Jag höll nämligen Jolly högst. Chockerande nog har jag i flera år gått omkring och haft denna förnämliga litterära karaktär i alltför passivt minne. Tack vare Frantzkans inlägg minns jag nu hur jag skrattade, nej, "garvade" mig genom böckerna, de var helt enkelt höjden av komik. Ingrid Bredberg hade skrivit böckerna. Det ser jag också först nu, som vuxen. Då spelade det förstås ingen roll.
Och nu minns jag också hur jag skrattade. Minns dessutom att min mor en gång sa att när hon hör mig skratta minns hon hur det var att skratta sådär; så man nästan dog av fröjd och humor. Då tyckte jag det lät så sorgligt. Vadå, att inte skratta sig fördärvad nästan varje dag på grund av vän, vits, Jollybok eller annat? Vad var det för liv?
Men det är ju sant. Man skrattar inte så när man är vuxen. Man skrattar så när man är tolv år och på höjden av sin intelligens men ännu ett barn. Då har man förmågan att nästan dö av skratt. Och möter man då Jolly och det är åttiotal, då är ens lycka gjord.
Åh, som jag älskade/älskar Jolly! Borde skaffa alla och skratta mig halvt fördärvad. Tror dock ännu att jag nu som då skrattar tills jag nästan dör och att det de gångerna är en mer varaktig känsla som håller i långt efter skrattet än det var när man var 12. Tror du inte det?
SvaraRaderajag läste allt jag kom över i Lottaväg. Största bekymret var den urbota tråkiga pojkvännen som dök upp som ett förnumstigt överjag just när det höll på att bli roligt. Åtminstone minns jag det så. Sen såg jag ljuset och började läsa Alistair MacLean.
SvaraRaderaIda-Lina, du har rätt, man borde verkligen plöja lite Jolly! Bäst som det är funkar det fortfarande? Men ack, jag håller nog fast vid att jag hade mina bästa garv när jag var 12 ... Vi får se!
SvaraRaderaHQ: Åh, han var tråkig den där snubben! Själv gick jag sen över till Stephen King.
Jag medger också att jag var ett Jolly-fan. Fast ibland kände jag att jag måste försvara henne mot alla Kitty-fans... men hörni. Jag tycker att vi kunde starta en Jolly klubb som den där Lotta-klubben i Vi-läser. Vi kunde gå omkring på gatorna i Helsingfors och fundera var Jolly kunde ha rört sig. Jo, jag vet att hon inte fanns i Hesa, men när jag växte upp var Hesa lika långt borta som det västra riket, så det spelar väl ingen roll egentligen?
SvaraRaderaJolin
Intressant det här snacket om Jolly kontra Lotta kontra Kitty kontra vad som helst av Wahlströms böcker...jag hör väl till det fåtal av manligt kön som kan tillstå att jag läst rubb och stubb av Wahlströms bokserier, även de rödryggade som alla killar (påstods..) rygga inför. Lustigt nog gillade jag också Jolly bäst, minns att jag skrattade och fnissade åt hennes (miss)öden i tid och otid..gillade faktiskt henne bäst vid sidan av "Spöket"-böckerna. Har ni tänkt på att det är bara vi (smicker nu!) subversiva personer som gillade Jolly med hennes invandrarbakgrund, halvitalienska som hon var? Lotta är väl outhärdligt mainstream och Kitty värsta WASPen..Mystiskt nog har döttrarna inte alls fattat tycke för den uppsjö Wahlströms böcker som jag och frugan släpat ner från föräldravindarna - tidens damm eller vad. Sparar dem väl åt barnbarnen, roar väl lika mycket som jag hade nöje av mormors "Little Lord Fauntleroy" osv dylika alster ur skräckkabinettet..mvh "fd Kstadsbo på visit i bloggosfären"
SvaraRadera"Lotta är väl outhärdligt mainstream och Kitty värsta WASPen." Där klädde du mina hemligaste tankar i ord, anonyma fd Kstadsbo på visit i bloggosfären! Tror faktiskt inte jag orkade igenom nån enda Kittybok.
SvaraRaderaJa, Jolin. Här har vi ett projekt!
Hej Anna, det var fint att ses igår och säga hej (och tack för de fina orden om min blogg)! Hittade efter det tillbaks hit och tog ett skutt av lycka över att hitta några ord om Jolly!
SvaraRaderaJag ärvde en drös av böckerna av en betydligt äldre kusin och läste dem som en galning i 11-års åldern eller så, trots att det ren var millennieskifte då. Hade börjat min Wahlströms-odyssé med Kitty och tvillingarna, och båda serierna fick mitt blod att koka av ilska och jag läste dem mest för raseri-adrenalinkicken. Jolly däremot var helt underbar; klumpig, högljudd, pinsam och pigg på öl. Och varken "jordgubbsblond" eller en "kalifornisk skönhet"... Har flera gånger under de senaste åren tänkt på hur roligt det kunde vara att forska lite i Jolly-serien, speciellt eftersom jag är övertygad om att den, till skillnad från andra "ungdomsböcker", bara gjort mig gott. Den senaste gången jag kollade in Ingrid Bredbergs wikipedia-sida för ungefär ett år sen stod det inget annat än att "hennes författarskap är inte forskat i" eller något dylikt. Glad att se att det utvidgats lite nu... Men blir ändå igen sugen på att ta reda på mer och hylla Jolly, Gullsan och alla de underliga uttrycken i böckerna...
Hej Helen, jag hör att vi börjar vara många som är intresserade av ett Jollysällskap! Konstigt att ingen forskat i Jolly. Alla som skulle komma att växa upp till forskartyper kanske tyckte om Lotta och Kitty ... Fast vet inte om det har forskats i dem heller.
SvaraRaderaHade glömt att Jolly är pigg på öl, som du skriver! Måste nu absolut lägga vantarna på någon bok. Det här kräver ju akut forskning!