Salongens filmklubb: Livshållning som på Apollo 13

Såg en film! Det var rymdfilmen Apollo 13 från 1995. Jag har tyckt om den sedan förra seklet och den har klarat sig undan tidens tand på ett exemplariskt sätt. Idag skulle man knappast lyckas göra en lika snygg grej, det skulle ändå spåra ur i datoranimerade excesser och sånt föråldras ju på några veckor.


Får lite panik men också råg i ryggen av Apollo 13, tycker att den är ett gott föredöme när det gäller att förhålla sig till svårigheter.
Se nu bara: Gossarna i rymdraketen har ett extremt risigt läge, ändå håller de sig lugna, metodiska, skarpa. Syret tar snart slut och det är minus 12 grader i farkosten men de tänker klart och räknar rymdmatematik. De brakar inte ihop. Bara 1 gång grälar de.
Jag är inte ens ironisk nu! Männen framstår ju dessutom som mänskliga, allt är fullständigt logiskt, de är ju strängt skolade astronauter och det lär inte vara folk med den bräckligaste psykologiska konstitutionen som skickas på rymduppdrag.


Mera förundrad är jag över fruarna som är kvar på jorden och som tappert håller masken inför sina barn när deras män snart kommer att brännas upp i atmosfären alternativt slungas tillbaks ut på en evighetsfärd i världsrymden.


Starka människor. Klippor. Betryggande på något sätt. (Fast lite knäppt ändå med fruarna? Är inte helt kapabel att släppa tanken.)


Och om jag får säga en till sak om denna fina film: ingen skildras som "tönten", "losern", "den onda". Alla är snälla och starka och vettiga, nån är på sin höjd försiktig i överkant. Inget splatter heller, inget frossande i personskador.
Det är bara rymden som är obehaglig, men inte av typen "besjälad".


En bra film från nittitalet, rekommenderas.