Såg de här kvinnorna

Kvinna ett, Koff-kvinnan.
Vilsamt ansikte, blekt och "avklarnat", lugna osminkade ögon, långt mörkt tjockt hår i svans. Vinterjacka med krage i syntetisk päls. Hon ser ren ut. Hon ser ut som en balanserad ung mor (hon har dock inga barn med sig). Bredvid henne på sätet står en burk Koff-öl, jag tänker att någon lämnat den efter sig.
Kvinnan tittar ut genom fönstret, tankfull, så tar hon ölburken och dricker ur den. En klunk, två, tre. I lugn takt, som kaffe.

Kvinna två, psykoskvinnan.
Lång och smal, kanske nitton år, kanske tjugotvå. Långt blont hår, lite lockigt, ett brett band i håret. Duffelaktig åtsittande jacka i grönt, under den tittar en violett klänning fram, lite älvaktigt fransig. Hon har klätt sig i en viss stil, hon har en medveten stil. Converse i kylan. Kanske något fel på fötterna, något med vristerna.
Inne i metron skriker hon aggressivt men jag urskiljer inte vad. När vi stiger av hör jag henne mässa: "Pelko-oire, paniikkoire, pelko-oire, paniikkioire, pelko-oire, paniikkioire ..."  (Ung. ångestsymptom, paniksymptom, ångestsymptom, paniksymptom.)
Vi står och köar för att komma upp i rulltrappan, kvinnan går på, vad ska man göra?
Hon står på offentlig plats och uttrycker med all tydlighet att hon behöver hjälp men vad gör man? Alla sneglar och ser beklämda ut. Om någon håller på så här borde det vara ett fyllo eller en knarkare. Det här är helt fel.

Kvinna ett, Koff-kvinnan, två dagar senare.
Nu har hon sällskap, en inte alls lika "avklarnad" person. De sitter båda och dricker Koff. De är uppe i varv och pratar högljutt. De analyserar varandra. "Du är sån och jag är sån och hon är sån." 
De stiger av. 

Förresten också: kvinna tre. Den urringade.
Sitter och pratar i telefon, det är ett gräl, ledsen och trött blick. Under vinterjackan, som är öppen, har hon en ovanligt urringad blus och man ser en stor del av brösten. På vänstra bröstet några sugmärken eller blåmärken.