Nänä, det är ju fint det, men men inte har jag heller egentligen tänkt på att Tuksu är en människa, rättare sagt "en människa [som] går sönder framför ögonen på oss" som Monica Ålgars skriver i sin mycket fina kolumn i dagens Hbl. (Eller nå, det är gårdagens, nästa tidning är redan på väg som man säger, klockan är tydligen över midnatt.)
Citerar:
[...] ingen man i världen utsätts för samma slags förakt som Johanna Tukiainen och andra kvinnor som löper gatlopp i medierna. Och den springande punkten är här samma som alltid: sexualitet och skam. [...] Den fallna kvinnan, den opassande kvinnan, den smutsiga kvinnan, och äcklet hon utsätts för är enormt, föraktet i kommentarerna svidande, vidden av elakheter ojämförbar.[...] Jag har ibland undrat om mediepersonen Johanna Tukiainen egentligen är en genial konstnärs verk, en performans vars syfte är att peka på hur vi ser på kön, sex och gränser. Dock verkar hon vara en alldeles riktig människa, och förtjänar följaktligen att behandlas som en sådan.
Ålgars föreslår att var och en helt enkelt slutar gotta sig i Tuksus bravader. En bra början, tycker jag.
Kolumnen är en bra påminnelse om att man inte kan avskriva en som Johanna Tukiainen. Det är så lätt att applicera feministisk sympati på ordentliga, rättskaffens kvinnor och män, eller på folk som hamnat på glid enligt ett visst godtaget mönster, men en som sväller över alla gränser är svår att omfatta. En som sväller över alla gränser har inte gjort rätt för sig, hon är ett hopplöst fall.
Men också hopplösa fall måste väl omfattas, vad är det annars för idé?
*Folk skapligt på dekis
