Är död, är dödens?

I sin skrivarbok Så gör jag menar Bodil Malmsten under rubriken "Fel om döden i femton år" att hon inlett en av sina romaner med ett fel:

"Förstameningen i Nästa som rör mig är: 'Nästa som rör mig är död.' [...] Det är under förberedelserna för några föreställningar jag har våren 2011, när det slår mig att formuleringen är fel, uttrycket är:
'Nästa som rör mig är dödens.'
Så heter det, det är rätt, jag har inte valt att variera, det är fel.
När jag upptäcker felet har det varit fel i femton år.

Resten av romanen har jag respekt för."

Det här är skandalläsning för mig, för den första meningen i Nästa som rör mig råkar vara en av mina favoriter, den råkar ha påverkat en stor del av min rytmkänsla och jag lät just den här meningen frammana många sidor av min egen text under ett par år i början av 2000-talet. Meningen lyder inte som Malmsten skriver, inte "Nästa som rör mig." Den lyder: "Nästa som rör mig är död, jag går."
Är den inte fantastisk?
Den lägger tonen och rytmen för romanen, den är suggestiv, snygg, stram.
Om det hade stått "Nästa som rör mig är dödens, jag går", hade jag alls läst romanen då?