När ens inre liv får en att gå vilse i minus aderton på natten

Såg Hanne Ørstavik bli intervjuad av Eva Kela i Min morgon. Eva Kela konstaterade att Ørstaviks böcker ofta försiggår i sinnet på huvudpersonen mer än i den yttre världen, varför, frågade hon. Hanne Ørstavik svarade med ett resonemang om hur starkt det inre livet är och hur besvärligt det kan vara när det inre livet och den yttre verkligheten krockar, hur vanskligt det kan vara att leva i den ständiga kollisionen.

Jag tänkte att jag fattar vad hon menar men bjöds ändå på en praktisk och mycket konkret demonstration när jag gick vilse i en av årets kallaste nätter i Nordsjö med blott en chiffongklänning runt baken (vad hände med mameluckerna?). När jag gick till tillställningen, som var en jobbgrej och inget raveparty alltså, hade jag för mig att jag skulle svänga först till vänster och sen till höger från Havsrastbölevägen. Phonens gps menade ändå att jag skulle ta till höger och sen höger igen, så jag trodde den och det var bra.

På väg hem i natten sen var jag styv i korken, "jag hittar!", "helt säkert!", för jag visste faktiskt exakt hur jag skulle gå. Vi var ett litet trevligt gäng och vi gick i knarrande snö, och när jag svängde höger kände jag hur det sög till i magen och jag hann tänka: "Å fy, tänk om man skulle ta fel nu, vad hemskt", och så stolpade vi vidare helt åt fel håll i minus aderton.

Jag fick en ganska kraftig ångest över mitt felslut, höll på och ältade det med mitt blåfrusna och rödkindade gäng, för jag fattade ju att vi gått vilse när det började stå Kallvik på skyltarna. "WHO CARES", sa till slut min schyssta kollega, men jag fortsatte ändå tänka på det här, även i sömnen. HUR kunde jag ta så fel när jag var så säker? Är jag sjuk på något sätt? Håller jag på att bli förtidsdement eller annars bara galen?

Klockan 6 noll-noll kom min autopilothjärna på det: min egen föreställning om hur rutten gick hade överglänst faktum. Föreställningen var starkare än verkligheten, det var den som dominerade.

(Jag har förresten också en misstanke om att det var gps:ens fel, att jag inte riktigt förstod hur jag gick eftersom jag stirrade på telefonens skärm, men det är en mindre cool förklaring.)