Karamellmannen o. dyl. ohyfs

Redan innan jag börjar skriva det här inlägget vet jag att jag inte tycker att det kommer att bli okej, för det kommer att innebära hån mot försvarslös okänd och hån mot försvarslösa okända (och kända) finns det nog av i världn.
Men. Jag fattig syndig människa osv råkade rikta mitt sköra öga mot en man i metron. En man som satt och åt karameller, och det får man väl göra. Men man får inte slicka sina fingrar mellan karamellgreppen!

Karamellmannen tog en karamell ur en påse som han hade i fickan, de var stora och svarta och möjligen sockrade. Han stoppade in karamellen i munnen, åt den och avslutade proceduren med att göra V-tecknet med pek- och långfingret, sticka in tungan i V:et och slicka.
Sen, repeat hela vägen från Järnvägstorget till Östra centrum.

Gör inte så.
Och förresten är inget slickande av fingar okej. Nigella, gör inte hon det? Inte okej. Använd hushållspapper, servett, vatten: slicka ej edra fingers. Speciellt inte i smittotider men helst inte annars heller.

mvh,
Finsalongen

Enkät: Din litterära dröm

Kom just att tänka på det snitsiga i att ordet "enkät" uttalas [angket] och diskrepansen därvidlag. Hur ska alla små barn som anmäldes till skolan idag nånsin lära sig stava till ENKÄT?

Förresten, lite enkät nu då, jag har en fråga:

Vilken bok skulle du skriva om det inte var som Virgina Woolf beskriver det i A Room of One´s Own: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down"?

Alltså: Du har skrivit en bok. Vad är det för en bok?

Helgen då alla tänkte lika

I helgen har jag tänkt på två saker som alla andra också verkar ha tänkt på. (Alla har i och för sig också redan konstaterat att alla tänkt på samma saker.)

Ett: Nå, Jörn Donner. Det är ju ett nederlag och jag tänker inte säga vad jag tänkt, rätt tråkiga och 70-talsromantiserande tankar mest.
Vidare: Claes Andersson och Tikkanen (Märta och Henrik). Vilken romantisk tid! Den coola tiden. Har nu hangup på den. Vill dit osv. Finns den människosorten kvar? Är nån som de? Hur blir man sån?

Två: Nå, fiskporren och Therese Bohmans blogginlägg om djur, kvinnor och erotik i klassisk konsthistoria. Mycket underhållande.

För att inte framstå som en fullständig lämmel vill jag också minnas att jag tänkte på att alla hundar jag såg var svarta. Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas skapa mening av den iakttagelsen. Det kan vara en synvilla också, snöblindhet, allmän sinnesförvirring.

Såg de här kvinnorna

Kvinna ett, Koff-kvinnan.
Vilsamt ansikte, blekt och "avklarnat", lugna osminkade ögon, långt mörkt tjockt hår i svans. Vinterjacka med krage i syntetisk päls. Hon ser ren ut. Hon ser ut som en balanserad ung mor (hon har dock inga barn med sig). Bredvid henne på sätet står en burk Koff-öl, jag tänker att någon lämnat den efter sig.
Kvinnan tittar ut genom fönstret, tankfull, så tar hon ölburken och dricker ur den. En klunk, två, tre. I lugn takt, som kaffe.

Kvinna två, psykoskvinnan.
Lång och smal, kanske nitton år, kanske tjugotvå. Långt blont hår, lite lockigt, ett brett band i håret. Duffelaktig åtsittande jacka i grönt, under den tittar en violett klänning fram, lite älvaktigt fransig. Hon har klätt sig i en viss stil, hon har en medveten stil. Converse i kylan. Kanske något fel på fötterna, något med vristerna.
Inne i metron skriker hon aggressivt men jag urskiljer inte vad. När vi stiger av hör jag henne mässa: "Pelko-oire, paniikkoire, pelko-oire, paniikkioire, pelko-oire, paniikkioire ..."  (Ung. ångestsymptom, paniksymptom, ångestsymptom, paniksymptom.)
Vi står och köar för att komma upp i rulltrappan, kvinnan går på, vad ska man göra?
Hon står på offentlig plats och uttrycker med all tydlighet att hon behöver hjälp men vad gör man? Alla sneglar och ser beklämda ut. Om någon håller på så här borde det vara ett fyllo eller en knarkare. Det här är helt fel.

Kvinna ett, Koff-kvinnan, två dagar senare.
Nu har hon sällskap, en inte alls lika "avklarnad" person. De sitter båda och dricker Koff. De är uppe i varv och pratar högljutt. De analyserar varandra. "Du är sån och jag är sån och hon är sån." 
De stiger av. 

Förresten också: kvinna tre. Den urringade.
Sitter och pratar i telefon, det är ett gräl, ledsen och trött blick. Under vinterjackan, som är öppen, har hon en ovanligt urringad blus och man ser en stor del av brösten. På vänstra bröstet några sugmärken eller blåmärken.

Moralisten i tiden

Snart ska jag sorgeblogga men först vill jag tipsa om Moralistens inlägg om vår Zeit.

(Taggar: Obama, show & dance, Beyoncé, smartphones, allvar, verklighet, fantasi, absurdum.)

Identifiering av ett ljud

I morse hörde jag ett barndomsljud - det är tydligen inte bara doftminnet som är gott utan även ljudminnet.
Det var ett raspande, det hördes när jag drog på mig strumpbyxorna och jag mindes direkt att det här ljudet, det är bekant från när mamma drog på sig strumpbyxorna och det var vinter. Jag fattade inte hur mjuk strumpbyxa mot mjuk hud kunde låta så, men det där ljudet, rrratsch, var verkligt.

Nu vet jag. Det är ljudet av den sträva väven som löper över mycket torr vinterhäl.

När ens inre liv får en att gå vilse i minus aderton på natten

Såg Hanne Ørstavik bli intervjuad av Eva Kela i Min morgon. Eva Kela konstaterade att Ørstaviks böcker ofta försiggår i sinnet på huvudpersonen mer än i den yttre världen, varför, frågade hon. Hanne Ørstavik svarade med ett resonemang om hur starkt det inre livet är och hur besvärligt det kan vara när det inre livet och den yttre verkligheten krockar, hur vanskligt det kan vara att leva i den ständiga kollisionen.

Jag tänkte att jag fattar vad hon menar men bjöds ändå på en praktisk och mycket konkret demonstration när jag gick vilse i en av årets kallaste nätter i Nordsjö med blott en chiffongklänning runt baken (vad hände med mameluckerna?). När jag gick till tillställningen, som var en jobbgrej och inget raveparty alltså, hade jag för mig att jag skulle svänga först till vänster och sen till höger från Havsrastbölevägen. Phonens gps menade ändå att jag skulle ta till höger och sen höger igen, så jag trodde den och det var bra.

På väg hem i natten sen var jag styv i korken, "jag hittar!", "helt säkert!", för jag visste faktiskt exakt hur jag skulle gå. Vi var ett litet trevligt gäng och vi gick i knarrande snö, och när jag svängde höger kände jag hur det sög till i magen och jag hann tänka: "Å fy, tänk om man skulle ta fel nu, vad hemskt", och så stolpade vi vidare helt åt fel håll i minus aderton.

Jag fick en ganska kraftig ångest över mitt felslut, höll på och ältade det med mitt blåfrusna och rödkindade gäng, för jag fattade ju att vi gått vilse när det började stå Kallvik på skyltarna. "WHO CARES", sa till slut min schyssta kollega, men jag fortsatte ändå tänka på det här, även i sömnen. HUR kunde jag ta så fel när jag var så säker? Är jag sjuk på något sätt? Håller jag på att bli förtidsdement eller annars bara galen?

Klockan 6 noll-noll kom min autopilothjärna på det: min egen föreställning om hur rutten gick hade överglänst faktum. Föreställningen var starkare än verkligheten, det var den som dominerade.

(Jag har förresten också en misstanke om att det var gps:ens fel, att jag inte riktigt förstod hur jag gick eftersom jag stirrade på telefonens skärm, men det är en mindre cool förklaring.)

Löjliga dagdrömmen

Ibland, som nu, drabbas jag av ett begär efter att ha nån intellektuell kvinna från världen sittande vid mitt bord, nån som kanske pratar ett annat språk och som är skitsmart och snäll och har skrivit massor. Hon sitter där och är cool och trevlig och spirituell och dricker någon het dryck och jag sitter och glor på henne och beundrar henne och sakerna hon säger får allting att falla på plats.

Helt löjligt. Men jag har skrivit om det förut, då var det nånting om Brooklyn och en vit soffa och dry martini tror jag, så jag antar att begäret är konstant och äkta och inte kan förnekas.

***

PS Nån som läser det här irriterar nu upp sig på att jag skrev att det ska vara just en kvinna. På något vis är "en intellektuell man från världen" en helt annan sak, men det kan också vara en lumpen fördom o yeah, sorry osv. Och egentligen borde könet inte spela nån roll i en fantasi som den här, sorry för det också, det är en bild, bara en bild, en föreställning, en hägring.

PS 2 Det slår mig nu att jag redan har såna vänner, jag har varit i såna situationer, och dessutom har jag vänner som kommer att BLI såna där i sinom tid. Mera beundran åt folket!

Den lokala varianten

Joyce Carol Oates har en gång skrivit en sak om Marilyn Monroe som stämmer in exakt på mitt läge just nu, men jag har inte citatet till hands så ni får gissa om ni vill.

Tittar in här i salongen för att ställa fram Trygäs kommentar från nedan, eller en del av den, för han skriver:

"Lite som när vi fsvenskar är livrädda att säga "dyna" eller "sätta på" i Sverige tills vi upptäcker att dom också säger det, helt bekymmerslöst."

Som finlandssvensk får man lära sig en massa no-nos, "oriktiga finlandismer", som man under inga omständigheter ska bruka framför en riktig rikssvensk, helst ska man eliminera de oriktiga finlandismerna helt. På senare tid har jag lagt märke till en liten protest hos mig själv, jag har till exempel börjat använda det helt förbjudna ordet "halare" (från finskans "haalari", förmodar jag) för barnens vinteroveraller. Rebelliskt, men på något skruvat sätt anser jag mig ha rätt till det eftersom jag konsekvent talar om "keps" istället för "lippis".

Dessutom har jag börjat inse att loppet är kört, jag låter annorlunda även när jag skriver, det är svårt att komma undan, det är nånting med syntax eller inte vet jag, det hjälper inte att jag försöker med "arton" istället för "aderton". Man är en lokal variant liksom, det är helt okej, man pratar på, man kommer att bli förstådd.

Trendnäsan, rymdnäsan

E.T. är på väg tillbaka. 
Under loppet av ett dygn har jag varit med om att det hänvisats tre gånger till filmen/varelsen - två gånger i helt olika texter, och så när en kollega skulle beskriva en ytbehandling som man kan välja att ha på böcker.
Såna här sammanträffanden är aldrig en slump, de är alltid ett tecken på något, och vid närmare eftertanke är jag lite sugen på att se filmen. Kanske en t-shirt med följande text:

Phone home.

Diamant och dask

Dagens diamant:

Är på ett nästan fånigt sätt till mig över tabloidiseringen av Helsingin Sanomat - den är så lyckad! Tidningen så hanterlig! Det går att läsa den! Det går att bläddra i den trots att andra sitter vid bordet! Jag önskar mig en prenumeration!
Det första tabloidnumret kommer dessutom med goda nyheter: en hare krishna-restaurang ska öppna i min hood. God, billig, vegetarisk mat. Hurra.


Dagens dask:

Barnböcker som innehåller sånger som det är tänkt att föräldern ska freestyla en melodi till. Värst är det om sången upprepas på flera ställen i boken för då borde man ju dessutom ha försökt memorera den entoniga lied man svettades ihop första gången.

Fuktögd, orsak: Biskopsminne

Här sätter man sig vid datorn för lite hederligt arbet efter fiaskonattning och får syn på det minne över Biskops-Arnö-tiden som Ola Klippvik författat. Ola, som debuterade med den smidiga titeln Sportsmän och som därefter skrivit hur många böcker som helst, varav en hyllades i Hbl strax före nyår (Ola länkar), har också haft vänligheten att publicera ett par bilder av hög kvalitet. Min egen kamera med alla bishopsbilderna blev stulen när jag var i Malmö, så jag har endast strikt litterära minnen från tiden och blev rörd av att få se lite ungdom på fotografi. Dessutom lyckas Ola definiera tidsandan, gosh, den hade jag också glömt lite.

Allt detta på den utmärkta sajten Vikboblogg, där Ola även begår skarp kulturkritik.

(Snor ändå en bild:)

Martin Högström, jag, Titti Persson, Anna Jörgensdotter på Biskops-Arnö

Är död, är dödens?

I sin skrivarbok Så gör jag menar Bodil Malmsten under rubriken "Fel om döden i femton år" att hon inlett en av sina romaner med ett fel:

"Förstameningen i Nästa som rör mig är: 'Nästa som rör mig är död.' [...] Det är under förberedelserna för några föreställningar jag har våren 2011, när det slår mig att formuleringen är fel, uttrycket är:
'Nästa som rör mig är dödens.'
Så heter det, det är rätt, jag har inte valt att variera, det är fel.
När jag upptäcker felet har det varit fel i femton år.

Resten av romanen har jag respekt för."

Det här är skandalläsning för mig, för den första meningen i Nästa som rör mig råkar vara en av mina favoriter, den råkar ha påverkat en stor del av min rytmkänsla och jag lät just den här meningen frammana många sidor av min egen text under ett par år i början av 2000-talet. Meningen lyder inte som Malmsten skriver, inte "Nästa som rör mig." Den lyder: "Nästa som rör mig är död, jag går."
Är den inte fantastisk?
Den lägger tonen och rytmen för romanen, den är suggestiv, snygg, stram.
Om det hade stått "Nästa som rör mig är dödens, jag går", hade jag alls läst romanen då?

Satans arbetshäst

"Någon borde räkna på välfärdsminskningen med att bo i ett klimat där man varje morgon måste sätta på sina barn en massa ytterkläder", twittrade Isobel Hadley-Kampz i morse. Jag återtwittrade det med glädje.

Strax före jul när jag var ganska sliten, kanske ännu mer sliten än just nu, höll jag på med treåringens utebyxor och nån mudd på dem, nån snodd långt nere vid kängan, jag var tamburssvettig och hade bråttom, man arbetade mot mig och inte med mig, man låg och maskade sig utan styrsel, man vägde hundra kilo.

"Satans arbetshäst", hörde jag mig själv väsa till mig själv mellan hopbitna tänder.
Treåringen, som alltså inte var så tjänstvillig men ändå på gott humör, råkade visst höra.

"Satans arbetshäst! Satans arbetshäst! Man får inte säga satan, mamma. Satans arbetshäst!"

Blev ändå lite mindre svettig genast och pulsen lugnade sig. Det lät ju som något, det där.

Sensmoral: eftersom du ändå måste svära, gör det snyggt.