onsdag 2 oktober 2013

Skriva tillsammans

I Göteborg missade jag seminariet med Linda Skugge och hennes syster Sigrid Tollgård som tillsammans skrivit romanen 1989. Jag hade väldigt gärna hört dem tala om processen, jag skärper alltid till mig när någon har skrivit en bok tillsammans med någon annan. Hur går det till liksom? Hur är det möjligt? Vad är syftet?

Man kan ju skriva samtidigt i samma dokument nuförtiden, tekniskt är det upplagt för succé och till och med en ny litterär metod, men hur får man två sinnen att funka ihop så att resultatet blir en text som båda är tillfreds med? 

Tanken går till de pararbeten som knackades ihop i högstadiet. Karin och jag framför Karins föräldrars dator i deras vardagsrum, vårt resultatinriktade kompromissande. Karin och jag var bästa vänner och hade varit det sedan fyraårsåldern, vi visste hur den andra tänkte, men ändå minns jag det där främlingskapet i själva processen från hjärngegga till läsbar text. Då var det absolut inget problem, vi bara gjorde det, men det var en kort uppsats. Jag har svårt att tänka mig hur våra temperament, tänkesätt och rutiner skulle hålla för ett större projekt, även om jag tänkt på att vi borde testa, Karin och jag.

Kanske framgången i att skriva tillsammans helt enkelt är avhängigt vad man har för avsikt med sitt skrivande, vad det ska blir för slags text. 

På mässan råkade jag få syn på en volym med Paul Austers brevväxling med JM Coezee, Here and Now heter den. Jag har alltid tyckt om att läsa brevväxlingar men tonen i den här var åtminstone vid första anblicken så pretentiös och vördnadsfull att jag tappade intresset. Ändå stod jag en stund och velade och funderade på att köpa den, mitt första intryck kan ju ha varit felaktigt och min längtan efter att läsa brevväxlingar är stor och konstant.

Brevböcker och böcker skrivna i samarbete är förstås två olika saker, men jag tycker ändå man kan diskutera dem på samma dag - särskilt om brevväxlingen från början har som mål att publiceras.

Skulle du kunna tänka dig att skriva en bok ihop med någon?
Och vems brevväxling skulle du vilja läsa?

13 kommentarer:

  1. Haha, jag köpte Auster & Coetzee-boken, men också något besatt av Auster (även om han inte är så bra längre). Har inte börjat läsa än, men ska rapportera.

    Jag håller på och läser några deckare av systrarna Camilla Grebe och Åsa Träff och har funderat en hel del på hur man kan skriva tillsammans. Men också om det går att upptäcka om en text är skriven av två personer. Tycker inte man kan det med Grabe & Träff, men jag försökte mig också på en deckare av ett danskt syskonpar och där tyckte jag att det märktes. Det syntes liksom att man hade suttit och spånat och kommit på en massa idéer om hur saker och ting skulle hänga ihop, en konstruerad känsla.

    Jag har definitivt för mycket kontrollbehov för att kunna skriva tillsammans med någon. I alla fall än så länge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas på en recension av Austers & Coetzees brevväxling? Ja?

      Om kontrollbehovet, japp, man vill kanske inte sitta och käbbla med någon om stilval etc, kanske ihopskrivandet funkar bäst för intrigdrivna berättelser.

      Radera
  2. Det skulle nog vara väldigt svårt. Det är ju hopplöst redan då man skall korva ihop nån småtöntig grattis-sång tillsammans med nån annan. Fast då är ju problemet kasnek just det småtöntiga. Att man helt enkelt inte klarar av nästintillkanskemöjligtvisrim. Då gör man det hellre själv. Ju. Och fast det inte alltid är bra. Så är det ändå ens eget. Att sjunga om fem krokiga gladioooler till fem smutsiga små fingrars melodi är lite sådär.

    Å andra sidan skrev jag en essä tillsammans med en annan jag inte alls kände för två år sen. under studierna. Först fick jag lite panik då hon skrev mängder och sedan skalade bort. Medan jag filar direkt och inte skriver onödigt.Långsamt, men klart på en gång. Men resultatet blev förvånandsvärt bra. Och det hjälpte mig att skriva på finska. Ner med allt genast bara å fila sen.

    Och jag vill läsa vår brevväxling. Ha ha! Begövs nog mer än den där ena ouppdruckna camparin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kanske också det att när man skriver för sig själv har man en intuitiv logik för hur det ska bli sen, medan ens val i stunden kan tyckas underliga för en som inte bor i samma huvud som man själv. Så det som kunde bli bra skjuts ner av ens parhäst för att det verkar dåligt, bara.

      Vår brevväxling ska heta Campari, ok?

      Radera
    2. Javisst!

      Alltså Göran Rosenberg sade på Bokkalaset att han skriver allt i rätt ordning. Och då han kommer till slutet vet han att det är slut just och precis där. Tror jag också funkar bäst så. Men processen känns långsam. Å andra sidan är texten klar sen då man kommit till punkt.

      Radera
  3. Åk till Peffan på studiebesök. Där skrivs de flesta Graduna (!) i par. Det motiveras med att lärare måste kunna samarbeta. Själv undrar jag hur mognadsprovet sedan bedöms, speciellt om mognaden hos skribenterna inte är på samma nivå...

    Sku aldrig fixa att skriva gradu med nån annan. Fördelen är förstås att den andra fungerar som piska. Ambitionsnivån, intresset och kunskapen borde ju för det första vara ungefär den samma. För det andra ska tidtabellen synka. För det tredje lärde jag mig om mig själv massor av processen och den hade antagligen sett annorlunda ut om jag sku ha skrivit med någon annan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, alla de där praktiska grejerna ... Urk.
      Intressant med Peffan. Men man måste inte skriva i par alltså?

      Radera
    2. Ja det var ju det där med att lärare har svårt att bli självständiga.

      Radera
  4. Nå jag vill faktiskt också minnas att det gick väldigt bra. Vi var nog på samma nivå, språkligt sett, och helt överens om vad som lät bra och vad som inte gjorde det. Det var aldrig några problem.

    Visst skulle det vara intressant att prova igen. Fast jag misstänker att ditt språk har utvecklats och mitt har ruttnat/stagnerat så till den milda grad att det skulle vara svårt att hitta den där gemensamma fina biten igen. Men man vet ju aldrig!

    Nu känner jag mig lite berömd i Finsalongen (skrev Finkalsongen - hjälp!). Tack!

    SvaraRadera
  5. Vet du, jag tror nog att det skulle gå. Det har nog inte så mycket med språket att göra, mera med nån gemensam vibb? Och det har vi ju.

    Berömd i Finkalsongen, haha, grattis!

    SvaraRadera
  6. Hellre skulle jag läsa en bok som heter Finkalsongen än Campari! En brevväxling mellan två finlandssvenska kvinnor som heter Campari... nää. Finkalsongen, eller berömd i Finkalsongen ännu bättre, den skulle jag inte kunna motstå.

    Jag skulle gärna skriva ihop med nån. Vem som helst som skriver bra och vill skriva med mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eh, Walopää, du kan ha rätt. "Campari. Två finlandssvenska kvinnor talar om Livet". Kanske inte som litteratur, men som verklighet skulle det garanterat funka!
      Berömd i finkalsongen är däremot en titel som känns helrätt.

      Har du nån tanke om vad du skulle vilja skriva med nån?

      Radera