Joyce Carol Oates har en gång skrivit en sak om Marilyn Monroe som stämmer in exakt på mitt läge just nu, men jag har inte citatet till hands så ni får gissa om ni vill.
Tittar in här i salongen för att ställa fram Trygäs kommentar från nedan, eller en del av den, för han skriver:
"Lite som när vi fsvenskar är livrädda att säga "dyna" eller "sätta på" i Sverige tills vi upptäcker att dom också säger det, helt bekymmerslöst."
Som finlandssvensk får man lära sig en massa no-nos, "oriktiga finlandismer", som man under inga omständigheter ska bruka framför en riktig rikssvensk, helst ska man eliminera de oriktiga finlandismerna helt. På senare tid har jag lagt märke till en liten protest hos mig själv, jag har till exempel börjat använda det helt förbjudna ordet "halare" (från finskans "haalari", förmodar jag) för barnens vinteroveraller. Rebelliskt, men på något skruvat sätt anser jag mig ha rätt till det eftersom jag konsekvent talar om "keps" istället för "lippis".
Dessutom har jag börjat inse att loppet är kört, jag låter annorlunda även när jag skriver, det är svårt att komma undan, det är nånting med syntax eller inte vet jag, det hjälper inte att jag försöker med "arton" istället för "aderton". Man är en lokal variant liksom, det är helt okej, man pratar på, man kommer att bli förstådd.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
"Aderton" gav mej en extra stor dusör dricks av en Hemmets Veckotidning-kolumnist på den tiden jag körde taxi Stockholm! Det lönar sig att vårda sitt språk :) ...och visst kan jag hjälpa dig, du nyfikne: http://www.dagens-ord.se/dusor/
SvaraRaderaAnna, du ska tvärtom vårda dina finlandismer och även fortsatt säga aderton och halare! Finlandssvenska är ju det vackraste som finns, tänk bara på Willy K, Diktonius, Tuominen och allt vad ni heter...
SvaraRaderaÅ andra sidan är det väl inget fel egentligen att byta register om man så önskar? Dialekt är ju t.ex. inte comme-il-faux i speciellt många sammanhang, dessvärre är det ändå mitt modersmål med tillhörande ord och uttryck som vare sig "vanliga" fisvenskar, svedun, eller finskspråkiga begriper nåt av. Nåt slags standardfisvenska är förvisso gångbart till och med i plattlandet men skaver i mångas öron. Spännande.
SvaraRaderaEtt sånt där klädesplagg som vållar mej problem är huppare, alltså munkjacka. Eller bara tröja som svenskar (enligt uppgift) numera säger eftersom man faktiskt inte kan gå omkring och tala om munkjacka. Det är ett uselt svenskt ord. Väcker en massa associationer om gubbar utan hår mitt på huvudet. Och när man bara kallar det tröja så försvinner huvan. Huppare alltså. Ett mycket bättre ord.
SvaraRaderaSvante, jag lever i hoppet! Snart kommer vi kanske att kunna extraknäcka genom att gå omkring och prata musealt.
SvaraRaderaAck Ola, man blir ju riktigt inspirerad till att exotisera sig själv en smula här. Det är känns fint nån tycker finlandssvenska är vackert! Fast ALL finlandssvenska är kanske inte det. Just Diktonius och de där pratade och skrev extremt vackert, där håller jag med. Diktonius är min stil-idol.
HQ, hur man än talar skaver det i nåns öron ... Under min tid som tv-hallåa ville nån att jag skulle börja säga "praatta" "äätta" istället för "praata" och "ääta" eftersom jag nu var på tv och allt, men det vägrade jag. Saatan.
"Huppare" är faktiskt användbart och saknar motsvarighet i svenskan, men ska ju uttalas "hoppare" och i Sverige skulle det bli helt stolligt? Hoppare? Kanske det vore nånting att lansera?
Huvtröja heter det ju här numera. Och jag får hela tiden höra att jag talar så vackert.
SvaraRaderaFast var det inte så att Diktonius i tal lät ganska märklig? Med en ganska pregnant finsk (inte finlandssvensk ) brytning?
SvaraRaderaVar det så, anonym? Jag vet inte! Och vill veta!
SvaraRaderaJag tänkte främst på hur hans skriver, värsta lokalvarianten, men så BRA.