Ljuvligheter: Översättandets praktik

I ett tidigt skede av min Knausgårdläsning kollade jag upp vem som översatt böckerna från norskan. Det var Rebecca Alsberg, som tydligen är en yrkesmänniska av rang. Alsberg syns inte i hela långa texten men Karl Ove är så trovärdig på svenska, hans svenska upplaga är i det språkliga uttrycket så ickenorsk, att hon ändå indirekt blir synlig. Lagerkransen plockades fram och jag började planera en utsaga om den alsbergska mäktigheten.


Detta apropå att jag nu i eftermiddags blev riktigt upplivad av översättaren Janina Orlovs text om sitt arbete i senaste Ny Tid (37/2011). Mycket upphetsande att få en inblick i översättarens metoder och bekymmer! Orlov:

Det heter att översättaren inte ska synas i texten, läsaren ska inte förnimma att han eller hon läser en översättning, det ska kännas som om texten var skriven på målspråket, men atmosfären, tonen, känslan och rytmen ska vara de samma som i originalet. Det sistnämnda är svårt.

Det sistnämnda är svårt! Okej. Orlov skriver också att översättare ser det som en del av jobbet att förbättra texten - det är alltså inte hederskodex att bara transkribera alla klantigheter rakt av. Det hade jag trott att det var. "Var går gränsen mellan sanning och lögn i översättandets praktik"? frågar Orlov. Å, mycket intressant!


*
Om huvudet kan sägas att det visserligen mådde bra av värmen i Floridabastun, men att det ska visas upp för en yrkesmänniska. Så här kan vi inte ha det, huvudet och jag.