Atlantis

En vän med särskilt öga för Svenskfinlands undergång hade vänligheten att sända mig detta lilla skärmskjut:

Mammas bokmässa. Mamma med snopp.

"Jag kommer aldrig att glömma den här dagen då jag nästan jobbade på Schildts", sa snart 5 bast efter sitt första bokmässebesök, som var idag.


Han och bror hans var också överens om att de hade besökt inget mindre än "mammas bokmässa". Jag tänker på den där teorin om att söner som hyser sund respekt för sin mor har goda chanser till goda äktenskap i framtiden, och att det ju då är en bra sak om de verkligen uppfattade att mässhallen stod under mitt befäl.


När jag kom hem pågick här en konstverkstad och jag fick gå på vernissage. Fick se tuschteckningar med följande titlar:


"En gurka som går"
"Mamma med snopp som solar sej"
"Moln, sol, mamma med snopp och vägen där hon går"


Fick sedan intressant information om tidigare reception. Det var ömma far som i sin okunnighet och plötsliga bildningsbrist hade påpekat att mamma nu väl ändå inte har nån snopp. "Det vet jag väl, men när man ritar får man göra vad man vill", hade pojken svarat, emedan han helt klart insett en av konstens grundläggande principer.
Man tackar för snoppen.

Anmälan

Är annorstädes, närmare bestämt på bokmässan i Helsingfors.
Citerar Homecoming Queer, en av dagens mest uppiggande personer: it´s a mäss.

The Others (den chänslan)

Känner mig idag som en kvarleva från ett annat århundrade. Går omkring här i tornet och predikar UTBILDNING, BILDNING, PUBLIC SERVICE. Däremellan muttrar jag, knappt hörbart: källkritik ... mediakritik ... och släcker belysningen för folk. Hissen kör jag upp, sen ner igen, sen upp. Ibland postar jag ett riktigt brev av papper och bläck.

Snart är mitt hår så långt att jag kan ha det i 1800-talsknut.
Lovar rapportera när jag upptäcker att jag kan gå genom väggar.

Dagens plus. Pia Ingström i Hbl:s bokbilaga Bokextra: "Kärleken är en bildningsgång, det tänker man för sällan på."
Dagens minus: Foto i husorganet och Metro på två chejer som kommit på den "nya" "idén" att man ju kan protestera mot pälsindustrin genom stå i bara trosorna vid Tre smeder. Att nån orkar fota. Att nån orkar publicera. Redan på 1800-talet var vi trötta på sånt.
(Alltså, för Moralistens eyes: Jag tycker också päls är dåligt men att koppla den ståndpunkten till nåns sorts playmate-giv är bara prilligt. Så menar jag.)

Ekman talar när Friman ligger i träda

"En söt flicka lär sig driva upp sina upplevelser så att återgivandet blir hörvärt."

- ur Kerstin Ekman: Grand Final i skojarbranschen

Så gick det: vildvinslabyrinten

"Kanske ni kan gå och titta på någon häst/kanin/fjäril/svan eller annat flickigt djur?" föreslog Ida-Lina på tal om dilemmat med ficklampspromenaden.
Det var ett utmärkt tips, men sen gick det så här:
Vi tog oss och ficklamporna till en labyrint som finns här i Divaland. Labyrinten är en enkel och genialisk konstruktion av staketmaterial överklättrat av vildvin.
Vi (läs: ej jag så mycket) sprang omkring där i labyrinten i beckmörkret och letade efter labyrintens kärna. Ömma mor stod och tittade på ljuspunkterna som rörde sig snabbt och oberäkneligt och associerade till både The Shining och någon gotisk saga, kanske samtliga sagor, med labyrintmotiv.


En labyrint, att springa i en sådan, det måste väl ändå ses som en extremt eggande men ändå totalt könsrollsbefriad lek?


Antecknar händelsen i röda boken under rubriken Allmän success.

Könsrollsfostran feat. prinsesshorrormytologin

Tog mina små till [ex-pörrklubben] galleri Sinne i förmiddags, vi såg utställningen Att döda en koltrast av Emma Rönnholm och Saana Inari. Mycket förnämligt i sällskap av den mesmeriserande guldlocksfen Ida-Lina och hennes tatovering.


Ida-Lina hade efter pojkpåtryckning vänligheten att ge ungarna varsin penna, vilket skänkte henne epitetet "snällast i världen". Pennorna, en orange och en blå, används nu framgångsrikt som trollspön och den yngre bläcktatuerade sina ben medan han satt på pottan.


På hemvägen råkade vi möta ytterligare en bekant guldlockig fe, som just idag råkade ha som uppgift att dela ut "små dåliga leksaker" till barn. Pojkarna fick varsin av det slaget och blev ännu lyckligare. Leksakerna klassades efter viss analys som "flickleksaker", "men vi tycker ändå om dom".
Ömma mor är förtjust, dessa leksaker är verkligen mycket "flickiga" och vårdas nu ömt av gossar med trollspön och tatueringar.


För att riktigt kludda dit en stor fet plump över i:en i frasen "det finns inga pojk- och flicksaker" lockade jag de små prinsarna till mig efter dagsvilan, lade dem på varsin sida om mig och högläste två klassiska prinsesshorrorsagor: Snövit och Törnrosa. Fick njuta av ungarnas rysningar över den innerliga ondskan feat. mordplaner och klassisk kvinnlig avundsjuka pga skönhet. (Sen kommer ju prinsen och äktenskapet men hav överseende med heteronormativiteten, okej? En sak åt gången?) 


Problemet är nu att jag lovat ta ungarna med ut på ficklampspromenad efter mörkrets inbrott. Hur ska jag lyckas klämma in god fe/ snäll blondin/ flicktoy/ prinsessmytologi?


Idag ska inget vara grabbigt. Eller: det flickiga ska vara grabbigt, det grabbiga flickigt; ambitiös söndag det här.

Lättsinnet

Råkade dela bastu med en kvinna på kanske snart 80 bast. Hon klagade först på den i hennes tycke dåliga luften i bastun, "man blir så svag", och sen - sen - började hon kasta bad. Hennes teknik var effektiv, jag antar att den kunde kallas "den enda rätta" och den gick ut på att närmast oupphörligt kasta små mängder vatten på stenarna (istället för att kasta mycket på en gång och sen hålla lång paus). Bastun var till slut enormt het, jag började gissa att det hela var ett test. Av oss två var det jag som var klart rödast och svettigast, men jag vågade/ville inte ge upp och gå ut. (Har nämligen en machobild av mig själv som kommer sig av att jag är bättre på bastubad än samtliga mina väninnor. De kallar mig "termostaten" eftersom jag även tål kyla bra. Mycket stolt och mallig, trots det "okvinnliga" i att klara extrema temperaturer. Riktiga kvinnor fryser oftast, har ni märkt? Och de gillar ej att bli svettiga.)


Bastuupplevelsen var klart uppiggande. Sedan gick jag till lekparken med mina barn, träffade där en filosof och fick svara på följande fråga, ställd av snart fem bast som fått syn på den aprikosa kvällshimlen: "Vem skärar molnen sådär?"

Tungsinnet

Ledsen, men efter övervägande har jag kommit fram till att jag måste störa ögon och världssamveten och trevliga veckoslut genom att upprepa den här notisen som fanns i dagens tidning, och som många visserligen säkert redan har läst:

Överkörd kinesisk flicka dog 

KINA Arton förbipasserande struntade i en liten kinesisk flicka trots att hon körts över av två bilar och låg svårt skadad på gatan. Flickan har nu dött, meddelade sjukhuset i går. 

En övervakningskamera har visat hur människor går förbi tvååriga Yue Yue när hon ligger blödande och medvetslös på gatan. Bilderna från staden Foshan har spridits på mikrobloggar och väckt stor ilska över omoralen i landet. 

De båda bilarnas förare har gripits och kommer att ställas inför rätta, uppger polisen.TT-AFP-FNB

Har ju fattat att synen på vad ett människoliv är värt varierar lite beroende på var i världen man råkar vara. I Kina och Indien lär det t ex vara så att en människas värde allmänt anses vara lite mindre än på vissa andra ställen. Det är självklart ingen förmildrande omständighet, och jag anar mig till att vi nog inte är så långt från det där ickeseendet/brutalstruntandet här i landet heller.


Föreslår att vi inte låter nöja oss med att förfasas över må-de-ruttna-i-helvetet-idioterna som gick förbi flickan utan att hjälpa henne, utan själva koncentrerar oss på att bli bättre på att se och handla.
Avråder också från att leta fram fotot på den döende tvååringen trots att det lär finnas på www, att se sådana bilder gör ingenting bättre och ger ingen tvååring livet tillbaka.

Död pga intresse

Skulle egentligen här i ord beskriva den fina fysiska-världen-salong jag hade äran att få besöka igår afton. Faktiskt blev det på en kväll tre salonger, det finns alltså stunder av salongsflyt, men mera om det vid ett senare tillfälle, är inte tillräknelig nog för beskriva sådana känsliga finaffärer just nu.

För skummade DN Kultur till makaronilådslunchen just, där ingick en recension av dame Kerstin Ekmans nya roman med den stronga titeln Grand final i skojarbranschen (årets bästa titel), jag läste den och drabbades av ett sådant akut intresse för boken i fråga att jag i mitt svaga tillstånd s.a.s. "smäller av".

Lista på orsaker till avsmällning (plock ur recensionerna i DN - som inte finns på www än - och SvD; redaktörens markeringar):

"Boken varvar [...] Babbas berättelse med Lillemors, och formas till en textuell kamp om makten över historien och den biografiska diskursen. Vems version är den riktiga? Vems röst räknas?"

"Baksidestexten talar om en uppsluppen lek och vass skildring av det litterära livet. Det ska erkännas att det ibland är svårt att se det uppsluppna för alla vassa taggar."

"det är ironiskt att en roman som rymmer så mycket avsky för samtiden tar sig an det litterära grepp som är mest i ropet. Giftigheterna haglar, här finns egentligen bara välvilja gentemot det som är gammalt. Gammal skog och gamla hundar. Varför?

"Men en idéroman är det [...] ändå Kerstin Ekman har skapat, en text om skrivandets schizofreni - som dessutom flätas samman med något så ovanligt som en diskussion om litterär estetik."

"Litteraturen legitimerar inte förakt."

"Inför vems blick lever människan? Har hon överhuvudtaget en aning om hur stor makt den har som hon skriver sig inför? Jag blir lättad, glad, för att Ekman ställer frågorna med hjälp av sina romangestalter istället för att som de litterära bekännarna tvinga mig förtära deras barn."

"Berättelsen är ett maktspråk."

"Vad innebär det att verkligen kunna skriva anonymt, som Babba? Vad gör det med skrivandet?"

"Den svenska parnassens grand old lady har skrivit höstens häftigaste bok."

På allvar, det här är nästan för mycket -
Återkommer.

Trädslakt, apokalypschänsla

"Va, dom har fällt alla träd!" flämtade barnet där han stod vid vårt sovrumsfönster och tittade ut i går på eftermiddagen.
Det var helt horribelt sant: tre vackra silverpilar, de som med sin yvighet skymt sikten mellan vårt hus och grannhuset, låg avsågade på gräset. Dagen innan hade barnet för första gången försökt klättra lite i ett av träden (därför att några större pojkar gjorde det).
"Dom har fällt dom för att barnen klättrade där igår", sa barnet modfällt.
"Nej för fan", sa ömma mor.

Ömma mor ja, som anser att det är riktigt brutalt obildat och typiskt människor att hålla på och fälla träd hur som helst. Jag kan meddela att man har mycket bra insyn i trädens innanmäte nu, och de träden var t ex inte murkna. Det har begåtts trädslakt helt enkelt, trädslakt som nu gör det lättare för oss i husen att se varandra halv- och avklädda när mörkret sänker sig och ställer var och en på glitterscenen.

Ska bli intressant att se om det nu kladdas cement på trädmassakerplatsen och om det sen får stå fina personbilar där träden tidigare sträckte ut sina ädla grenar.

Så - som en kosmisk hämnd ljöd klockan 05.15 en åskknall så mäktig att apokalypskänslan vällde upp. Reflektion som då infann sig: Varför känns åska "naturlig" när man ligger i ett litet hus i en skog, men "apokalyptisk" när man ligger i stan?

Och med risk för att salongen ska börja likna en öppen flirt med Peter Englund måste jag dessutom uttrycka min förtjusning över att Englund och jag går i besläktade tankar idag. Englund tar till den lite mindre trumman och avhåller sig från bombastiska ord som apokalyps, men jag tycker att det där äppelskrottet också är viktigt.
(Fast, eh, ogillar mig själv när jag hänger upp mig på sånt här, men han skriver om "skrutt" och enligt SAOL heter det "skrott"?)

Rapport: nordhorror

Alors, på onsdagskvällar går det att se nordisk spännings-tv av hyfsad kvalitet på FST5. Först sänds det danska politiska spänningsdramat Borgen om statsministern Brigitte Nyborg Christensen och genast därpå Bron, som är en svensk-dansk produktion och som tar avstamp i en halv kvinnokropp hittad exakt mitt på Öresundsbron.
Egentligen har jag övervägt att bojkotta samtliga mordproduktioner som tangerar mördade kvinnor (=prostituerade, visar det sig alltid sen), men jag föll för den svenska polisiennens aspergerkaraktär och följer därför slaviskt Bron. 

Gillar därtill danska språket, beundrar bland annat hur de använder "hold käft!" i de mest osannolika kombinationer. "Håll käft vad du är snäll!" kan man till exempel säga, om jag nu fattat saken rätt. Gillar också spänning men inte allför brutala saker, och detta begär modereras också mycket väl av nordisk tv.


Och hej mera nordisk spänning: idag har jag på metron haft sällskap av dame Christine Falkenland och hennes infernaliska Sfinx. Christine Falkenlands författarskap är kanske ett sådant som man följer privat, kanske inte orerar om så mycket utan mera tycker att man har ett ytterst privat förhållande till? Infernaliskt är det i vilket fall som helst.


Fast nu, flera timmar innan nordisk spännings-tv ska börja, sitter jag här med makaronilådan i ugnen och en aperitif som består av rödbetssherry och hoppas på att lådan ska bli klar i tid och att tvätten ska lägga in sig själv i skåpen, att toaletterna (2 st!!) ska skura sig själva och att jag utvecklar en parallellperson som kan lägga sig och sova en lång natt medan det här jaget tittar på Borgen och Bron, så vem vet hur spännande det hela blir till slut.

Monsters, sweet & gay

Aftonmonster 1:
I husbolagets bastu. Mor sitter i fem sekunder inne i bastun med två andra ladies. Pojkarna kommer in glada med en skopa och säger: "Vi har gjort - monsterblod!"
Vätskan i skopan är RÖD.
Mor är IMPONERAD i tre sekunder.
Närsynt som hon är och skumt som det är i bastun fattar hon inte genast att det ju var den exklusiva bastusaften som blivit till monsterblod (och alltså sockrat ner hela tvättrummet).


Aftonmonster 2:
"Mamma, vad är monstergay?"


Ja ja. Så här blir det när man inte får sin veckodos av Svenska Hollywoodfruar. MEN Maria Montazami ska vara med i kvällens Landet Brunsås!

Englund, som han förhåller sig till mitt undermedvetna

När man jobbar med andra människors texter lär man sig bland annat att en viss penna alltid genererar en viss typ av problem i texten. Eller omvänt: en viss penna skapar "magi" av viss typ i texten.
Det handlar om sånt som syntax, rytm, skrivticks, den auditiva/visuella dimensionen (och förstås om stavning och sånt, men det är mindre intressant). Det handlar också om den som läser; receptionen.

Nu har jag upptäckt att Peter Englund, ledamot vid Svenska Akademien, tillika ständig sekreterare, tillika historiker, författare och bloggare, skriver bloggrubriker som leder till ständig felläsning på mitt håll. Kanske det är nån sorts textuell fint?

Häromdagen:
Min Tranströmer-ficka
och idag:
Svar till Tim Parks

Jag läser förstås:
Min Tranströmer-flicka
och
Svar till Twin Peaks

och blir grundligt intresserad, alltså lockad av texten. Tror dessutom inte att jag är den enda som läser fel här.

Möjligen har Englund hittat en bakdörr till detta mitt psyke, sådär som riktigt goda författare ibland lyckas göra. "Mellan raderna" känns helt b, jag föredrar textuell kommunikation som är näst intill telepatisk!

Iscensatt liv, strömmingshänder

Dagens lösen är Sylvias bloggkrönika Kom kom till mitt iscensatta liv. Så här låter det där, till exempel:

Vänner av romaner, som jag, anser ofta att den allra största autenticiteten uppnås i romanform. Med romanfigurer kan man både acceptera deras mänskliga iscensättningar och röja dem, samtidigt.

Personligen hoppas jag att det ska förbli så. Jag vill naturligtvis fortsätta läsa självbiografiska böcker, bloggar och texter och utgå från att de är ärliga och dokumenterande, fast inte nödvändigtvis uttömmande.

Men jag vill också att romanerna och pjäserna ska fortsätta vara de mest autentiska verken -

(Klipper där för är inte helt säker på innebörden i textens sista sats.)

För övrigt - och det här är ett helt annat spår - fick jag igår höra att man får vackra händer av att rensa strömming. Råkar någon veta mera om den saken? När jag frågade om ursprung fick jag veta att det var en gammal hushållslärare som sagt så, och "har du inte märkt?"

Filmgenre som borde förbjudas

Alla fina iakttagelser kring Florida i GULDREGN (björklöven är gula) överfölls av en fet amerikansk filmskugga just. Den kan ha hetat ungefär Wedding Crashers, filmen som kom på tv vid hemkomsten och som fick mig att minnas hur förbjudna amerikanska filmer med bröllopstema egentligen borde vara.
De borde vara absolut förbjudna i sin horrornormativitet!


Eftersom jag fortfarande besitter ett visst mått av självbevarelsedrift såg jag inte slut filmen  - och det jag såg avbröts av dusch och dagstidning - men dosen chauvinistiskt fluff och andra dumheter var ändå oerhört stor. 


Tycker att det är helt okej med kärlek, alltså. Bröllop är också okej! Men blir helt svettig av alla pengar och all tid och energi som gått åt till att producera horrornormativitet. 


Kanske bjussade filmen sen på en twist som rättfärdigade allt, det vet jag inget om. I så fall; ursäkta, Hollywood. Du har säkert rätt i allt.

Fika; Fredrika

Är mycket imponerad av de människor jag idag har lyckats trycka ner i en soffa: Merete Mazzarella, Sara Jungersten och Peppe Öhman på Luckans bokfika. (Så här såg det ut genom Fager Dams kameralins.) Är mycket förtjust i tanken på att just denna kombination av människor satt just i denna soffa och pratade om något så intressant som självbiografiskt skrivande och bloggande. Tycker om att det hände, där hände nånting.


Är också mycket nöjd med att vi på slutet fick sällskap av ingen mindre än Fredrika Runebergs ghost! (Syns tyvärr inte på bilden jag länkade till.)


Merete Mazzarella (t.v. på länkbilden, här i salongen har vi ju då tydligen inga bilder) har någonstans sagt eller skrivit att Fredrika Runeberg hade älskat att mejla. Jag frågade Merete om Fredrika också skulle ha bloggat och det trodde Merete att Fredrika Runeberg med stor flit hade gjort. Hon hade stått och rört om i sin citronkräm med sönerna hängande i kjolarna och hon skulle ha bloggat om detta.


Känner nu faktiskt rätt stor desperation över att aldrig få läsa Fredrika Runebergs blogg. Det hade varit den ultimata bloggen. Föreslår därför en bloggemenskap som går under det stiliga namnet Fredrikacommunityn?
Eller borde man - lite i linje med vad som sades på Luckan idag - starta en fiktiv Fredrikablogg?
Eller ska man helt enkelt hoppas på att Fredrika Runeberg börjar spöka på internet?
Från och med nu ska jag varje midnatt googla "Fredrika Runeberg"+blogg.

Bokfika

I morgon kommer detta att äga rum i staden Helsingfors på Luckan, Simonsgatan 8:

14.10 kl. 12-13 Bokfika  Peppe Öhman, aktuell med Livet & barnet, Sara Jungersten, aktuell med Wannabe och Merete Mazzarella diskuterar kring att skriva mer eller mindre självbiografiskt, och om att blogga. Samtalsledare: Anna Friman. Arrangeras i samarbete med Schildts förlag. Anmälningar: info@luckan.fi

Jag ber särskilt Lovisienstadt med kumpaner lägga märke till att evenemanget kallas "fika" - detta ska ju enligt fikaexpertisen innebära både söta bakverk och kravlöst varande!


Men annars säger jag som Peppe "Queen P" Öhman brukar, till alla som detta ser: komsi, komsi!

Kött i mjölken, äckligheten i det?

Imorse, snart 5 bast: "Mamma! Mjölken är äcklig!"
Jag, med tandborsten i munnen, in i köket. Pojken pekade på en liten brun slimsa som låg på golvet. "Den kom ur mjölkburken."
Tog upp slimsan och tittade på den; den såg ut att vara nån sorts fruktskal eller nånsorts kött. Nånsorts kött närmast, närmast en del av en fingertopp?
Närmast en del av en spene?
"Kom den faktiskt ur mjölkburken?"
"Ja!"

Det var animalisk vävnad, alltså kött, alltså mjölk kommer ju ur kor som har spenar och därifrån kommer mjölken.

Samlat slängde jag slimsan i komposten men undrar nu över äcklighetsgraden i denna lilla story. Är det hela:
a) inte äckligt alls utan bara naturligt eftersom mjölken kommer från kons spene faktiskt?
b) mycket äckligt eftersom det hur som helst inte borde ingå delar av själva kon i själva mjölken?

Jord, mylla och sand vandrar i mina ådror och jag är mycket för det där att inte hålla på och äckla sig kring mat, men här blir jag plötsligt lite osäker.

Njutningen i att inte bli helt dum i huvet

Varför känner jag mig som en extra ockult kärring när jag länkar till debattartikeln "Den digitala tekniken kan hämma empatin" i DN Kultur?
Antagligen för att kritik av det här slaget riskerar hamna i elallergifacket. Det är ett trist facka att hamna i.

Så jag tvekar innan jag klistrar in länken här i salongen (i artikeln finns en beskrivning av hur nedkopplandet var helt saliggörande för en familj, nu lagar alla mat och musicerar istället för att sitta framför iskalla skärmar - fick elallergikänslan där). Blir lite säkrare på min sak när jag börjar iaktta hur jag läser själva artikeln: scrollande, flackande, lite i mitten, lite i slutet, inte så lite rastlöst.

Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, refereras i artikeln så här apropå det digitalas inverkan på hjärnan:

Hjärnans själva struktur anpassar sig efter den stimulans den utsätts för. Det finns fördelar med det. Vår så kallade visuell-spatiala intelligens stärks och vi blir bättre på att föreställa oss en fysisk verklighet utifrån bilder. Vi blir bättre på att skumma texter för att snappa upp viktiga bitar av information.

Artikelskribenten Katarina Bjärvall refererar också den amerikanska vetenskapsjournalisten Nicholas Carr:

Samtidigt [...] faller de delar av hjärnan som inte får samma intensiva stimulans i träda. Vi får sämre förmåga till medveten kunskapsinhämtning, analys, kritiskt tänkande, fantasi och reflektion. Och vad som är möjligtvis ännu värre: särskilt nyansrika känslor, till exempel empati, kan få stå tillbaka eftersom de kräver ostördhet för att utvecklas.

Nåja, här blir det kristallvarning ungefär vid ordet "empati". Tänk om det hade stått "solidaritet" i artikeln också! Helt hippie liksom.
Men det märks ju alldeles tydligt, tycker jag, att digitaltekniken gör något med tänkandet. Bra saker och dåliga saker. Jag märker det på mig själv, som är från 1800-talet och dessutom högutbildad med texten an sich som särintresse, jag har vuxit upp inte med Google utan med uppslagsböcker - och nu sitter jag här och flackar med blicken i en vanlig debattartikel.

Gäller: Hårdträning. Hjärnjogging. Koncentration, fokus, stamina; njutningen i det, belöningen i att inte låta sig bli dum i huvet.

En plötslig längtan till skräckromantiken

Nu har jag suttit med Stefan på metron igen, det är som att ta på sig ett par andra brillor med en annan optik. Under uppstigningen ur underjorden ser man sen allt i ett förklarat ljus: blåställen med kaffe från R-kiosken, alla dyra smarttelefoner i händerna fjortisar och förtiåringar, de trötta blickarna, tiggarn vid foten, frälsarna med sina plakat och lappar, barnvagnarna, de välkammade finanskrafterna, de som knappt kan gå.
När man kommer upp och ut på gatan: klädmärket Seppäläs skitskrämmande LUOTA itseesi-kampanj (LITA på dig själv, har trots ordalydelsen inget med självkänsla att göra utan signalerar mera att man är helt ensam i världen och därför saknar alternativ), allt skrot om ska säljas och bli avfall, man blir helt stressad av hur mycket det är som ska säljas och bli avfall.
Och det värsta är att allt ser skabbigt ut där i marknaden. Skabbigt och trist, jag undrar om det beror på optiken från underjorden. Det är ingen glamour, man blir inte glad, ska det vara till fördärv kunde det väl i alla fall glittra förföriskt först - men nej.

Men glad blir man av, helt enkelt: höstluften och -färgerna. I morse lyste löven gula och orange mot de gamla fasaderna vid pestparken så intensivt, och det doftade så mycket jord, att jag erfor en plötsligt längtan till någon gammal brittisk tid. Ni vet den där lite kusliga men samtidigt mysiga estetiken, jag tänker närmast på filmen The Others trots att den dessvärre är en skräckfilm.

Tänkte först rapportera om vilken epok jag längtar till, men med tanke på det samhälleliga patos jag beskrivit ovan blir det för komplicerat. Tar därför till estetiken som begepp. Vilken sorts estetik längtar du till just idag?

Namnsdagsgåvan

Alexis firar namnsdag idag i den finlandssvenska kalendern, det är även flaggdag, Aleksis Kivi-dagen, den finska litteraturens dag. Samtliga gratuleras.
Har faktiskt aldrig tidigare märkt att namnet Alexis finns i den finlandssvenska namnsdagskalendern. Lite Dynastin över det, n´est pas? Det är en fröjd att få associera Aleksis Kivi med Alexis Colby en dag som den här.

Fick ett guldarmband i arv igår, det var min mormors medan hon levde. Armbandet är från femtiotalet och mormor fick det i namnsdagsgåva av sin make, min morfar således. I armbandet finns graverat min tvåspråkiga mormors svenska förnamn - förfinskat. Namnet (i förfinskad form) är även mitt eget mellannamn, och denna lilla legering av släktskap, förväntningar, tidsanda och språkpolitik tycker jag är extremt värd att bära i guld på vänster handled.

Tycker också att det är extra fint att smycket är just en namnsdagsgåva istället för något så pompöst som en födelsedagsgåva och har för mig att det är just den äldsta generationen som värnat om den stiliga traditionen med namnsdagar. Sen läser jag på Wikipedia:

Seden att fira namnsdag uppstod i den tidiga kristna kyrkan närmast i syfte att minska betydelsen av födelsedagsfirandet, vilket uppfattades som en hednisk och okristen rit. Att fira dopdag och namnsdag ansågs lämpligare än att fira den dag man fötts "till det av arvssynd belastade jordelivet".

Ack.
Men så återfår jag namnsdagsglädjen när jag påminns om det här:

Traditionellt användes namnsdagarna istället för datum för att lättare komma ihåg när olika händelser på året inföll. (Speciellt viktigt var detta för jordbrukare, som visste vid vilka namn olika potatissorter skulle sättas, rågen skördas eller höet tas in.)

Skönhet, tradition och funktion. Gillar sådant.

Smurfsexismen

Kvällens godnattsaga bestod av ett kapitel i en bok om smurferna, och för första gången reagerade jag på att det sägs att det finns "hundratals" smurfer men att det tydligen bara finns en kvinna där, den stackars Smurfina.
Är chockad över att upptäcka detta först nu. Googlar snabbt "smurfs+women" och hittar direkt Anti-Smurf Conspiracy Documents där nån annan också fått dåliga vibbar av smurfsexismen.
(Sen flippar antismurfdokumenten ut i en utläggning om varför smurferna inte bara är sexister, utan också kommunister.)

Smurferna har förresten en upphovsman också, det hade jag heller aldrig tänkt på. Han var belgare, hette Pierre Culliford och antog artistnamnet "Peyo".

Fail superfail

Samma dag, alltså denna dag, får jag höra de här två sakerna ur munnen på min snart 5 bast:

Dom coolaste röker fimp. För det har jag sett.

och

Jag har hört att kvinnorna är dom som ordnar hemma.

(Plats för kontemplation.)

Opelmannen

När jag gick från jobbet sent på eftermiddagen satt en enbent man i en snygg Opel ungefär utanför hotell Marski på Mannerheimvägen och spelade musik på bilstereon på hög volym. Att han var enbent vet jag för att mannen låg inhasad och hade sitt ena ben och sin benstump utanför. Som en sjörövare såg han ut, en skitig sjörövare strandad i en Opel.

När jag gick till jobbet på morgonen halvlåg han fortfarande kvar och växlade skivor lika aktivt som kvällen innan. Hög volym, fortsättningsvis. Nån finsk iskelmämusik (dagen innan var det rock).

Hade han dånat på hela natten? Var han en en performance uppfunnen av en konstnär? Eller en helt vanlig bandido som är bra på att bryta sig in i bilar? Eller var han bilägaren, hur oborstad och enbent som helst?

Det är saker jag undrar en solig dag som denna i staden Helsingfors.

Amuletten Tranströmer

Tomas Tranströmers dikter som vit pocket med en stor snöflinga på låg ständigt på den stol som var nattygsbord i mitt poltergeisthärjade rum på Biskops Arnö. Pocketboken låg där som en amulett, den magiskt tänkande delen av mitt tänkande tyckte att den var en amulett antar jag.

Ibland tog jag upp boken och läste i den. Ibland tog jag upp boken utan att läsa i den, hade den i väskan, lade tillbaks den på sin plats när jag gått omkring med den länge nog.

Flera av oss som gick kursen på Biskops Arnö det året förhöll oss med respektfull kamratlighet till Tomas Tranströms volymer. Man gick inte på med honom som med andra upphöjda författare. Man läste honom för sig själv på sitt rum, han var ens vän och ens påminnelse om hur det kan vara när man varken är kolerisk eller arg eller på sitt löjligaste.

Dagen till ära publicerar Lovisienstadt den finaste bilden på internet just nu.

Från plasthaggan till folket

Jag sär att galonkläder tar kål på den gladaste av morgonsångare. Förvandlades imorse på ett Jekyll/Hyde-sätt från glad moder i pyjamas till svettig inplastad häxa. Mina slutligen likaledes inplastade barn var lika glada hela tiden, men jag måste säga att jag hade en stark upplevelse av att bli aktivt motarbetad av dem.

På metron hostar folk som om de var mutade av lungförbundets promoavdelning. Jag sär, som varje höst: Människor, kom ihåg att fånga upp era baciller i en näsduk eller i armvecket, ej i handflatan!

Satt alltså där i metron, blek och slutgalonad, tillsammans med Stefan. När han berättade om hur han blev utnämnd till tomatexpert på tv mindes jag att jag i min väska hade ett läppstift i färgen Monte Carlo.

Så hukar man här, med spänning och spel på mund. Alltid något.

Rödgröna chänslan feat. Sundström

Trendanalytikern här igen hej. Har nu anat mig till följande: det är inne att vara politiskt korrekt. Har kollat detta med ungdomen (eller rättare sagt med en mor till ungdomen, har planer på att gå till källan när tillfälle bjuds men denna ungdomsmor har ett intellekt som sällan missförstår helheterna). Om någon missat det kan jag meddela att det tills nyligen var mera ute att vara politiskt korrekt, åtminstone i den lilla sfär av världen som jag kommer åt med mina känsliga trendtentakler. (Men internätet, säger nån nu, via internätet får man ju pejl på resten av sfärerna också - men sini nej, det tror jag inte alls egentligen. Varje val man gör på nätet väljer bort något annat och dessutom är det ju bara vi i vissa exklusiva sfärer som har tillgång till redskapet www.)

Om morgnarna i metron brukar jag låta mig bli uppläxad på det bästa av sätt. Uppläxare är den tidigare citerade Stefan Sundström som i sin nya bok Stefans lilla röda påminner om vett och hyfs. Medge att man ibland kan gå vilse i hyfsets skog, man trasslar in sig i tillrättalagda snåret, börjar tänka: Men vi har ju alltid gjort såhär ... Alla andra gör ju såhär ... Är bara en liten människa ... Pengar är trevligt ... Man måste ju få njuta ... Avstå är tråkigt ... Tänka är korkat ... Det finns andra som får lön för att tänka för oss ... Mysigt och tryggt är det, där i tillrättalagda snåret.

Då är det bra att ha en Sundström till sitt förfogande. Identifikationsfaktorn är hög när han skriver:

Jag får så svårt att skita i saker och ting när jag är nykter [för mig Friman personligen funkar dock alkhoholen inte särskilt lindrande, men det är en annan femma]. Världen blir återigen så där skrämmande och overklig som den var när jag var 13 år och upptäckte att det bara kunde säga PANG så skulle alla människor dö. Om nån tryckte på en knapp.

Så här går man, lite oavslappnad, och tänker att det är okej. Det är okej att vara oavslappnad och bära en lite för spänd toppluva. Det är okej att inte i varenda läge vara en av de roliga pojkarna.


Nu bär dessa steg dock mot en rolig begivenhet: mot mitt alma mater Helsingfors universitet där det ska dryftas blogg som ny texttyp samt bloggens förhållande till mera trad. kulturkritik.

Texten om Blonde

Gick på i våras om att jag höll på och skrev en text till Nya Argus om Blonde av Joyce Carol Oates.
Här är den nu digitalt - Mardrömmen om Marilyn.