaritorra face med fet kräm kan man till exempel tänka så här:

Vad var det som hände i tv-soffan i går kväll?

Först tittade jag på Obs som hade en diskussion om ... ja, om vad? "Om manlig och kvinnlig sexualdrift" står det på deras sajt.

Sedan tittade jag på Svt:s program "Fittstim - min kamp" där Belinda Olsson ska ta reda på om "feminismen spårat ur" (SVT:s formulering).

Med ansiktet fullt av fett - ni vet hur hudkräm fastnar i ögonbryn och ögonfransar, helt flottig står man där, men liksom ändå helad - tänkte jag en del tankar kring detta, och här kommer fem av dem:

1. Det är mycket slemmigt när folks "sexualitet" ska diskuteras i offentligheten. Det är i bästa fall värdelöst, i värsta fall skadligt. Möjligen borde det beläggas med embargo.

2. Prostitutionsdebatt har ingenting med sex eller sexualitet att göra. Det har med bland annat makt, ojämlikhet och ojämställdhet att göra.

3. Jag råder alla feminister att sluta svänga sig med formuleringar som "Det finns feminister som tycker att [det ena eller det andra], men JAG tycker att ..."

Säg i stället rakt av vad DU tycker, utan att dissa andra feminister. (Har själv gjort mig skyldig till det här och lovar bättring.)

4. Att gruppen heterosexuella vita män inte ser någon som helst anledning att ge avkall på sina privilegier är tydligare än någonsin. I Obs nämndes ändå diplomatiskt att män kan välja att omvärdera sina privilegier och att det kunde ge dem ett rikare och bättre liv. Varför inte hugga på det erbjudandet.

5. Backlash! Det är tydligen så att feminister ska be om ursäkt för dåligt beteende nu. Eftertanke kan självklart inte vara fel, men det ska väl gå att tänka efter utan att slicka uppåt och sparka neråt.

Sänk tröskeln

Hur blogga när alla tankar är antingen halvfärdiga eller lite småhemliga? När listan på ogjort och halvfärdigt är lång och det känns lite oanständigt att lyxa till det med bloggaktigheter?

Okej.

Jag läser vad jag skrivit ovan och gör en snabb analys: herregud så människan problematiserar! Vilket gnäll! Z! Z! Z!

Mitt löfte inför det nya året är: sänk tröskeln för fan.

Det tappade greppet

I dessa tider tappar jag saker, förlägger saker, associerar konstigt och glömmer. Har okoll på saker som jag alltid annars har stenkoll på.
Skulle vispa ägg och socker, hällde vetemjöl över sex ägg och stod sen där som ett fån. 
Hittade inte glasögonen, hade tryckt in dem bland yllesockorna.

Det är nu man borde analysera: har man för mycket att tänka på eller för lite att tänka på när beteendet förändras så här?

Vad jag tänker på när jag tänker på Fredrik Lindström

På bokmässan i Göteborg är det alltid lättast att hitta Fredrik Lindström, för han är så lång. Han höjer sig över alla andra. Där står han och har överblick. Och jag brottas med en stark längtan att gå fram till honom och säga: "Hej, du är lång!"
Hittills har jag lyckats hålla mig, men det är något som vill ut, jag skulle så gärna vilja säga det där. Mycket underligt.

Häromdagen mötte jag i porten ner till underjorden en man som såg exakt ut som Fredrik Lindström, men den här mannen var jättekort. I ett par sekunder rådde total förvirring i mitt huvud och jag måste ha stirrat något otroligt på den här snubben, för han ryckte till och tittade förvånat tillbaka. Han till och med vände sig halvt mot mig, kanske han tänkte att vi kände varann, och så kom vi båda ikapp våra civiliserade vuxna jag och fortsatte åt varsitt håll.

Surfejsets valium

Nyligen hockeysegrade de såkallade lejonungarna över några andra djurungar av manligt kön, och eftersom jag i motsats till "resten av världen" inte lyckades uppbåda en enda entusiastisk känsla apropå detta vällde en ganska stor frustration upp inom mig. Rubriken: DET HÄR ÄR KONTRAFEMINISTISKT. Bild på ett surt fejs under. Surfejset har en laptop i famnen, surfejset letar klipp på Youtube och hittar en utmärkt lugnande liten filmsnutt med Joyce Carol Oates.

Jag kan se det hur många gånger som helst.

Ny reviderad upplaga

Det hände sig för några veckor sedan att google, som äger blogger, som den här bloggen än så länge bloggas på, meddelade att jag skulle gå med i nåt äckligt G+, och jag vet inte vad som hände men plötsligt hade hela G-punkten associerat denna salong med min jobbmejl, och jag skulle skapa cirklar och kretsar och ALLT skulle vara PÅ SAMMA STÄLLE och det krävdes att jag skulle känna mig social och sugen och uppkopplad och jag skulle gilla olika artister och jag vet inte vad, men in på bloggen lyckades jag inte ta mig.

Så jag lät det vara. Och kände mig manipulerad och kontrollerad och dessutom iakttagen. 

Nä, det finns inga gratisluncher. I något skede ska jag ta mig i kragen och flytta hela salongen till något annat ställe, men tills dess får jag smyga omkring här, paranoid och lätt arg, med träflisor från det oslipade G-golvet i yllesockorna.

Men glad blir jag när jag ser att några under denna långa tystnad surfat in här för att kolla om något hänt. Jag vet inte, det kanske är mest robotar, men det är fint om någon tycker att salongen är värd ett besök.

Själv vet jag inte alltid, och en sen dag som denna i bräckligaste januari känner jag ett omoget behov av att bli uppfunnen på nytt, Friman i ny reviderad upplaga. Möjligen delar jag den känslan med en del andra.