Fika; Fredrika

Är mycket imponerad av de människor jag idag har lyckats trycka ner i en soffa: Merete Mazzarella, Sara Jungersten och Peppe Öhman på Luckans bokfika. (Så här såg det ut genom Fager Dams kameralins.) Är mycket förtjust i tanken på att just denna kombination av människor satt just i denna soffa och pratade om något så intressant som självbiografiskt skrivande och bloggande. Tycker om att det hände, där hände nånting.


Är också mycket nöjd med att vi på slutet fick sällskap av ingen mindre än Fredrika Runebergs ghost! (Syns tyvärr inte på bilden jag länkade till.)


Merete Mazzarella (t.v. på länkbilden, här i salongen har vi ju då tydligen inga bilder) har någonstans sagt eller skrivit att Fredrika Runeberg hade älskat att mejla. Jag frågade Merete om Fredrika också skulle ha bloggat och det trodde Merete att Fredrika Runeberg med stor flit hade gjort. Hon hade stått och rört om i sin citronkräm med sönerna hängande i kjolarna och hon skulle ha bloggat om detta.


Känner nu faktiskt rätt stor desperation över att aldrig få läsa Fredrika Runebergs blogg. Det hade varit den ultimata bloggen. Föreslår därför en bloggemenskap som går under det stiliga namnet Fredrikacommunityn?
Eller borde man - lite i linje med vad som sades på Luckan idag - starta en fiktiv Fredrikablogg?
Eller ska man helt enkelt hoppas på att Fredrika Runeberg börjar spöka på internet?
Från och med nu ska jag varje midnatt googla "Fredrika Runeberg"+blogg.

Författarcred och cerisebonus

Idag är jag glad åt det fina recensentmottagande Sara Jungersten fått för sin debut Wannabe. Vaknade upp på ett hotellrum i Tallinn och försökte förgäves hitta recensioner på nätet, men fick sen via behjälpliga sms och telefonsamtal veta att det skrivs gott om boken i tidningarna (t ex i Hbl) och att det talas entusiastiskt i Kulturtimmen på radio Vega och att Peppe gillar den i direktsänd morgon-tv. 


Ibland påstås det att en förlagsredaktör är som en "böckernas barnmorska" - det tycker jag är en metafor som haltar ganska grovt, men, tja. Man blir kanske mer som en författarens pinsamma morsa i den meningen att man står i bakgrunden och är stolt och inte kan låta bli att påpeka att man är just morsa till underbarnet.


Usch vad hemskt med modersmetaforer. Ursäkta Sara och alla andra illa berörda. Jag menar i all enkelhet så här: Det är underbart trevligt när en bok får ett gott mottagande. Ett enormt arbete ligger bakom vilken bok som helst, det är så fint när en författare får den cred hon/han förtjänar.


*
Bonus: Vid hotellfrukosten, en dam på kanske 85 bast i ceriserosa läppstift! Blir helt golvad av åldriga damer med knalliga färger på läpparna, man tänker: la dolce, dolce vita, och att hon inte släpper den grejen, det är fint.