Hållning, mustasch

Ursäkta, är lite fjär.
Men måste nu i alla fall meddela att jag på vägen till mammografin träffade mannen på bilden. Det tyckte jag var passande på något obestämt vis, eftersom han heter Albert Edelfelt.
Hur kan jag ha passerat där tusentals gånger utan att lägga märke till honom? Han är ju hur stilig som helst. Hållningen, mustaschen.

Sen intervjuade jag en mammograf/röntgenläkare. Återkommer säkert med feministiska rön när jag analyserat hans svar.

Konsten att bekräfta fördomar

Snabbt, i hast, innan jag somnar:

Sedan Nina Lekander gick ut och berättade vem det var som stod modell för hennes fördomar om finlandssvenskar har många undrat vem som fått Aase Berg att tycka att finlandssvenska kvinnor uppvisar "en säregen blandning av skarp intelligens och planlös förvirring". Så det ville jag ta reda på, och det skulle ju gå bra i helgen, eftersom Aase Berg och jag skulle vistas på samma lilla Ålandsskärv (Hotell Arkipelag-biblioteket-krogen) ett helt vecksolut.


Redan första kvällen, när jag desperat försökte hitta en öppen krog tillsammans med några författare, t ex då Berg, fick jag ställa min listiga fråga. Det visade sig att Berg var helt medveten om det lilla ståhejet kring hennes karaktäristik och verkade tycka lite "herregud" om det hela. Där vi gick bland stängda krogar i snålblåsten hade jag gjort mig lite ansvarig för att vi skulle bli inläppta nånstans och till slut var jag tvungen att ventilera min noja för Berg: "Nu tycker du säkert att jag är en sån där förvirrad finlandssvensk kvinna."
Aase Berg bara skrattade lite.

Först den här legochejen

Ska kanske snart berätta om hur jag försökte att inte verka som en typisk förvirrad finlandssvensk kvinna i den briljanta Aase Bergs sällskap, men prioriterar just nu att klämma in en legogubbe på internet.
Hittade henne i en främmande barnkammare ikväll och blev förtjust, tänkte att jag skulle ha älskat henne i legoåldern. På tal om legodebatten alltså, på tal om att "flicklego" bimbofieras grovt.

Sen ska väl chejgubben föreställa Keira Knightley i Pirates of the Caribbean, men det kanske man inte behöver tänka på.
Här är hon, jag tycker alla legogubbar borde se ut så:

Samtidigt i Marieghoststad

Första livebloggposten i Finsalongens historia: Jens Liljestrand, Jonas Karlsson, Elin Boardy och Hanna Lahdenperä diskuterar roller och hur de kan skava.
Internt avslöjande only for you: När samtalet avslutas kommer de fyra ljusen att slockna, samtidigt.
(Skeptikern Hanna brukar ha en sådan inverkan på sterinljus.)

Winterhalter och Robertson

Ja, vi har alltså tagit tåget till Mariehamn!
Värdinnan ombord envisades i helt etymologisk anda med att lägga betoningen på det första ledet i ortsnamnet. Maariehamn, det lät lustigt men tänkte att det var förhäxat.

Ska delta i denna stads eminenta litteraturdagar, ser mycket fram emot det.

Men först, fick en mycket intressant kommentar på förra inlägget med den löjligt enkla frågesportfrågan. En anonym gäst skriver: "Porträttet av kejsarinnan måste väl vara målat av Franz Xavier Winterhalter, den meste porträttören av noblessen i Europa i mitten av 1800-talet. Alla damer ser ut att vara besläktade på hans glansfulla porträtt (vilket de säkert också egentligen var..) - den tidens konformistiska barbieideal?!"

Gjorde en ytterst akademisk googling och såg att anonym har alldeles rätt, det är Winterhalter som målat porträttet på Maria Alexandrovna. Också Helsingforsladyn Aurora Karamzin ska ha blivit förevigad av honom, men trots ivrig googling (nu närmast vimmelkantig av all rysch och alla bleka face) har jag inte lyckats hitta det?

Presenterar nu i vilket fall som helst en Alexandrovna avporträtterad av en annan konstnär och i enlighet med lite annorlunda skönhetsideal:

Konstnären heter Christina Robertson, hon var skotsk och levde 1796-1854.
Summa summarum: befinner mig, förutom i Marieghoststad, i ett trevligt träsk som består av konst, genus och olika tiders barbieideal.

Vem får avporträttera dig, Winterhalter eller Robertson?

Vart är vi på väg?

Den ryska kejsarinnan Maria Alexandrovna föddes i Darmstadt 1824. Hon var gift med tsar Alexander II av Ryssland och blev mor till tsar Alexander III av Ryssland.
Det sägs att Maria Alexandrovna var blyg och tillbakadragen och därför uppfattades som stel och otillgänglig. Hennes hälsa var mycket bräcklig, och representationsplikterna som kejsarinna tröttade ut henne ytterligare. Hon led av hosta och feber som förvärrades av klimatet och de många graviditeterna. Hennes frånvaro i hovlivet fick kritik. Med tiden tvingades hon tillbringa mer och mer tid på kurorter utomlands för att hämta krafter.

Maria Alexandrovna avled i lungtuberkulos i Vinterpalatset år 1880.

Mariinskijteatern i Sankt Petersburg är uppkallad efter henne, så även staden vi söker.

(Källa: gamla goda Wikipedia, som ovan citeras så gott som rakt av.)

Notis

Den som rapporterar om den senaste mystiska vändningen är Jeanette.
Själv kan jag rapportera att den mystiska grisen (som man alltså kan begapa hos Jeanette) nu sover i ett stall byggt av barnböcker inne på toaletten. 


Vidare: följer fortbildning i badkar; häxgenren, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren).

Dagens lösen feat. Vojna

Hbl:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén har skrivit dagens salongslösen, en artikel om den lilla konstgruppen Vojna i Moskva. Dagens mest omtumlande och tankeväckande, på många plan.
I själva verket är artikeln nästan som en hel roman, eller kanske mer som synopsis till en dokumentärroman jag väldigt gärna skulle läsa.
Skriv den, nån? Please?

Kön och kött i Hertonäs

För ett par dagar sedan rörde jag mig till fots på Hertonäs industriområde. Solen sken över de dammiga/isiga/sandiga trottoarerna, jag gick där och kände att jag var kvinna i vit mans land.

Till Hertonäs industriområde kommer man för att få sin bil reparerad och besiktad. Här jobbar män, och kvinnor. Mest män, skulle jag tro, män som förstås måste äta. Lyckades få syn på en enda restaurang, det var en dörr och en trappa som ledde neråt och så skylten "Pihvikellari" - Biffkällaren. Utanför stod en kvinna och rökte. Kötthammarens slafsiga slag hördes genom ett källarfönster.

Läste sedan påpassligt det här i DN, en intervju med "mångmatsysslaren" Lotta Lundgren:

Köttet symboliserar [...] makt, kraft och manlighet, och Lotta tycker att debatten om kött kan jäm­föras med den som handlar om könsmaktsordningen.
– Energin i konflikterna är ungefär densamma. Titta på debatten som uppstod när rörelsen ”En köttfri måndag” försökte lansera att storhushållen skulle servera vegetariskt en dag i veckan. Då var det många som blev provocerade. Här ska inga grönsaker kvoteras in, här behövs inga vegetariska pekpinnar, ingen ska ifrågasätta vår köttnorm!
Att försöka kvotera in vegetariskt en dag i veckan var som att försöka kvotera in kvinnor i företagsstyrelser, tycker hon. Om grönsakerna ska in så ska de in på sin egen kompetens. Lämpligheten i att ha djur på tallriken alla dagar i veckan ifrågasattes inte alls.

Mot den bakgrunden är det ju inte mer än logiskt att Biffkällaren finns just på industriområdet, eller att den enda restaurangen där är en biffkällare. Men man får ju lite lust att frälsa mannen från biffen för det låter lite farligt med ständiga köttexcesser; krans-, kärl- osv. För att inte tala om att frälsa biffdjuret, som inte bara blir föda, utan också något belägrat.

Någon ska dö, annars är det inte gott. I herrens och manlighetens namn, amen. 

Lapsang souchong/ Dags att spänna av lite?

På Fredriksgatan smet jag in i en teaffär för att köpa lite lapsang souchong - det är evigheter sedan jag druckit ett vettigt te. Kvinnan bakom disken sålde sina teer per uns, var klädd i en uniformsliknande dräkt som inte hörde till den här tiden och lät rysk på intonationen. Håret var förstås klippt i den snyggaste av frisyrer: blond, slät page. Där stod hon bakom sin disk och man fattade ju att här skulle det inte bli något Lipton direkt.


Hon mätte upp mina två uns lapsang souchong, hällde dem i en brun papperspåse, greppade en stålpenna, doppade dess spets i ett bläckhorn, och skrev på påsen med 1800-talshandstil.


Måste jag påpeka att det kändes helt fel att betala med bankkortet? Man borde ju ha haft klirrande mynt. 


Ute på gatan sprang jag genast på en bekant från Florida, och när vi stod i rödljusen en bit ifrån teaffären hörde jag någon bakom mig, det var kvinnan från teaffären, hon gav mig en behändig papperspåse med en annan liten papperspåse i; mitt te, som jag glömt kvar på disken för att jag varit så överväldigad av att se någon på allvar skriva med stålpenna och rinnande bläck.

"Beauty is a joy for ever"

Frekventa salongsgäster vet att jag har Albert Edelfelt under lupp.

Här ingår ingen fråga, bara några kalla kårar som ilar längs min ryggrad när jag tittar på två av Edelfelts porträtt i förhållande till varandra.

Virginie, 1883.
Edelfelts älskarinna.

Porträtt av konstnärens fru, 1896.
Modellen är Edelfelts fru Ellan de la Chapelle, enligt ryktet den vackraste kvinnan i Helsingfors. Uppe i högra hörnet har Edelfelt skrivit: "Beauty is a joy for ever".

Formel för bättre andar

Var så led senast, man skäms ju, men nu har jag lagat mig i skick enligt så här:


1. Massage hos kinesisk massör(-ska) som blängde på mig elakt/blygt och knådade min rygg sönder och samman men fick livsandarna att röra sig igen, och vätskorna, längs ryggraden och upp i huvudet. Blev efter behandlingen ohyggligt sömnig, såg till att dricka mycket te och vatten som man ska, frös, hade yrsel, drack mera vatten och åt mandariner.


2. Varmt bad med lektyr. Lektyren utgjordes av volymen Diktonius brev; rekommenderas å det grövsta för envar som vill ha lite muntration och bildning.
Hur vigt försöker Elmer Diktonius t ex inte övertala Hagar Olsson som vägrar medverka i boken han redigerar (20 år ung dikt):

22/8/36

Kära Hagar! 

Nog är det mer än beklagligt att du av en eller annan orsak håller dig borta nu, när hela det unga Finland och Sverge är ute och hurrar. Med ett litet vackert bidrag borde du i alla fall orka; man vet ju vad du står och går för ändå, så du behöver ej, om du fortfarande är sjuk, överanstränga dig i onödan. Varför t. ex. ej skriva vad du vill att den unga dikten bör vilja - en sån sak, och den kan dock vara djupt personlig, kan avfärdas på 10-20 rader. Ruska upp dig, Hagar, eljes begår du en dumhet!/ Jag vet förstås ej hur sjuk och utled du är./

Tycker också om när han klagar:

Är trist och trött och en svart kattunge stör mig.

Nu: förtröstansfull sömn i onödigt varm pyjamas av flanell.

Grimsruds tre bästa

På grund av muskelrelaterad blockering kan jag varken tänka eller skriva idag men lyckligtvis finns det andra som kan det. Till exempel Beate Grimsrud, som berättar om sina tre bästa meningar i Språktidningen.

Beate Grimsruds tre bästa:

"Jag skriver inte vad jag tänker, jag skriver vad jag tänker när jag skriver."
"Tänk att det finns människor nedstoppade i alla dessa kroppar."
"Hon är ungefär lika vacker som jag, men på henne syns det mer."

*
Själv håller jag mig idag till enkla, konkreta saker samt till ett minne från fredagsnatten, då min ohispiga vän H och jag satt i soffan hemma hos mig och de båda värmeljus som vi hade framför oss på soffbordet slocknade precis samtidigt och av sig själva.

Ockult meddelande feat. spelkort

Meddelandet som låg på trottoaren idag bestod av fyra spelkort: ruter 2, ruter 9, hjärter 2 och ett tredje som låg med valören neråt och som jag inte vågade vända på.
Kan tyvärr inte dechiffrera meddelandet för är dåligt insatt i kortspel (glömmer dessutom alltid allt jag lär mig om det är kort inblandade), så är tacksam för hjälp av någon tarothäcksa?

Om någon känner till August Strindbergs förhållande till kortspel får den gärna dela med sig, misstänker ju fortfarande att det pågår något halvockult Strindbergsprojekt detta jubileumsår.

*
Nu googlar jag "Strindberg+kortspel" och får träffen Hemsöborna, sidan 111. Rys, pga detta. Fast tycker ändå kopplingen är lite svag?

Lindmans utredning/ Ekbergsrapport

Tar inte jättemycket på näsan av kvinnodagsfirandet sådär i allmänhet, i alla fall inte så länge man får snittblommor tack vare sitt kön (ursäkta äcklig mening med tvivelaktigt budskap), men varför Svenskfinland i morse möttes av en man i Pippi Långstrump-peruk på Hbl-paraden är för mig ett mysterium.
(Ber fortsatt om ursäkt för alla problem i meningsbyggnad, konnotationsapparat och pronomenhyfs.)


Lindman har rett ut Hbl-problemet. Tack, Lindman.


*


På bakelsefronten har det hänt en hel del, ty jag har nu druckit kaffe/"fikat" på Ekbergs. Situationsdiktaren dök upp med mascara och allt, vi gick till Ekbergs och intervjuade kafépersonalen om Riviera, Morny och sköldpaddsbakelse (Sarah Bernhardt var dessvärre slut, men det förstår man ju). Vi fick t ex veta att det är maräng i nästan alla nostalgibakelserna, och det ska ha att göra med att bakelserna är krigstida och att man nog litade på att det skulle finnas äggvita att vispa ifall det var ont om annat. 


Vi valde Morny och Riviera, som vi delade kristligt. Eftersom Situationsdiktaren har ett bättre sinne för smaker än jag, tänker jag här referera hennes nyktra analys: I bakelserna kände man tydlig smak av ägg och smör. Ägg. Smör. Socker. Klara, separata smaker. Inget gegg.
Men som modärn har man ju blivit van med gegg och E666, därför förblev själva upplevelsen överlägsen smaken.


Det var som att för en stund vara i en annan tid, känna andra smaker i sin mun, och - känna andra dofter i sin näsa. Jag vet inte vem det var eller om det var en ghost (Ekbergs är ju ändå 150 år gammalt), men kring bordet svävade en parfymdoft som inte var av denna tiden. Tung, dammig, god.

Besatt av Ekbergs

Erkänner villigt att jag har haft en del fördomar mot Café Ekberg. Tänker ändå inte ventilera dem här och medger också att en del av dem fortfarande är i kraft trots att de antagligen är ogrundade eller åtminstone orättvisa. (Har fortfarande inte fikat/druckit kaffe på Ekbergs.)


Men eftersom förlaget där jag jobbar nu ligger granne med Ekbergs och jag dagligen passerar deras fönster minst två gånger har jag blivit nästan lite besatt av detta konditori - och särskilt deras bakelser. Vid blotta åsynen och airen då alltså, och jag ser ändå mig själv som en som inte är så hemskt intresserad av bullar sådär i allmänhet (gillar smörgås mera).


Mais: Mon dieu, vilka grejor! När Ekbergs nu skyltar med att de erbjuder de gamla klassikerbakelserna Sarah Bernhardt, Morny, mockamaräng, Riviera och sköldpaddsbakelse på begäran av kunderna är man ju helt redo för attitydjustering.


Går man sedan in på bagerisidan och köper en hur snäll sallad som helst till lunch, då ser man att Ekbergs frestar med praliner som heter Satan.
Ville lägga upp en bild som jag tog med mobilen men --- eh, det gick inte.
Pralinen är i vilket fall som helst kryddad med mandel- och hasselnötskräm, det står på skylten, under namnet på pralinen.


MMS:ade bilden till min vän fikaforskaren som svarade: "Gu va stirrig Strindberg hade blivit om han sett detta!!"

Salongens filmklubb: Livshållning som på Apollo 13

Såg en film! Det var rymdfilmen Apollo 13 från 1995. Jag har tyckt om den sedan förra seklet och den har klarat sig undan tidens tand på ett exemplariskt sätt. Idag skulle man knappast lyckas göra en lika snygg grej, det skulle ändå spåra ur i datoranimerade excesser och sånt föråldras ju på några veckor.


Får lite panik men också råg i ryggen av Apollo 13, tycker att den är ett gott föredöme när det gäller att förhålla sig till svårigheter.
Se nu bara: Gossarna i rymdraketen har ett extremt risigt läge, ändå håller de sig lugna, metodiska, skarpa. Syret tar snart slut och det är minus 12 grader i farkosten men de tänker klart och räknar rymdmatematik. De brakar inte ihop. Bara 1 gång grälar de.
Jag är inte ens ironisk nu! Männen framstår ju dessutom som mänskliga, allt är fullständigt logiskt, de är ju strängt skolade astronauter och det lär inte vara folk med den bräckligaste psykologiska konstitutionen som skickas på rymduppdrag.


Mera förundrad är jag över fruarna som är kvar på jorden och som tappert håller masken inför sina barn när deras män snart kommer att brännas upp i atmosfären alternativt slungas tillbaks ut på en evighetsfärd i världsrymden.


Starka människor. Klippor. Betryggande på något sätt. (Fast lite knäppt ändå med fruarna? Är inte helt kapabel att släppa tanken.)


Och om jag får säga en till sak om denna fina film: ingen skildras som "tönten", "losern", "den onda". Alla är snälla och starka och vettiga, nån är på sin höjd försiktig i överkant. Inget splatter heller, inget frossande i personskador.
Det är bara rymden som är obehaglig, men inte av typen "besjälad".


En bra film från nittitalet, rekommenderas.

Ockult blogg II

I morse låg en samling papper i min väg. Utrivna sidor tryckte sig mot den isiga trottoaren, jag tänkte skarpt: En roman. Tänkte med fasa och fröjd: Om den är på svenska kommer det här att vara ett ockult ögonblick.
Böjde mig ner.
Fick syn på titelsidan: Hemsöborna av den mest ockulta av författare, nämligen August Strindberg.

Må den högstadielev som tröttnat på att läsa klassiker anmäla sig, annars tar jag - med fasa  och fröjd - denna incident som ett tecken av något slag. Eller kanske var det en del av Liljevalchs jubileumsgiv?