Självsuggestion i det lilla (typ ett mail)

Förr i tiden däckade jag i helvetesförkylningar redan i september men nu är jag så impregnerad och fin att jag klarat mig ända tills - idag. Vaknade under isen med grus i lungan och sten i huvudet, var dämpad och sur.


Dämpad och sur var jag sen hela dagen men framåt eftermiddan kom jag ihåg att det finns något som heter självsuggestion. Jag testade genom att underteckna ett mail med "Iloisin terveisin, Anna" (Glada hälsningar,) och se, det fungerade faktiskt i flera minuter, och jag fick ett svar som avslutades med "Lämpöisin terveisin," (Varma hälsningar,)! Vidunderligt. Tips.


För övrigt läste jag i senaste Språktidningen att ju högre status en mailskrivare har, desto färre "jag" bjussar hon på i sina brev. Detta resultat klassades som "överraskande" och troddes bero på "en omedveten vilja att markera distans." Oh.

Ceci n'est pas une fritsou

"... Och gud, Friman har ett sugmärke på halsen!" stönade en kollega som var rätt nervsliten på grund av något helt annat.
Jag vill passa på att genast, både retro- och proaktivt, dementera denna synvilla. Märket jag har på halsen idag är ditskrapat av ett barns vassa nagel, av misstag och i kärlek.
Har aldrig haft ett sugmärke, hörde helt enkelt inte till dem som stolt spatserade fram till grytorna i högstadiematsalen med sina blåsugna halsar på display.
Och på allvar - hur kommer sugmärken ens till? Sådär naturligt? (Ingen behöver svara. Frågan är retorisk.)

Törnekrona som relax

Här ligger man på spikmattan och får igång blodcirkulationen i korsryggen. Läste i tidningen Birka om en nyhet i taggrelaxbranschen, nämligen ett band med spikar som man ska fästa runt sitt trötta huvud. Redaktören som hade testat bandet hade först haft det felvänt så att taggarna stack in i pannan, det blev fula märken tyckte hon. Tanken är att taggarna ska gnaga in sig i skallen just där den övergår i nacke. 
Törnekrona som avslappningsmetod! Vilken fin idé. Oemotståndlig, rentav.


Och när vi nu är inne på wellness, i Ny Tid skriver jag om badkarsbad.

Nybergs analys

Nyberg har efter viss påtryckning lagt upp sin briljanta serie om den finlandssvenska utvecklingen i sin saloon. Rekommenderar grovt en titt!


Övrigt: chockad över den trista ton dagen uppvisar. Till och med skogen ser hemsk ut. Vi gick och kollade. Mossan är svart som trädens grenar. Någon har smulat sönder styrox [frigolit] över ett stort område. Grått, vitt, svart. Man har lust att dra ljusslingor över hela Skvallerbacken, raka sitt hår i mohikanfrisyr och färga det gult.

Nästan dö av fröjd och humor (vara 12)

Frantz skriver om sin favoritförfattare Merri Vik, hon som skrev Lottaböckerna, och undrar om det finns andra Lottafans. Det är jag säker på att det finns och läste nog också Lotta men minns att det var främst mina kära kusiner tvillingarna, även till mitt förtret kallade "små flickorna" (för vad gjorde det mig till - en stor pojke?), som gillade dem. Det tyckte jag var ganska intellektuellt av dem, själv var jag av slattrigare sort.
Jag höll nämligen Jolly högst. Chockerande nog har jag i flera år gått omkring och haft denna förnämliga litterära karaktär i alltför passivt minne. Tack vare Frantzkans inlägg minns jag nu hur jag skrattade, nej, "garvade" mig genom böckerna, de var helt enkelt höjden av komik. Ingrid Bredberg hade skrivit böckerna. Det ser jag också först nu, som vuxen. Då spelade det förstås ingen roll.

Och nu minns jag också hur jag skrattade. Minns dessutom att min mor en gång sa att när hon hör mig skratta minns hon hur det var att skratta sådär; så man nästan dog av fröjd och humor. Då tyckte jag det lät så sorgligt. Vadå, att inte skratta sig fördärvad nästan varje dag på grund av vän, vits, Jollybok eller annat? Vad var det för liv?
Men det är ju sant. Man skrattar inte så när man är vuxen. Man skrattar så när man är tolv år och på höjden av sin intelligens men ännu ett barn. Då har man förmågan att nästan dö av skratt. Och möter man då Jolly och det är åttiotal, då är ens lycka gjord.

Metrosällskapet: Moran

Den brittiska skribenten Caitlin Moran är sannerligen underhållande som sällskap på morgonmetron. I morse förklarade hon, med hög röst:

[The] injunction for all women to have children isn´t in any way logical. If you take a moment to consider the state of the world, the thing you notice is that there are plenty of babies being born; the planet really doesn´t need all of us to produce more babies.

Particularly First World babies, with their ferocious consumption of oil and forest and water, an endless burping-out of carbon emissions and landfill. First World babies are eating this planet like termites. If we had any real perspective on fertile, Western women, we´d be jumping on them in the streets screaming, "JESUS! CORK UP YOUR NETHERS! IMMUNISE YOURSELF AGAINST SPERM!"

If we could remember this for more than ten seconds at a time, women would never be needled with "So - when are you going to pop one out?" again.

(ur How To Be a Woman)

Obs! Caitlin Moran pratar alltså här om det yttre kravet på kvinnor att föda fram barn, inte om kvinnans/människors subjektiva längtan efter det.

För övrigt gläder det mig att också Anna-Lena Laurén bloggar om sina metroupplevelser. I dag, t ex, den här scenen/synen.

Rabiata svekomanhäcksan skaffar kalender

Två saker är viktiga när jag ska välja fickkalender för året: att den vet när det är helgdag och flaggdag i Finland samt att det står i den när folk har namnsdag på finska och svenska. Därför kan jag aldrig ha någon fin sak av svenskt ordningsmärke eller Chatwins och Hemingways favoritkronometer i svart skinnimitation.
Jag måste ha en finländsk, saklig sak. 


Men vad upptäcker man där man står svettig och påbyltad bland de finländska 2012-kalendrarna? Jo, att endast en kalendertillverkare har bemödat sig om att peta in de finlandssvenska namnsdagarna (som ej är de samma som de Sverigesvenska). Denna tillverkare heter: AJASTO. Köpte alltså en produkt ur deras sortiment, den heter Futura Time och är liten och svart, en hyfsad häckskalender med andra ord. Men dyr, tycker man. 
Har hört att det finns en liten bloggläsande fe som knackar på hos bloggare ibland och ger dem saker. Nu vill jag meddela denna söta lilla fe att det här i Divaland finns en häcksa som har två veckor på sig att returnera den för pängar inhandlade kalendern, så hit med en bara!


I väntan på påringning -
Ödmjukast,
Der Feinsaloon

Att lite trösta sig med: Werning

[Spoilervarning: läs ej detta om du har spelat in sista avsnittet av Bron och ska se det till fredagsmyset.]


Såg sista avsnittet av en tv-serie som tagit inalles 10 timmar - ganska mycket alltså - av mitt liv, nämligen Bron. Ligger nu här i ett lite förbittrat tillstånd på grund av upplösningen. Gillar ej:
a) att infernaliska dåd i fiktion förklaras med "galenskap", dessutom inklusive byte av anlete medelst kirurgi.
b) att allt skildras som hopplöst och att nån dör som lika gärna kunde ha räddats utan att storyn lidit.


Tröstar mig med fotokonst av en fotograf som heter Irina Werning och hennes projekt Back to the Future. 

Lea B 1980 & 2011 Paris




Werning gör något som inger förtröstan, int så dåligt. Inte heller helt vanligt. Kolla & upplev, rekommenderas särskilt för den som liksom jag är småtraumatiserad av sista Bron, men också särskilt för alla andra som tycker att det behövs lite bra saker ibland. (Var god bortse gärna från det trista genusmeddelande som nu uppstår i och med mitt val av bilder. Werning verkar inte alls genus-styv, tvärtom.)

Johannes 1994 & 2011 Hamburg

Vad Hagar idag ville ha sagt

Hej vän. Har ej lämnat puderdoften i finsalongen för skogshuggarmanér i obygden, så du vet. Har dock besökt en ranch, sett en ros, skrivit mitt namn.

Tidigare i det mörkaste mörkrets månad nämnde jag att de gamla böckerna på redaktionen talar sitt märkliga språk. De fortsätter tala. Hagar Olsson ville idag säga det här:

Ex. på plats med oavsiktlig vibb

Sjundeå bad, nuförtin tydligen kallat "Siuntion Hyvinvointikeskus". Det stulna fotot är nog taget i en tid som påminner om sommar, nu är det död november så man kan med fördel tänka sig den snärtiga betongkolossen i ett kraftlöst landskap bestående av kala grenar med svarta fåglar på.


Hade mer än gärna stannat i byggnaden minst ett dygn istället för bara en dag. Hade särskilt velat uppleva natten på Sjundeå bad, när alla goda föresatser om ett hälsosamt leverne ger vika för dekadens i spritbaren som är förföriskt placerad framför råkostbordet.


Fick mycket starka deckarfantasier på Sjundeå bad, överfölls därtill av rysliga The Shining-chänslor. Tänker mig ändå att syftet med badet är lite ett annat. Sådana fasettvibbade platser är rariteter som bör avnjutas precis som goda ostar och viner. Rekommenderas!

Varnas för dålig nattkänsla

Vet inte vad det var för program som kom på tv igår kväll men det handlade om Pakistan och om hur talibanrörelsen sprider sig där. Jag satt och skrev ett brev men uppfattade ändå att utbildningssystemet i landet kollapsat och att 1,5 miljoner pakistanska barn går i koranskola istället för i någon sorts allmänbildande skola. 


En mycket skum, skum snubbe som lär upp barnsoldater intervjuades, han förklarade utan omsvep att deras pojkar är 5-7 år gamla. Hur värvar man då pojkarna? "De blir intresserade av våra vapen." 
[Snabb flashback till de söta lågstadieboys som leker med leksaksautomatvapen bland höstlöven på gården här i Divaland.]
Snubben fortsatte: "Men de får inte använda vapnen i början. De börjar med att bära dem, de är vapenbärare."


Inte många saker gör mig sömnlös nuförtin, men upplysningar som de ovan har potential. (Och ja, jag har nog vetat om barnsoldater och extremism, men påminnelserna aktiverar en hel del Weltschmerz sprungen t ex ur tv-rutan, t ex ett program om gatubarn i S:t Petersburg och de lim- och bensinsystem barnen använder för att domna.)


Där man sitter med internet i famnen får man lov att lugna sig med denna bild på Friman i Florida:

Skoja ba. Bilden är åter stulen från Helen Korpaks elitfotoblogg och på bilden ses, enligt säker källa, "Malin in the late evening sun, Punkaharju".

Fin Salong Looks: Sagans kvinnz

De här två kvinnorna i morgonmetron går till Fin Salong Looks:

Person 1.
Från den elakare delen av sagoskalan, askblond kvinna i trettioårsåldern vars hår låg i en märklig lös fläta kring huvudet och skimrande rann ner över en svart A-formad kappa. Svarta strumpbyxor, svarta kängor av den typ man kan se i Mumindalen, främst på Lilla My. Svarta läderhandskar. En stor svart handväska som muminmammans.
Det här låter kanske gulligt pga referenser till nämnda dal?
Det var det inte. Det var infernaliskt, snyggt, slående. I ansiktet, hör här: ett par svarta exakt runda plastbågar och bakom dem en arg eller ledsen blick. Inget smink. Om smink fanns så var det av typen nude. Inga röda läppar eller annat trams (rosenkinder).
Hennes ögon: en vattenfärg, rörlig.

Person 2.
Från den snällare delen av sagoskalan: Snövit-/Rödluvanperson. En kvinna i tjugoårsåldern, kastanjebrunt friskt hår delvis dolt av stor beige huva, grå mufflig halsduk, liknande kängor som person 1 hade, nätt samt saklig kjol. Omsorgsfull och sparsam sminkning, snäll titt. Rosenkind. Lyster, eyeliner.
MEN HANDEN: över den snälla vita handen ett långt operationsärr i rött. Handen delvis missformad? Vill inte förhärliga skador på människokroppar, men detta ärr förpassade person 2 direkt från morgonmetron till sagogalleriet.

Tre olika bra

En bild av Helen Korpak som jag tycker mycket om men absolut inte kan uttrycka mig kring i skrift.

Leif GW Persson på tv. När han säger att någon "får krypa in" [i fängelse].


Att det i ett mail står: "att leka med språket (fy vilket äckligt uttryck, ska hitta ett bättre nästa gång)".

Plats med vibb

Har besökt en viss del av Divaland idag, vet inte ens om den hör till Divaland men den är en del av vår hood och jag fick vibben där. Vibben: Att platsen är något speciellt, den kommunicerar med mitt förflutna, min fantasivärld och intressesfär och mitt huvud; dess natur och arkitektur betyder något.
Har nån annan såna platser? Känner nån annan igen en sådan vibrerande plats när den ser den? Det är jag säker på, också nyfiken på.


Men denna vaga rapport avslutar jag dagen, låter den bli den natt den är.

Fjällräven och festen, törsten

Man borde säkert klara av att vårda sitt internet vad som än händer men jag bloggar tyvärr minst när det händer mest. Det är ett tecken på att jag är född år 1919, saknar smartfån och tycker om att sitta och glo.
Särskilt mycket tycker jag om att sitta och glo på program av den typen som Vasa littfest under ledning av Monika Fagerholm bjöd i helgen. Såna skapliga kix!


Programmet fokuserade på själva saken; texterna, skrivandet, olika synvinklar på det, olika inställningar; temat var JAG. Det var späckat med litterära stjärnor, karisma, iq, kvickness.


Efter en av programpunkterna kom en man ur publiken mystiskt nog fram till mig - som också suttit i publiken - och frågade vem jag var, att han tyckte vi kanske kände varandra, han konstaterade att jag antecknat mycket och undrade lite över det. Han hade ögon som en fjällräv. Jag menar att de var extremt ljusblå, jag vet inte om fjällräven har blå ögon, den kanske har bruna? Men om den har blå ögon har den samma färg som den här mannens ögon alltså. Och han sa så här, att han hade tänkt när han kom för att se programmet att det skulle vara högtravande och obegripligt, "men de talade ju om riktiga saker, man förstod vad de sa och de pratade bra om vad de håller på med".


Poängen här är att både han, som varit lite motsträvig och kanske inte så specialintresserad och jag, som är snuskigt specialintresserad och synnerligen mottaglig i litterära sammanhang, tyckte att det var ett program just för oss.


Sensmoral söndag kväll: image is nothing, thirst is everything.


Sedan visade mannen mig en akvarell som föreställde en dröm han haft. Den var målad med kaffe och tydligen är det inte så konstigt som det låter, tydligen är det så att man ibland målar på trä med kaffe?

Objektifierar fritt

Se den här bilden och svär över att ni inte var där (de som inte var där):
En scen i en svart sal.
På scenen, på en stol:
Märta Tikkanen i syrenlila tröja.
Uppflugen på scenkanten: Monika Fagerholm i magnifik klänning.
Över Fagerholms axel ser man: Pia Ingström i fåtölj.
Alla tittar de på en person i publiken som ställer en fråga till Tikkanen. Perfekt komposition, hyfsat ljus.
För mig var detta en ytterst estetisk upplevelse, även intellekthygienisk, och därtill: historisk. Ja, faktiskt. Det samtalet och det gänget; helt great.

Fin Salong Looks

Vet aldrig vad jag ska tycka om Hel Looks, men man kanske inte behöver tycka något?


Istället låter jag mig inspireras till Fin Salong Looks. Här är dagens:


Look 1. Ung man med rofyllda drag, på metron i morse såklart. Han hade likadan frisyr som mannen i mitten på det här gotfotografiet, fast håret var modärnt snaggat på sidorna. Det låter inte så snyggt, men det var det i sanning. Uppmanar alla män med hår att vårda sin kamning. (Det kan också vara fint att vara utan hår.)


Look 2. Skön japanska i fullständig förvirring och randig halsduk på Stora Robertsgatan. Rar novembersol slog i hennes hår och i mig uppstod en fråga: Hur kommer det sig att alla japaner man ser har, inte svart, utan rödaktigt hår? Mörkt brunt med rött skimmer, mahogny? Är det någon sköljning eller? Enligt gammal god karikatyrfördom har ju japaner GUL hy och SVART hår, men det verkar vara så att de egentligen borde ha VIT hy och MAHOGNYHÅR. Och mörka brunnar till ögon istället för trista streck.


Slut på dagens Fin Salong Looks. Peace out.

Förbjudna gåvor

Inför den såkallade presentsäsongen vill jag passa på att å det strängaste varna för två gåvor:

1. Det uppenbart vidriga spelet Isäntä vs. Emäntä. For our Swedish readers: Husfar vs. husmor. Ur tillverkarens beskrivning: "Äntligen ett spel som gör klart vilket kön som är bäst! Mätningen sker bl a genom att granska hur en slagborr sitter i en kvinnas hand och hur väl mannen känner till märken och modeller på sanitetsbindor. Herr- och damlagen tar sig fram på spelbrädet genom att svara rätt på frågor om det motsatta könets värld."


2. Boken The Lost Art of Walking av Geoff Nicholson. Titeln är bedräglig i kraft av sin härlighet, alltså, att vandra är ju kanske det bästa som finns. Men låt er alltså inte förledas. Läs istället - med fördel och helt gratis - den uppiggande raptus boken framkallade hos Lindman. Hon skriver: 

Nicholson vill framstå som en smart, beläst (betoning på beläst) kulturkille som månar om att inte vara alltför tyngd av livets allvar. I boken kopplar han några lustiga personliga anekdoter till de stora Författarnas Strövtåg. De Stora Författarna är alla (hittills) män. (Nicholson definierar det manliga gåendet som att glutta på kvinnor.) Det är något med den här boken som gör mig förbannad. Det är så klart dels en sexistisk ton som går igen. Men det är kanske framför allt en viss typ av hållning till Bildning, en inställning till vad det betyder att skriva en lättsam Bildad bok riktad till Vanliga Joe. Genom att nämna en massa författare och deras drulliga gåendestories skapar Nicholson ett allmänt gemytligt samförstånd i boken. Kulturgubbarna och killarna spankulerar tillsammans liksom i en ledigt charmerande rytm. Visst är livet lite tokigt, grabbar?! Och här går man! LOL! Låt mig citera Byron...

Således: Istället för prilligt krafs av typen ovan kan man ju ge en gåva via till exempel Rädda barnen.

Utopisk idé med illustration i surround sound

I allsköns ro på metron i morse, näsan stadigt i Edith Södergrans brev med kommentar av Hagar Olsson.
Känner av att tre ganska unga, rätt bröliga män i märkeskläder sätter sig i stadig formation runt min varelse, de läser alla Metro.

Jag läser Hagars kommentar:

Edith frågar om jag "arbetar för saken i allmänhet". Det var just vad jag gjorde, och jag blev ofta förvirrad av att hon avfordrade mig exakta uppgifter som om det var fråga om en planmässigt organiserad verksamhet. Edith var alltid konkret, hon älskade det direkta greppet. Jag hade i mina artiklar under höstens lopp - det är nog från dem hon har ordet - talat mycket om "saken" och att leva "för sakens skull". Det innebar ett avståndstagande från egocentricitet och l'art pour l'art och betydde helt enkelt att man i sin verksamhet skulle ta sikte på en högre mänsklighet. Att leva för "saken" var att kämpa för en högre medvetenhet, att i alla väder vädja till den fria skapande anden som bor i människan och som ensam förmår höja henne till det plan där gemenskapen kan förverkligas. I den andan citerade jag också i en av mina första artiklar Nietzsches ord: "Människan är något som måste övervinnas."

Samtidigt, eller omlott med stycket ovan, mullrar en av killarna:"Öh! Här står att världens största glädjehus [ilotalo] har öppnat i Nevada!" Så hopas typerna över artikeln, fast det går inte att höra vad de säger. Bara ett oartikulerat mummel i något slags dur.

Skärper sinnets stål!

Denna helg verkar vara de särskilt laddade högtidernas. Hädangånget folk och finlandssvenskan!
Svenska dagen firas idag alltså. Här hissas flaggan med glädje. Det gotiga från igår är blott ett minne, nu är man rosig och rufsig i gråvädret.


Ska småningom träda tillbaka i nuförtin men först vill jag prata lite snabbt kring hur fin jag finner Modersmålets sång som Johan Fridolf Hagfors skrev 1898: Den äger viss mäktighet och balanserar precis på gränsen mellan lite för mycket patos och på riktigt, kraftigt bra. Vi brukar ha den som snapsvisa, och då ska ni veta att vid vårt bord är snapsen inget att skämta med. Brödet, snapsen, fisken.


För den som inte kan sången utantill/ aldrig hört om den/ annars bara vill njuta -
Modersmålets sång:

1.
Hur härligt sången klingar
På älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
Han skärper sinnets stål.
Vi hört den sången ljuda
I ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
Åt oss i graven frid!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!

2.
Vad ädelt fädren tänkte,
Vad skönt de drömt en gång,
Det allt de åt oss skänkte
I modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
Den sången är oss kär.
Vår själ i honom andas,
Vår rikedom han är!

Du sköna sång, vårt bästa arv
Från tidevarv till tidevarv,
Ljud högt, ljud fritt från strand till strand
I tusen sjöars land!

Gotig högtid

Humöret är gotigt; allhelgonastämning. Nakna träd med svarta grenar, kajorna i sjuka björken tiger, luften stilla, havet grått som askan, strömmingarna döda och glänsande i vita lådor. Vi rensar med mjuka fingrar.
Har besökt gravgården (den oriktiga finlandismen). Tänt ljus där. Kommer säckmörkret. Det lägger sig över huset där vi sitter med våra kristallglas. Vi höjer glasen, de gnistrar mot ljuskronan. Vinet är förstås som själva blodet, varmt och mättat.

Gamla böcker har också tungor

Här på redaktionen bor ett antal gamla böcker utgivna på Holger Schildts förlag, de talar till oss som arbetar här genom att visa upp sig i övervägd ordning och ha ärenden som ibland är svåra att tyda. Eftersom magiskt tänkande ger "mervärde" (för att nu tala som en marknadskraft, fast å andra sidan är "mervärde" säkert en term från 70-talet) väljer jag helt fördomsfritt att lyssna till dessa volymer.
Dagens repliker från litteraturspöket:

"Hagar Olsson: Lars Thorman och döden" (debut, tryckt 1916 hos Simelii arvingars boktryckeri)
"Hagar Olsson: Träsnidaren och döden" (original 1940, nyutgåvan tryckt 1991 hos Östra Nylands tryckeri i Lovisa men jag lägger in en bild på originalet nedan för det är tjusigare)

Eftersom jag tyvärr inte är expert på Hagar Olsson (men kanske borde bli det) kunde jag inte genast begripa hur dessa två titlar hänger ihop. Var det exempelvis så, att träsnidaren hette Thorman och att Olsson själv i ett senare skede skrev om sin bok och justerade namnet lite?
En god stund funderade jag på detta, tills jag i ett anfall av uppfinningsrikedom kom på att man ju kan öppna boken och läsa början, då torde man ju kunna lista ut om det är samma bok eller ej. (Detta apropå vad internet gör med hjärnan, en effekt är tydligen bristande förmåga att snabbt fatta vad som är virtuellt och och vad som är fysiskt.)

Resultatet:

Lars Thorman: "Sakta öppnade Lars den dörr, han så många gånger slagit hårt igen efter sig."

Träsnidaren: "Denna morgon var inte som andra morgnar i Abel Myyriäinens liv."
 
Bara namnet "Abel Myyriäinen"! Värt allt besvär.
 
Återstår att lista ut vad Hagar Olsson har för ärende. Kanske det bara är en hälsning inför alla helgons dag?

Lynchträdet

Fotograf: Niclas Lerviks. Fotografiet stulet från Situationsdiktarens herrgård, brutalförstorat, inramat i fetguld, upphängt av flink dräng på finsalongens mest imponerande vägg (den mot söder, så att inget solljus ska sippra in och förstöra det dunkla tillstånd som i konstverket råder.)

Den förbjudna dagen, potatismåsen

Precis allt jag denna dag företagit mig är tyvärr strängt hemligt och salongsförbjudet. Vad folk i metron gjort, vad jag råkat läsa plus gjort mig tankar om, vad tiggaren vid fotknölen utstrålat, vem som sagt/skrivit/messat/mejlat minnesvärda saker, vad barn av olika bast gjort/tyckt/sagt - allt är hemligt, allt salongsförbjudet.


Men här ändå en liten smula reflektion, eller man kanske kunde kalla det en fråga: Hittar du också ibland något litet inlägg att återsurfa till, något som av oförklarlig anledning gör dig glad?
De dagar jag råkar hitta ett sådant inlägg är dagen egentligen per definition delvis räddad. Idag, t ex, fann jag stort nöje hos Kvarterets tuffaste strykarkatt och den "potatismås i själv serving" som hon bjuder. Inlägget innehåller ungefär alla språkliga roligheter jag känner till. Blogginlägget är ett smycke. Une måsbijou.


Obs! Varning! Måsgrejen är endast för äckligt folk som finner humor i sär_skrivningar och språkliga lyten. Den som föredrar en smart filosofblogg i New York-miljö rekommenderas istället promenera till Thisemptyflow.

Reader´s Digest: Allför vanlig för att duga till djävul

Nu behövs det säkert lite Ekman igen. Man behöver inte veta vem det är som talar eller vem "Barbro Andersson" är, man behöver bara läsa detta korta för det är bra:

Medan hon mäter upp kaffe i bryggaren beslutar hon att nu ska denna Barbro Andersson avdemoniseras. Hon är allför vanlig för att duga till djävul. Men genast faller det henne in hur banal ondskan alltid är. Dess lilla syster, moster och kusin är alltid elakheten. Frågan är om den inte också är dess mamma. Den lever sitt liv på varje skolgård och varje mingelparty. Den roar sig, den trivs.

Stycket avslutas med en mening som jag inte tycker gör helheten rättvisa, så jag utövar här självsvåldigt redaktörsvärv och lämnar bort den. Den som är nyfiken hänvisas till den utmärkta romanen Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen, s. 149 f.