Böcker i gåva

Folk verkar helst inte vilja ge mig böcker i julklapp, de tror väl att jag har så många eller att min smak är svår att att förstå sig på eller att jag bäst skaffar mina böcker själv. Men det är okej - jag får istället hemskt många andra fina presenter kring jul, då jag även passar på att fylla år.

Fast jag älskar ju att få böcker i gåva, och allra roligast är det när givaren själv har ett förhållande till boken. Bland annat därför är det en av årets höjdpunkter när jag träffar min gamla vän Karin C. Vi brukar ge varandra varsin bok, en bok som betytt något under det gångna året och som vi tror den andra skulle tycka om. Det finns inga krav på vad boken ska ha för litterär kvalitet, men den ska alltså ha ett personligt värde. Eftersom Karin C bor i England ser jag det som min högtidliga uppgift att se till att hennes koll på svenskspråkig litteratur ska vara någorlunda. I år fick Karin av mig två böcker: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström och Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer (tack Charlotte för inspiration!).

Av Karin fick jag The Hand That First Held Mine av Maggie O´Farrell. O´Farrell har utvecklats till en av Karins absoluta favoritförfattare, vilket ju är intressant för mig eftersom jag engagerar mig storligen i vad Karin letar efter med sitt läsande. Dessutom råkar jag veta att den här boken är extra intressant för att den har Elina från Finland som huvudkaraktär.

Det som händer när jag får en bok av Karin är det som är själva poängen med gåvogivandet: att hon tänkt på mig och att hon ser mig. Att Karin tack vare vår uråldriga vänskap ser mig på ett lite annat sätt än många andra gör inte saken sämre.

Jag ska kasta mig över O´Farrells bok så fort jag är klar med den fantastiskt skickligt skrivna och på alla sätt sjukt imponerande Dark Places av Gillian Flynn.

Spionerade på en mamma

På apoteket i Östra centrum stod en kvinna från något muslimskt land med två små barn i tvillingvagn och försökte försynt fråga den vänliga farmaceuten något. Det var problematiskt eftersom kvinnan varken talade finska eller engelska, och där jag stod vid lactobacillusarna kunde jag inte låta bli att höra hur farmaceuten (på finska, eftersom kvinnan tydligen ändå förstod något ord här och där av språket) upprepade gånger förklarade att preparatet i fråga inte är ett preventivmedel. "Du kan inte använda det här som preventivmedel, det fungerar inte så, du måste ha något som kompletterar."

Till slut kom en man in och tog reda på att kvinnan behöver ett recept för att få p-piller.

Sen gick sällskapet ut.

Ingen var ovänlig, arg eller aggressiv, men ändå var det något våldsamt över incidenten.

Rydbergsk jul

I vilket fall som helst tycker jag det är vackert med all denna snö. Minns ni alla de mörka asfaltsvarta jularna då julsångerna nästan kändes som hån? Hur förklarade ni snömyten för era barn? Att liksom det borde ... eller kan ... finnas snö, men nu ... finns det ingen? Växthuseffekten? Golfströmmen? Oturen?

Nu behöver man inte förklara, julen är vit och ser ut som i Tomten av Viktor Rydberg. Ungarna, snart 2 och 4, lånade boken i bokbussen (utan påtryckning från mig, obs!) och gillar den skarpt. Texten är förstås rätt ålderdomlig och också boksynta mor får ibland tänka till för att riktigt inse innebörden, men rytmen, stämningen, och det - som det förefaller - uråldriga omkvädet "Midvinternattens köld är hård/ stjärnorna gnistra och glimma. / Alla sova i enslig gård/ gott intill morgontimma." - ja, det fungerar verkligen in i märgen;

Månen sänker sin tysta barn,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.*

Och förresten, ni finlandssvenskar minns väl att det är julgubben som är julgubben? Tomten är en av de små medhjälparna, ok?

* Redaktörn njuter dessutom av den omsorgsfulla interpunktionen.

Det enda som hjälper är att göra det igen

Bloggen är inte nedlagd! Nej, jag har bara varit borta från internet sedan i torsdags och gjort andra saker i en annan stad. Grävt i fabulösa fotoarkiv, till exempel. Druckit skumpa i arbetet före klockan tio på förmiddan. Så ser ju en redaktörs vardag ut.

Jag har också varit och hälsat på min mormor som är mycket dement och mycket trött. Hon äter inte själv längre, hon pratar inte för hon kan inte. Men hon kan le och hon kan klappa mig på kinden.

Det är omöjligt att veta hur mycket hon förstår av det man säger till henne och man känner sig som en idiot när man försöker hålla igång samtalet.

Man får väldigt mycket ångest av att hälsa på någon på ett demenshem. Väldig mycket ångest får man, för det är en annan rytm, en annan luft, det är stillastående, man har dåligt samvete, man tänker att ledan kanske i sig bryter ner patienterna där ytterligare. Man vet att få kommer och hälsar på, och man vet att besöken genast glöms bort i alla fall.

I alla fall på något plan glöms de bort, kanske inte på alla plan?

Jag är nu i alla fall förvissad om att det enda som hjälper mot den här typen av ångest är att gå och hälsa på oftare, igen och igen, så det blir en rutin, en vardaglig grej, man tar en frejdig, vänlig och nykter attityd och så går man. Det är så lätt att ge åtminstone nånting genom det. Hålla handen, sitta tysta och glo, mata, klappa, vattna blommor, läsa tidning, sjunga nån sång om man känner för det.

Sentimentaliteten hjälper inget, den går bort. Själv går man dit och är där en stund. Det är det minsta och det normalaste.

Gå och hälsa på.

Sliten lång, slitna små brokiga

Också i afton får man nöja sig med att citera, nu Carin och Stina Wirsén ur deras jättefina bok en liten skär och alla tvärtemotiga brokiga som vi lånade i bokbussen igår kväll.

En brokig är lång

en annan är liten.

Den lilla är pigg

den långa är sliten.

Fast också de små brokiga är slitna just nu, verkar det som. Ett utschasat folk detta. Själv började jag nästan gråta när jag läste denna vers i samma bok:

Moster är snäll

men faster är stygg.

Kusinen är rädd

liten skär är trygg.

Nå. Ni fattar att jag inte kan konsumera socialrealistisk film, konst eller litteratur för tillfället.

Mera osentimentalt: den Wirsénska boken är klart rekommenderad läsning. Tjusig rumpa på slutet som bonus för alla som råkar befinna sig i en viss utvecklingsfas.

Stulen gäst: Linna J. om alfahannetjafset

Här varsågoda: lite finfint stöldgods från Linna Johanssons trevliga blogg:

Denna fixering vid Julian Assanges påstått erotiska krafter förbryllar mej. Vad är det med framförallt män och deras tvärsäkra utlåtanden kring andra mäns eventuella utstrålning? Kvinnor i drivor påstås nu ”dyrka” Assange, och därefter bli handlöst förälskade. Assange är per definition en ”alfahanne” och alla kvinnor som kommer i närheten av honom är ”groupies”. Det låter förvisso trevligt för Assange men framförallt låter det som manliga fantasier om vad det innebär att befinna sej högre upp i hierarkierna. Det är inte konstigt att man bygger storslagna visioner om hur det skulle kunna se ut bara man gick och blev lite framgångsrikare – men det är desto konstigare att använda dessa fantasier som nåt sorts försök till bevisföring i ett sexbrottsmål. Ett gemensamt yrkesmässigt samarbete blir till ”dyrkan” från hennes sida, en gemensam middag bevisar hennes intresse för honom som i det närmaste sjukligt stort. Men med de definitionerna på ett normalt, balanserat intresse och icke normalt skulle jag säga att det här landet inte rymmer en enda balanserad människa. Människor arbetar ihop, människor äter middag ihop – utan att det för nån utomstående är möjligt att dra några givna slutsatser om relationen dem emellan för det.

Detta citat tycker jag är speciellt relevant för oss som lever i Finland, landet där kreti och pleti tilldelas alfahannestämpeln. Ofta har jag tyckt mig se att de flesta kvinnor verkar ganska oimponerade av den påstådda alfahannen, så det är med glädje jag tar till mig Linna Johanssons analys.

En kvardröjande känsla av film

(Det här skulle ha skrivits redan i fredags men jag har - som syrran Cheniq uttrycker det - "varit otrogen mot datorn med verkliga livet":)

På morgonen hade jag en kvardröjande känsla av att ha sett en film kvällen innan, ett minne av något upplevt liksom, och så kom jag på att det ju var Lyxfällan jag sett. Till mitt försvar kan jag säga att det verkligen var ett köttigt avsnitt, ett avsnitt om Maria som på kredit köper nagellack, kläder, smycken i mängder för att det får henne att "må bra".
Kvinnan mår hur dåligt som helst förstås, det syns på hela henne, och hon är skuldsatt upp över örhängena på grund av allt krafs.
Så kommer då riddarna från Lyxfällan och får den uppenbarligen helt fiffiga Maria att sluta shoppa så stolligt och på slutet bara strålar det om Maria, som nu har ett hästjobb framför sig med att komma på grönare kvist, men som ändå är gränslöst lättad.

Jag satt förhäxad framför tv:n. Allt detta skräp ... alla dessa pengar ... borta ... alla grejer, slarvor ... ångest ... Och så katharsis!

Nu är ju Lyxfällan på många vis ett helsnuskigt program där man får sitta och förfasa sig över hur andra ställt till det för sig, men jag tycker nog att det är lite konsumtionsinformativt också. Och efter ett avsnitt känns det lite mer inspirerande att sätta sig och beta av den där högen med räkningar.

Idag är det redan måndag och då kommer det andra av två program jag följer: Svenska Hollywoodfruar. Också det blir jag riktigt förhäxad av. Det skulle vara intressant att veta varför.

Anteckning om arbet. Tumrullandet.

Innan måndagens Hbl åker i pappersinsamlingen vill jag anteckna en sak om arbete - eller "arbet" - som står i den. Ossian och Meri Sjölund symboliserar generationen som byggde upp Finland efter krigen och såhär hade de det till vardags:

Ossian jobbade officellt som förtullare. Dagtid. På nätterna fiskade den tidigare Pellingebon och fiskarsonen lax, gös, gädda och strömming. Fångsten sålde han till torgförsäljarna innan han gick till sitt "riktiga" jobb.

- På kvällarna sålde jag tv-apparater och böcker och när jag äntligen kom hem väntade bygget.

Låt mig gissa att inte heller Meri satt och surfade på internet dagarna i ända. I dessa tider av utbrändhet tror jag fler än jag har svårt att avgöra vad som är för mycket jobb och vad som bara är mycket jobb (och vad som är för lite!), men hur klarade sig Sjölunds alls med livet och äktenskapet i behåll? Och så till evighetsfrågan: När sov de?

"Arbet", alltså. Det var farmor som sa så, [arrbett]. Har ni lagt märke till hur den generationen sällan sitter och låter händerna vila? Händerna är i arbet hela tiden, har de inget annat för sig så rullar tummarna. Tumrullandet: Är det för att inte sitta overksam, är det en sensuell grej, en trivselgrej, vad?

Stävja tjattret

Jag tycker om att få veta hur andras tänkande ser ut, och nu talar jag inte om tankar som är välformulerade och formade som en fisk (som vi lärde oss i gymnasiet att en hyfsad uppsats ska se ut), utan jag menar det som Linna Johansson kallar tjattret. Drar hastigt en parallell till ett vagt minne av att Monika Fagerholm nånstans har försvarat babblet, det viktiga i det skenbart låga och irrelevanta liksom. Prata eller tala? Det är stor skillnad. Babbla, det är sen värst, så i det måste ligga något rysligt intressant.

Man är ju utlämnad åt tjattret dag och natt, sitt eget inombordstjatter, sina egna tankemönster och hangups, och det är väl först när man formulerar tjattret som det blir möjligt att behandla.

Att skriva är att stävja tjattret alltså. Övermanna det. Få kontroll över det. Och när jag tänker lite efter här är det nog just det jag är ute efter när jag läser: att komma andras tänkande - i betydelsen tjatter - på spåren.

Kan det vara så?

Hangups genom tiderna. Konsten att ta stress.

Nostalgispåret fortsätter för julen står för dörrn och det snöar så vackert i Divaland.

Av förra inlägget om det tidiga 80-talet och av Fager Dams kommentar på det kom jag att dra mig till minnes en färgnoja jag drogs med som barn: Jag trodde jag var tvungen att gilla blått mest av alla färger för att mina ögon var blåa. Av samma anledning var jag tvungen att alltid heja på den av Kalle Ankas brorsöner som hade blå keps.

Jag hade dessutom ofta kortklippt hår och då fanns det ju en risk att någon skulle ta mig för pojke, så jag kunde inte ha jackor med snören som hängde ner nånstans i skrevets environger – nån kunde ju tro att det var en snopp (!).

Därtill hade jag fått för mig att det var i lag förbjudet att dricka vin, så jag var tvungen att bära ansvaret för en flyktplan på mina späda axlar så fort någon drack ett glas vin i vårt hus. Behöver jag nämna att det också var på mitt ansvar att se till att det inte kom flera barn till vår familj eftersom en kompis hade upplyst mig om att familjer med många barn är fattiga och vi var ju redan tre?

Jag tog som ni förstår ganska mycket stress av dessa saker. Nyligen läste jag nånstans att om barn inte känner sig tagna i bruk så börjar de utveckla nojor och patologiska mönster - de kan inte sova om leksakerna inte är arrangerade på ett visst sätt, mattan ska ligga i exakt en viss vinkel, rullgardinen ska vara nerdragen till en viss punkt osv.

Se där, alla föräldrar, nu ska ni ta barna i bruk så de inte behöver ligga sömnlösa i onödan!

Manchestermörkret, tidigt åttiotal

Långsamt förstod jag att det jag alltid tänkt på som "sjuttiotalet" måste vara tidigt åttiotal.

Det finns klichén om barndomen som en enda solskenssommar, men är det nån annan som också minns manchestermörkret? Man levde i manchesterbyxor och tröja under en tjock svart filt, färdades längs långa regniga mörka gator, men det var tryggt och mysigt och rätt?

Fasters manchesterbyxor i lila, mammas i brunt, pappornas mustascher. Svampplockning. Träslag. Det mörkbruna livet då pastasåsen hette pripelsås och ingen hade hört talas om bolognese.

Detta tidiga åttiotal är för mig en tydlig nostalgipunkt och dit kan jag riktigt längta. I bokbussen i förrgår hittade jag Lena Kallenbergs roman Södermorsor (Leopard förlag, 2010) som handlar om tre ensamstående kvinnor på Söder i Stockholm och tiden är just gränsen mellan sjuttio- och åttiotal. Började läsa den imorse på väg till jobbet och föll pladask för diskbänksrealismen och idealismen.

Lena Kallenberg, förresten. Hon tycks ha skrivit ungefär 40 böcker. Hur är det möjligt att hon är så okänd?

Jo, hon han skrivit mest barnböcker*.

* som Barnens Flora, Barnens Trädbok, Barnens Fågelbok, Barnens Småkrypsbok, Barnens bok om hotade djur!

Kära bokbuss

Tänk att det finns bokbussar! Det ju är helt otroligt i dessa högertider. Alltså, en buss full av böcker som stannar utanför ens hus - ja - exakt utanför vårt hus faktiskt. Trafikmärket med parkeringsförbud som bär tillägget "Gäller ej bokbussen" ... Så fint.

Jag blir varm och samtidigt skraj av hela härligheten. Varm för att biblioteket för mig representerar själva kärnan i välfärdssamhället, skraj för att jag har en känsla av att denna lena kärna är konstant hotad. Biblioteken är för bra för att vara sanna, bokbussen måste vara en dröm. Så bästa människor i frack med ordnar: kom ihåg att låna flitigt, rösta med lånekortet!


Ikväll är det bloggala här i Helsingfors. Jag ska vara någon annanstans, men eftersom det är bloggpristider tar jag tillfället i akt att berätta att Finsalongen fått Kolofontpriset! Värdinnan är stolt och glad!

Sånt vi killar gillar

Kvart över tre inatt pep yngre barnet till och jag gick dit för att kolla honom. På väg tillbaka till sovrummet såg jag genom fönstret ett stort fordon som visade sig vara en brandbil. Där stod också en ambulans, som sedan sakta åkte iväg. Mellan husen syntes käglor från ficklampor, de lyste mot mörka fönster, letade efter nånting - en brand?
Efter en liten stund kom tre-fyra (jag är närsynt) brandmän i full utstyrsel fram ur gränden, klev in i brandbilen och åkte lugnt bort längs Klåfingervägen.

Sen var jag så upphetsad att jag knappt kunde sova och berättade överraskande ivrigt om händelsen för min äldre son genast på morgonen. Han insåg naturligtvis det stora intressevärdet i historien.

Poängen här är alltså att jag med pojkmammaskapet börjat lägga märke till saker som jag inte brydde mig om förr: just utryckningsrelaterade saker, traktorer, bulldozers, lyftkranar ... Förr i tiden kunde jag ha en grävmaskin framför näsan utan att ens se den (och det händer ofta att man har en grävmaskin framför näsan i centrum av Helsingfors).


Manlighetsbonus;
Toner som får hjärtat att svälla i mitt bröst: militärmusik, marschmusik. Detta tycks dock vara medfött, det har alltid varit så. Tycker ni andra om sån musik? Säg ja? Annars drar jag slutsatsen att jag i ett tidigare liv varit militär. Vilket dessvärre på flera sätt kunde stämma.

Mamman i metron

Resa kollektivt med småbarn får en ny dimension när man kommer på att det finns en bloggsfär där ens dumheter kan tas ur sitt sammanhang och publiceras för en massa läsare.
Jag reser själv metro och buss varje dag med barnen numera och utgör säkert användbart stoff för inlägg i alla möjliga kategorier. Lite spökigt är det att tänka sig hur man sen karaktäriseras i nån slumpmässig blogg; är man kanske högljudda finlandssvenskan med pratiga finlandssvenska barn? Mamman med trashig jacka och mandarinskal i fickorna? Mamman som har problem med tvååringens vinterhandskar och kämpar med dem högröd i nyllet? Eller möjligen (ja!) trevliga, charmiga, pedagogiska mamman, en fröjd för ögat, sparsamheten förkroppsligad (=jackan) och en lisa för den sargade själen?

Mest sannolikt är det väl nog att ingen kollektivåkande bloggare gör sig djupare tankar om min lilla enhets resande, så jag tar tillfället i akt och bloggar en sak som jag själv hörde mig säga i metron imorse: Fyraåringen håller på och lär sig stationernas följd och när vi kom till Hagnäs råkade han sitta och jorsa nånting om kacka just när damen i högtalaren sa stationens namn. "Va? Vart kommer vi nu?" undrade gossen och mamman i trashig jacka svarade: "Man ska inte sitta och skrika kacka just när nånting viktigt sägs. Då kan det hända att det inte går så bra i livet."

Bonus, frågor som mamman i trashiga jackan fått svara på i rusningsmetron:
- Vem är Jesus?
- Varför skjuter soldater på varann?
- Vad är en hottentott?

I hennes trallande bor mörkret?

Snart kommer en rapport från Divaland men först en rad om vad det står i gårdagens DN om den svenska sångerskan Ulla Billqvist (1907-1946):

När Ulla Billqvist hittades död på sitt köksgolv,
med armarna vilande över bröstet och huvudet på en kudde, var hon skild för
tredje gången och mamma till en tonårig dotter. En chockartad händelse för de
anhöriga som förstärktes av att det inte fanns något meddelande eller
avskedsbrev. Det som nu Lasse Zackrisson avslöjar i sin kommentar [till den nya
cd-box som artikeln tar avstamp i] är att där låg en kudde till på golvet, att
någon hade legat bredvid men gått sin väg i sista stund.

Denna extrakudde tros ha varit avsedd för en kvinna som Billqvist hade ett kärleksförhållande med, och man tror också att de tre äktenskapen hade kommit till i avledande syfte. Homosexualitet var nämligen förbjudet i svensk lag fram till 1944. (I finsk lag till 1971!)

Ni vet Sylvia Plaths fruktansvärda självmord (ugnen, barnen, smörgåsarna och mjölken), det är estetiserat och berättat och färgar hela författarskapet. Jag visste inte om att Ulla Billqvist tog livet av sig, men att känna till denna tragiska omständighet och iscensättningen av den, plus misslyckandet (?) med ödessystern som gick därifrån, justerar klangen i de låtar av sångerskan som Kaffekvarnen spelar på lördagarna.

"Gåtan bakom rösten", rubricerar DN Kultur sin stora artikel. Kulturdelens parad pryds av en tjusig Billqvist på solig väg någonstans i Sverige. Alltså: Denna vackra glada svenska sångfågel tog livet av sig för att hon var lesbisk, i hennes trallande bor mörkret.

Ska ett självmord få bli etikett på hela livsverk? Svaret borde väl vara nej, men det är svårt att komma ifrån för samtidigt har vi här det - som det förefaller - utstuderat arrangerade i Ulla Billqvists tillvägagångssätt. Satte hon rubriken själv?

Tikkanenmänniskor. En pipa snus?

Livet tar över en stund framöver men före det ännu ett Tikkanenrelaterat inlägg, om ni ursäktar. Fäste mig vid kolumnen Henrik Wilén skrev i dagens Hbl om "Märtas magi". Han refererar där vad Ulrika Milles i DN skrivit om Märta Tikkanens nyaste bok Emma&Uno och återger ett litet resonemnag om det som Milles kallar Tikkanenkvinna. Det innebär: "duktig arbetshäst, en fyr för sina barn" och jag tänker att det är egenskaper som (tror jag) inte ska läsas som odelat positiva, för det är ju jättejobbigt att vara duktig arbetshäst och fyr för sina barn. Låter det inte lite martyriskt, orimligt?

Men så tänker jag: nä, duktig arbetshäst och en fyr för sina barn borde väl varje förälder försöka vara. Ibland lyckas man bra, ibland mindre bra, men man måste försöka. Man klarar det oftare än man tror. Alltså testar jag tesen att alla föräldrar borde försöka vara Tikkanenkvinnor, även om de råkar vara män.

Läste förresten med intresse även notisen om snussmugglarna i Jakobstad som fått över två års fängelse för smuggling, grovt skattebedrägeri och försäljning av produkter som strider mot tobakslagen. För snus! I relation till straffet för t ex våldtäkt är ju det här helt märkligt?

Jobba i sängen

Självklart får man inte jobba i sängen, men det händer mig ibland i alla fall. Manusläsning före läggdags i vågrätt tillstånd alltså. Inte bara illa, måste jag säga; lyckas man hålla sig vaken äger manuset nästan garanterat någon form av kvalitet. Sen är det nog inte säkert att den kvaliteten är litterär, dock: min tes sedan gammalt är att allt som är "dåligt" men ändå lyckas få en på kroken har någonting som inte kan avskrivas i en handvändning. Finns hur många exempel som helst på detta, t ex chick lit, inte enkelt att skriva alls.

Jobbar ni som har pappersjobb i sängen? Har ni som har konstnärliga eller intellektuella jobb en anteckningsbok liggande precis vid sängen så ni genast då en tanke dyker upp i skallen/drömmen ska kunna rafsa ner den?

På tal om det, här kommer ett rön: om man skriver ner sina drömmar påverkar det drömmarna. De blir tydligare, snyggare, lättare att tyda, det blir något inställsamt och tillrättalagt över dem.

Men man har i alla fall då fångat dem.

Mera hustvedtsk botanik! "Om en grupp kvinnor".

Så vet vi nu att Siri Hustvedts nya roman är klar och heter The Summer Without Men. Hustvedts två senaste romaner, What I Loved och The Sorrows of an American, berättas av manliga karaktärer, nu har hon skrivit om " a group of women".

Det är hur irriterande som helst att boken ännu inte utkommit, för man skulle såklart behöva få den i sin hand genast, direkt, på momangen. Jag älskar nämligen när Siri Hustvedt skriver om kvinnor, hon har ett alldeles eget sätt att göra det på. Detta sätt skrev förresten Hanna Lahdenperä och jag tillsammans en essä om för en massa år sedan; vi kallade essän "Den hustvedtska botaniken" apropå att påfallande många av Siri Hustvedts kvinnliga karaktärer har blomnamn. (Artikeln har funnits på nätet men går nu inte att länka till, oklart varför.)

Fortfarande är min favorit bland Hustvedts böcker den tidiga The Blindfold, och det var också mitt exemplar av den jag bad henne signera den gången jag hade nöjet att träffa henne. Men klart, jag hoppas ju att The Blindfold ska bli brädad av boken med den lovande titeln och den faktiskt eggande beskrivningen "handlar om en grupp kvinnor". Så enkelt. Så intresseväckande. Den vill man läsa liksom.

Re: Om att fixa allt

Mejlade alltså Märta Tikkanen för att fråga hur hon fixade allt med vardag och barn och jobb och vulkanäktenskapet med Henrik.

Hennes första svar var detta:

hej, tack! just nu himla panik, tre artiklar borde in idag ...

försöker återkomma, problematiken är evig

Märta

Några dagar senare återkom Märta med ett otroligt fint och klargörande svar som jag med tillstånd saxar ur här:

Jag tror inte jag hade nån annan strategi än att det var nödvändigt att hinna skriva, det var livlinan. Tillvaron var överfull och detdär med att skriva om nätterna med skumgummi under skrivmaskinen och sitta bakom tv:n är just som det var - jag mådde bättre om jag fick kasta ur mej lite av det som trängde på än om jag sov lite längre. Dessvärre har jag ett stort sömnbehov men skrivbehovet var större och jag skrev förstås inte precis alla nätter och inte nätterna igenom annat än när jag var riktigt igång, om somrarna när jag höll på med manus.

Annars hade jag nära mänskor som var avgörande, brevvänner, min syster Gunnel i samma situation som jag, tillsammans hade vi sju barn, hon arbetade på sn doktorsavhandling, jag skrev, det fanns ju inga dagisar på den tiden - bara en sån sak (Esbo 1964-72). Vi hade vad vi kallade en egen liten barnträdgård, dvs en familjedagvårdare som hade hand om barnen fem timmar fem dar i veckan, turvis i den enas och den andras hem medan vi två satt i det tomma hemmet och jobbade för fulla muggar. Varför vi inte kunde få kommunal hjälp som i princip fanns fattade vi inte men resurserna räckte väl inte till fast vi borde ha fyllt kriterierna -

vi ringde till varann, den ena sa: Jag orkar inte, jag orkar inte

och den andra: Jag hinner inte, jag hinner inte

sen la vi på och orkade och hann lite till.

Det var oerhört jobbiga år men det blev både doktorsavhandling och böcker och alla överlevde.

Arbistiden betydde att jag fick ett rum där jag kunde stänga dörren om mej. Och sen en helt underbar sammanhållning kring gemensamma uppgifter och mål, underbara sjuttiotal när man trodde på vad man gjorde och på att göra tillsammans! Och det gick framåt, man kände det trots vansinnigt mothugg på de flesta plan. Jobbmässigt var det nästan outhärdligt och familjen hemma -

när jag tänker bakåt var det överfulla år, helt oersättliga att få vara nära barnen när de var små, allt de sa och gjorde, lyckligtvis hade jag kåserier i Astra som fångade en del av repliker och incidenter. Medan det pågick hann man just inte känna efter. Ett av problemen var att samhället ännu inte var utvecklat som nu, ett annat att vi hade våra ambitioner, otänkbart att vara bara hemma och föda och bada och blöda och mata och byta, vi ville vara de vi var trots att vi var mammor. Eftersom våra män fortsatte vara vad de var trots att de var pappor. Det är vad mina första böcker kretsar kring - den obegripligheten. Med samhällsperspektiv, Förening 9 och Women´s Lib, sen småningom kvinnogrupperna här som vi ju inte hann med i, jag hade kvällsturer fem dar i veckan på Arbis, hjälp.

Men då hade jag en hemhjälp som kom och gick, annars hade det inte gått, barnen var 5, 7, 9, 13 när jag började på Arbis.

Och sen var det ju himla stimulerande med alla diskussioner och alla utmaningar och allt motstånd,både hemma och ute, bara det inte gick helt till överdrift (vilket det också gjorde ibland).

Det här var ett svar som var så bra att få, frågan om Märtas fixande har förföljt mig hur länge som helst och nu vet jag: hon har inget superblygsamt sömnbehov (hon behöver alltså sova), hon är ingen maskin (skrivandet gick i perioder och arrangerades, dvs inte alla verk kom till på skumgummi bakom tv:n), hon hade ett nätverk (systern och brevvännerna - där blir man ju nyfiken!), hon orkade inte alltid (men orkade alltid lite till), hon skaffade hjälp och barnen var inte bebisar när hon blev rektor för Arbis.

Jag skrev tillbaka om "tidsandan" som är annorlunda nu, det kollektiva som fattas, och hon svarade att det har hon också tänkt: att det är annorlunda i luften. Då fanns det ingen vettig dagvård och ingen vettig jämställdhet, nu finns det inget gemensamt mål, bara individer och ensamsträvande.

Är så glad att jag skrev och frågade. Vidarebefordrar:

Kampen går vidare.
kram på dej och alla er som är mitt uppe i detta väldigt jobbiga men mycket rika skede av livet. ALLT! GENAST!
Märta

Synliga ungar, för de finns

I den lilla skärva av Boktid jag lyckades se (alltid när jag vill se något på tv blir det tumult därhemma, vad är det för lag?) pratade Anna-Lena Laurén om sin nya bok och nånstans i närheten pustade en bebis. Efter en stund klipptes det in en bild av reportern Anna Dönsberg som satt med Anna-Lenas lilla dotter i famnen medan hon intervjuade.

Kanske är det här ett vanligt grepp, men för mig var det nytt: att barnet liksom fanns med i situationen men inte som accessoar. Anna-Lena fick sitta och prata i egenskap av författare, reportern servade, barnet var med men inte demonstrativt - och barnet var inte bortstädat. Sådana arrangemang kräver förstås lite tur och listighet, men det är trevligt att de är möjliga.

Kom också att tänka på ett lunchseminarium som Gamma ordnade, det handlade om könsroller på dagis och vissa hade barn med, andra inte, alla barn var inte knäpptysta hela tiden och något barn vrålade ganska friskt ett tag, men det gick utmärkt.

Sen associerar jag till sjuttitalet. Var det så här det var då? Att barnen var en del av livet också utanför hemmets väggar? Rätta mig om jag har fel, men jag tycker barnen numera mest syns i barnsammanhang, och så på kafé i lattemammasammanhang. Eller nerstoppade i vagnar i varuhus.

Babelrapport: Mera lyxmisär. De riktiga barnen.

I kvällens Babel pratade litteraturforskaren Annette Årheim, skribenten Jessika Gedin, författande skådespelaren Morgan Alling och programledaren Daniel Sjölin om "mis lit", misery lit. För att anses höra till genren ska en bok uppfylla tre kriterier som är följande: 1. ska handla om överjävligt liv, 2. ha lyckligt slut, 3. vara sann i betydelsen basera sig på verkliga händelser. Ofta är de här böckerna skrivna i första person och ofta står barndomen i centrum. (Det nämndes förresten också att misären är närmast en dramaturgisk nödvändighet också i biografier, men det är en annan sak.)

Misärböckerna är enormt populära - år 2006 var drygt en tiondel av de mest säljande brittiska pocketarna mis lit - och populärast hittills är kanske Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Årheim visste bland annat berätta att det är den bok som skolelever genast läser för skolarbeten om de får välja. Själv skulle jag verkligen aldrig våga läsa den.

Orsaken till genrens genomslag är, enligt panelen i studion, att de ger läsaren en känsla av att vara god, man har fått känna sig empatisk en stund men kan sen lägga ifrån sig boken och rysa lite: usch vad ruskigt det var.

Jag vill nu inte i hasten ta ställning för eller mot mis lit eller anlägga några moraliska perspektiv, men tycker ändå att Morgan Allings poäng var viktig: samtidigt som mis lit säljer i enorma upplagor och folk faktiskt läser böckerna, lever över 380 000 svenska barn i alkoholisthem där graden av misär varierar. "Men vad politikerna debatterar är om man ska få dra av för hushållerskan eller inte", sa Alling.

Trehundraåttiotusen. Det är helt sjukt.

Vad gör detta med min hjärna?

Ulrika Nielsen tipsade i sin Facebookstatus om en recension av en bok som handlar om vad internet gör med vår hjärna. Bokens perspektiv är neurobiologiskt, men författaren Nicholas Carr drar också slutsatser som på ett alarmerande sätt tangerar läsandet som demokratiskt verktyg. Han talar om koncentrerat läsande ("deep reading") å ena sidan och nätläsande å andra sidan. Citerar här recensionen som refererar boken:

Djupläsandet håller på att gå förlorat, och därmed det tänkande som utvecklats tack vare det, menar Carr. Han stöder sin tes med studie efter studie [...] Nätläsning stressar medvetandet, kräver ständigt en mängd små skräpbeslut av oss. Internet har gjort läsandet till något det inte har varit sedan medeltiden, skriver Carr: en mentalt ansträngande process.

Skribenten bakom den intressanta recensionen heter förresten Håkan Lindgren och har den läsvärda bloggen The Loser.

Allt detta intressanta inhämtar man ju på internet, så nej, det är ingen respondent här som tycker att internet per definition är av djävuln. Men nog har det väl slagit er andra också att det liksom verkar hända något skumt och främmande i hjärnan när man rör sig på sitt rastlösa vis på internet?

Det är det Carr studerar. Och därför ska han få sitt porträtt uppängt på finsalongens vägg.

Slentrianutsagor. Heja Ellips!

I Hbl:s bokbilaga Bokextra citeras Ralf Andtbacka apropå sitt nya förlag Ellips så här: "Det som vi vill ge ut är poesi, kortprosa och essäer, och det som hamnar någonstans emellan. Det är former som ofta är ganska styvmoderligt behandlade av förlagen."

Jag ser uttalandet som en sån där sak som sägs av ren slentrian, det stämmer nämligen inte. Åtminstone det förlag som jag jobbar för, Schildts, intresserar sig visst för de genrer som Andtbacka nämner. Vi intresserar oss för all välskriven litterär text, och vi jobbar med alla genrer precis lika engagerat.

Nå, det här diskuterade jag med Ralf Andtbacka på bokmässan och det är inga hårda känslor inblandade, bara en irritation (från mitt håll) över saker som slentrianmässigt sägs. Att "förlagen" inte bryr sig om mindre kommersiella genrer sägs ofta om förlagsatmosfären i Sverige, men går inte att automatiskt applicera på våra finlandssvenska förhållanden. De finlandssvenska förlagen uppfattar sig fortfarande ha ett kulturellt uppdrag och vill verka i litteraturens tjänst. Faran, tror jag, med att bara säga saker på rutin är att förhållandena plötsligt kan börja glida mot slentrianutsagan så att den blir sanning.

Men det nya förlaget Ellips är i vilket fall som helst mer än välkommet och jag är full av beundran för Ralf Andtbackas arbete. Diversitet är styrka. Professionalitet och passion är styrka. Heja, alltså!

Stickan. Mässan. Alla får skriva men orkar vi läsa?

Bokmässa. Står med sticka i foten i förlagets monter, eller nu bara med såret kvar efter att ha opererat bort sticka&var med synål och pincett igår natt efter krogkvällen. Stickan fick jag när jag klev ur sängen morgonen jag skulle åka till bokmässan i Göteborg, sen hörde den inte av sig förrän nu - en månad senare och lagom till följande mässa. Om det betyder något är oklart, men saken noteras.

Bokmässearbete är tungt för fötterna men fint för huvudet. Med risk för att verka insmickrande måste jag bara få sagt att jag varje år blir så imponerad av alla bokintresserade människor som går omkring och ser ut som om litteraturen verkligen var deras livselixir. Man blir - glad.

"Alla får skriva men orkar vi läsa?" står det på ett urklipp som jag klippte ut ur tidningen för något år sedan och som jag hängt ovanför mitt arbetsbord på jobbet. Det är förstås lite småprovokativt, men pekar också på läsarens extremt nödvändiga verksamhet.

Läsa är vackert. Läsare vackra. Och intresse är - attraktivt.

Kategorin textreklam. Ekmanska skönheter.

I de finaste salongernas bokhyllor finns nog bara böcker som ser ut ungefär som nyutgåvan av volymerna i Kerstin Ekmans romansvit Kvinnorna och staden. Vandrade förbi dessa idag och stannade tvärt upp: de är bara så snygga. Jag vill äga dem, ha dem, ha dem.

Men är det så att jag vill läsa dem också? Nu talar jag inte om Kerstin Ekmans geni, det är stort och väldokumenterat, men började alltså fundera på om böckerna främst lockar till läsning eller om deras egentliga uppgift är att vädja till köparens klåfingrigare sidor.

Det är självklart att böckerna ska säljas och köpas. Men ändå: boken som föremål eller boken som text, värld?

(Fotnot: Inlägget är skrivet för att förhindra köpbeslut.)

Skriv bra, var snäll

Helsingin Sanomats bokbilaga har en artikel som passar New York-suktande bokstavsnördar perfekt. Anu Partanen har träffat en grupp publicerade och än så länge opublicerade författare kring 30 på ett bokkafé i Soho och i artikeln berättar de om sina tuffa villkor och stora drömmar. De sex författarna heter Justin Taylor, Emma Straub, Brian DeLeeuw, Emma Rathbone, Sara Marcus och Adam Wilson (att hålla utkik efter, menar jag). Bilderna är mörka, skuggiga, rika på bruna toner och intervjupersonerna ser just newyorkiga ut på det där mest sympatiska sättet. Som en intellektuell 2010-talsvariant på Friends-gänget liksom.

Emma Rathbone nämner att hon önskar kunna leva på sitt skrivande nån dag, "så jag till exempel kunde betala för hälsovård". Jo jo, det är ljuvliga New York, men det är också USA.

Under den stora gruppintervjun pratar elitförlagsmänniskan Carrie Kania om den amerikanska debutantens hårda bud men också om goda strategier: "Författaren måste ut och träffa folk. Det är inte bra att skaffa sig fiender, och att vara negativ hjälper ingen."

Skriv bra och uppför dig, alltså. Jo - säkert något korn av sanning där för social kompetens har väl sällan legat nån till last - men kan man egentligen säga så annanstans än just i USA?

Lyxmisär. Bechdeltestet.

Jag har alltid haft svårt för filmer som knappt innehåller några kvinnliga karaktärer alls och har därför inte förhäxats av till exempel maffiagenren. Ju fler män i kostym desto tråkigare film - jag blir hemskt sömnig. Det ska vara kvinnor på film! De är trevligare att se på! De gör roligare saker! Nå, så lördags fastnade jag framför Fanny Hill och fick veta hur trevligt de hade de på bordellerna i England på 1700-talet. Vin och sång ... frasande siden, långa lockiga hår uppsatta och utsläppta ... buskinky-fniss-sexualitet och småcharmiga initieringsriter. Okej, nån äcklig sadistgubbe också, men det goda tas ju i regel med det onda.

Filmen är från 2007, den är för ny för att det ska vara riktigt rumsrent. Jag ber: inga fler filmer som romantiserar prostitution, tack. Upphöjd misär – nä.

Dags också i övrigt att börja bechdeltesta lite ett och annat. När man bechdeltestar en film kollar man följande tre kriterier: a) filmen innehåller minst två namngivna kvinnliga karaktärer, b) som talar med varandra, c) om annat än män.

Den "blixtrande" Märta. Stölden.

Träffade Hbl-reportern Peter Al Fakir idag och han nämnde att han lagt märke till att jag kallade Märta Tikkanen "blixtrande" här i salongen. Det var hans formulering, han skrev att Märta Tikkanen varit just det i Babel. Jag hade läst det. Och stulit det.

Jag medger alltså à la hel pudel; när jag läste Märtabeskrivningen "blixtrande" tyckte jag att det lät så bra och rätt, orkade inte kolla vem som skrivit det och exakt i vilken artikel, och så stal jag det.

Blev fast. Man blir alltid fast förr eller senare, alltid. Bara att taga lärdom. Men citera och referera, det är ljuvligheten.

Förresten är "blixtrande" en fantastisk karaktäristik. Vem vill inte vara det?

The beat goes on. Se Joannes hjärtan!

I juni hade jag äran att få besöka Joanne Grüne-Yanoffs ateljé. Då var hennes begärliga plasthjärtan under arbete, det låg trådrullar, fjädrar, material framme, vi gick barfota på trägolvet och jag var på helspänn som man är när man vistas i någons jobb, någons text, någons tanke. (Någons inre liv?)

Nu är jobbet klart och utställningen har fått den vackra, rytmiskt fulländade titeln You walk in my heart and the beat goes on.

Vernissagen är imorgon onsdag från klockan 17 på galleri Kalhama&Piippo i centrum av Helsingfors.

Kom. Om du är som jag kommer du att älska det.

Hur fixade Märta allt?

Märta Tikkanen, fortfarande blixtrande, var gäst i Daniel Sjölins Babelstudio - nå, hon är fantastisk. Och vacker. Hon var där för att tala om sin senaste bok, den om morföräldrarna Emma och Uno och deras inte helt lätta kärlek. Paralleller blev dragna till hennes eget äktenskap med Henrik Tikkanen och Märta sa att hon aldrig känt att hon behövt uppoffra sig, hon har alltid lyckats kräva sig den plats hon behövt för att skriva sina sjutton böcker. Därtill har hon fött och tagit hand om fyra barn och jobbat heltid som rektor för Arbetarinstitutet i Helsingfors.

Scen ur Märta Tikkanens litteratur som jag minns: hur Märta eller en fiktiv kvinna (minns ej vilketdera) sitter bakom tv:n på natten och skriver när Henrik/mannen slocknat och barnen sover.

Självklart har jag ingenting att göra med hur privatpersonen Märta Tikkanen arrangerade sitt och sin familjs liv och visserligen kan det alltså ha varit en fiktiv mamma och inte alls Märta som satt där bakom tv:n i natten, men jag undrar helt olitteraturvetaraktigt ändå över glappet här.

Hur fixade Märta allt detta? Vulkanäktenskap, rektorskap, barn, böcker?

Det är förstår möjligt att hon helt enkelt besitter en osedvanlig arbetskapacitet och ett blygsamt sömnbehov, men jag tror att där också finns andra strategier.

Vilka? Jag tror jag måste försöka fråga henne.

Söndagsläsning

I have known so many sick women all my life. Women with chronic pain, with ever-gestating diseases. Women with conditions. Men, sure, they have bone snaps, they have backaches, they have a surgery or two, yank out a tonsil, insert a shiny plastic hip. Women get consumed. Not surprising, considering the sheer amount of traffic a woman´s body experiences. Tampons and speculums. Cocks, fingers, vibrators and more, between the legs, from behind, in the mouth. Men love to put things inside women, don´t they? Cucumbers and bananas and bottles, a string of pearls, a Magic Marker, a fist. Once a guy wanted to wedge a Walkie-Talkie inside of me. I declined.

- ur Gillian Flynn: Sharp Objects

Merkantilsexig kräm, tack

Det är Inland Empire på tv. Hur kusligt är inte det? Tv:n står på, jag tittar inte.

Tidigare i afton stod radion på och det kom Tongåvan.

Jag hörde Lady Gaga för första gången.

Ja - för första gången hörde jag Lady Gaga och det var i Tongåvan, radio Vega. Vågar man då påstå att man inte hänger med till hundra procent utan att verka kokett?

(Nej hjälp, där är den där brutal fucking murder-tanten nu -)

Vad jag egentligen skulle säga var: hudvårdsserier. Jag har mycket torr hud och måste nödvändigtvis använda krämer men varför är alla krämfabrikanter så imbecilla i sin marknadsföring? Jag är hemskt förtjust i ett visst franskt märke och köpte precis en kräm från dem, fick en katalog och läser:

Dont´t worry; your skin just wants some rest. It needs to take a break ... Treat it to an intensive skin-care programme: drink herbal teas, eat lots of fruit and vegetables ... and apply Ma Crème Nature.

Sen då lite bilder på svarta kvinnor som gör tvål i Burkina Faso:

The association is currently working with the laboratory on a new formula: a protective ointment made with shea butter - a recipe that the women in Burkina Faso are impatent to discover!

Eller vad sägs om

You´ll discover that blushing like a peony is much more elegant than going red as a beetroot!

Dessvärre representerar det här märket ändå den smartare falangen.

Här kommer en businessidé: möjligast organisk, möjligast ekologiskt tillverkad kosmetik utan liklukt, miljövänligt förpackad i slående stiligt formgivna förpackningar (gärna med merkantilsexig touch) och utan töntiga tillrop. Jag skulle köpa hela serien direkt.

Och nu byter jag kanal. För konstig stämning i rummet.

Jaha, en läsplatta.

Nä, jag tänder inte på plattan Kindle.
Provade läsa i sängen igår, det funkade inte. Fel känsla, lite obekvämt, och skärmen glänser irriterande.
Lämnade tillbaka den.

Nästa läsplatta måste testas med en text som jag verkligen vill läsa. Det här var ett utdrag ur en roman som jag var lite halvintresserad av.

Slut på rapporten i Finsalongen.

En läsplatta!

Har fått tag på en läsplatta, en Kindle. Hur länge som helst har jag velat prova en sån, men nu ligger den faktiskt mest i väskan. Inte känns den så fin heller.

När jag provade plattan som hastigast reagerade jag genast på den information en läsplatta inte ger; jag märkte avsaknaden av sensorisk information om bokens omfång. I klartext - boken som föremål ger en massa information: är boken tjock, stor, liten, hur mycket är det kvar av boken etc. Läsplattan är statisk, den är samma gråa plastmanick hela tiden.

Fortsättning följer.

Vargas Llosa, jaha. Feminismen som norm - äntligen!

Det verkar inte vara några större passioner i omlopp kring årets nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa. Jaha, tänkte jag där jag satt framför datorskärmen och följde med sändningen från Stockholm, och vi tycks vara många som tänkte så.

Litteraturforskaren Kristina Malmio och Yleproducenten, litteraturvetaren Charlotte Sundström till exempel, som satt i Obs-studion och redde ut nobelbegreppen ur ett feministiskt perspektiv utan att nämna ordet feminism. För första gången upplevde jag att feminismen blev norm i en studiodiskussion, en förnuftig självklarhet uttryckt med samma avslappnade suveränitet som de patriarkaliska tankegångarna åtnjutit under årtusendenas lopp.

Titta gärna på den fina, skärpta och belysande diskussionen. (Funkar tyvärr säkert bara i Finland.) Programmet sänds också i repris i riktiga tv:n i dag fredag klockan 17.25.

Lynchblicken

Plötsligt är den där - Lynchblicken. En blick präglad av David Lynch estetik och berättande, alltså. Det kan vara något med ljuset eller föremålen eller landskapet. Det kan vara något annat också. Ett ljud? Kan det vara ett ljud?

Jag tycker mycket om min Lynchblick, och jag vet att den finns hos andra i min generation, hos många författare och ickeförfattare. Rätta mig om jag har fel - men kanske främst hos kvinnliga sådana som föll för Twin Peaks i tidernas morgon och som är traumatiserade av Bob bakom soffan och sirret från lamporna i senare filmer av Lynch?

I helgen körde jag a) till Hangö, b) längs ett nattligt Hangö udd och c) tillbaka till Helsingfors.

Kort rapport över Lynchblickens inverkan vid dessa tillfällen (med ett inslag av Monika Fagerholm, som tycks falla oss Lynchkvinnor i smaken):

a) Raseborgsskylten. Landskapet får en annat ljus över sig. Vid Karis släpper de inre spänningarna, kvinnan vid ratten, vid Lappviksskylten blir skogen monoton och solen successivt starkare. Skyttegravarna. Sommarstaden, mossa. "Vet att jag ska slåss i solsken." Mot händelserna, en trakt så god som någon. Sandiga jord.

b) Mitt i natten från sovande småstad genom industriområde, ingen mötande trafik, ljuskäglorna från min bil, reflexer, fingervantarna mot ratten, rak väg, dåsig blick, i skogen djur. "A brutal fucking murder." (För övrigt den kusligaste repliken i filmhistorien om ni frågar mig.)

c) Också mörkt, kväll, men nu helt vanlig stressad returtrafik, i huvudet praktiska arrangemang och trafikfokus. Lynchkänslan frånvarande.

Barnlitteratur vs. barnlitteraturliknande produkt. Det dunkla suget.

Det är häftigt att upptäcka att också små barn reagerar på litterära kvaliteter. Det vill säga, små barn köper vad som helst som tangerar deras faiblesser men när en riktigt bra barnbok läses sker ett förtrollningstrick.

En av mina favoritbarnböcker är Allrakäraste syster av Astrid Lindgren (text) och Hans Arnold (bild). Som barn älskade jag den, jag tror stora delar av mitt liv gick åt till att leka ungefär den boken med min vän Karin (låtsashästar, låtsashundar, rida i sporrsträck bland farligheter). För ett par veckor sedan lånade mina söner och jag den på biblioteket och hemma såg jag dem fullständigt förhäxas av stämningen, bilderna, texten. Bägge fick en litterär upplevelse, de drabbades, som man påstår i branschen. Den äldre - snart fyra - njöt av språket och spänningen och dödstemat, den yngre - snart två - torskade på de detaljrika bilderna. Själv svalde jag gråt för den är så vacker den boken, så otroligt bra på alla nivåer och så ljuvlig. (Och obs att också pojkar behöver ljuvlighet.)

Dessvärre är en stor del av barnböckerna inte alls barnlitteratur, utan produkter. Jag tänker till exempel på den omåttligt populära Mamma Mu. Mamma Mu-böckerna måste ha saknat förlagsredaktör, så hafsig är texten, men bilderna är ju fina för det är Sven Nordqvist som gjort dem.

Så skillnad mellan barnlitteratur och barnlitteraturliknande produkt alltså.

Intressant är förresten också hur de dunkla ämnena är de som suger åt sig även ett litet barns intresse. Och suspekt hur barnlitteraturliknande böcker underblåser sådant som rädsla för mörker. Barnlitteratur däremot driver ett ärende som jag tror har att göra med konfrontation. Det finns döden. Den är ett okänt. Barnlitteraturliknande böcker säger: Det finns nånting som heter "döden" men det behöver du inte bry dig om!

För barn som håller på att utveckla ett skräcksug rekommenderar jag för övrigt Det hemska spökhuset av Eva Eriksson (bild) och Kicki Stridh (text). Den handlar om en flicka som går vilse i skogen (yes!) och kommer till ett spökhus (yes!) som bebos av hela skräckkabinettet. Läs för era barn.

Det fula ordet

Tittade igår på ett norskt litteraturprogram med det synnerligen otillkrånglade namnet Bokprogrammet. Bokprogrammet hälsade på hemma hos Siri Hustvedt och Paul Auster i Brooklyn och det var så New York-romantiskt som det bara kan bli. Det jag fäste mig nästmest vid var det fina Hustvedt sa om sitt vita arbetsrum: "The physical manifestation of a mental retreat" . Det jag fäste mig mest vid var när hon pratade om sitt förhållande till sina båda språk norska och engelska; när hon talar om hem, mat och barn är det ofta det norska ordet som kommer först.

"Gröt, till exempel, jag tänker på det ordet före oatmeal", sa Hustvedt.

Och det lät återigen så fult med gröt, till och med när det uttalas av en favoritförfattare i New York. Det ser också hemskt ut i skrift. Titta på det:

gröt

Jag har länge tyckt att gröt är ett hemskt namn på denna vackra, goda, billiga, mättande och närande maträtt. Jag är också säker på att själva namnet skadar grötens rykte. Gröten borde få såna där kejsarens nya kläder, den skulle bära upp dem med grace. Eller kan man bara justera sin audiovisuella smak så att gröt låter autentiskt och rustikt på ett fint sätt?

Edit: vara feministiskt förbannad

I förra inlägget skrev jag att man också blir förbannad av att läsa den fabulösa Liv Strömquists serier, men jag tror jag uttryckte mig slarvigt där. Vid närmare eftertanke har jag nämligen upplevt att jag varit mindre förbannad sedan jag läste Prins Charles känsla.

Edit alltså: Mindre arg blir man när man är sedd, ens egna och omgivningens problem är sedda, upplevda, analyserade. Strömquists analys är dessutom lite annorlunda än andra, mer slentrianmässiga förklaringsmodeller jag råkat stöta på. Prins Charles känsla är inte politiskt korrekt, den stryker inte heller den feministskt upplysta kvinnan medhårs, och det är en tröst, en lisa och en sporre.

Vi är ansvariga, vad kan vi göra, vi gör det.

Göteborgsanteckning. Liv S.

Nyss hemflugen från bokmässan Göteborg och jag säger bara: Liv Strömquist. Läste hennes nya seriealbum Prins Charles känsla på hemresan. Är såld. Att läsa Strömqvist är att bli upplyst, påmind, glad, förbannad och bekräftad på en gång. För mig som har problem med min relation till feminismen efter att ha blivit mamma till två pojkar är Liv Strömquists arbete en alldeles särskilt stor sak, ovärderlig nästan.

Slank in på ett seminarium med Liv Strömquist, Sara Granér som också är serietecknare och genusprofessorn Yvonne Hirdman och antecknade bland annat följande:

SG: "Det är jävligt mycket nazisttåg som går genom ens kropp hela tiden."

YH: "Det finns något i kvinnoförtrycket som gör att man hela tiden börjar om. Man börjar om och börjar om och så börjar man om."

LS: "Nu vässar vi pennorna och så kör vi fyra år till och sen ska dom [Sverigedemokraterna] ut [ur Sveriges riksdag]."

Och som avslutning, Hirdman:

"Vi är delaktiga. Vi är ansvariga. Vad kan vi göra?"

Det ser fånigt och simpelt ut på pränt, men skulle tåla sägas oftare.

Köksbordsopera. En bildningschans.

Sofi Oksanens bok Puhdistus (sv. Utrensning) ska bli opera av estniske Jüri Reinvere som skriver både musik och libretto, läser jag i dagens Hbl. I ett pressmeddelande säger Oksanen att hon satt vid Jüris i köksbord Berlin och skrev romanen - nu gör Jüri opera på den - cirkeln sluten. Det kallar jag konstnärsromantik! Köksbordet i Berlin!

Jag har försökt se opera några gånger men måste erkänna att jag inte begriper konstformen. Förstår inte koderna, tycker mest det blir storvulet och fånigt och att det inte låter så fint ens. Men jag vet också att orsaken till att jag inte kan njuta av opera är att jag är okunnig.

Alltså, devis, trots präktigheten viktig: Aldrig vara stolt över okunskap. Alltid försöka fatta något nytt.

Så jag ser operan Puhdistus som en chans att förstå vad det är som är operans styrka. På Reinveres beskrivning låter det bra: "två ytterst starka kvinnoroller och ett orkestermaterial som tränger igenom allt".

En litterär faiblesse

Fredag kväll, snart natt, var just inne på Facebook och upptäckte att flera än jag verkar trötta.

(Rygg av cement, nacke av stål. Svidögonen.)

Jag vet att bloggdramaturgin förutsätter att man bloggar att man ska läsa en bok och sen bloggar man dagen därpå att man läst boken, men så blir det inte här i finsalongen. Jag har bara kommit till hälften i den där Sharp Objects (Gillian Flynn) och väl är väl det, för den är så bra.

Fritidsläsningen består av 10 minuter i sängen men med Flynn är det bra varje gång. Man kan mäta det såhär: Jag köpte nya Mama för några dagar sedan men har ännu inte börjat läsa i den. Mina tio minuter är jag med Flynn. Hon prickar av mina faiblesser med en revisors precision.

Här kommer en: Camilla skär sig, okej, tråkigt, men hon skär in ord i sin kropp alltså. Eller hon har slutat egentligen, men hon har karvat in alla möjliga förbiilande ord och uttryck och hennes hud är helt förstörd över hela kroppen, ärrad. Camille är i min egen ålder, hon ser bra ut, men hon har inga förhållanden; hon kan inte visa sig utan kläder och hon vill på grund av ärrbildningen inte ens bli berörd.

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am av very special case. I have a purpose. My skin, you see, screams. It´s covered with words - cook, cupcake, kitty, curls - as if a knife-wielding first-grader learned to write on my flesh.

Läshastighet 30-35. Du är normal.

Det här har jag försökt få skrivet sedan i förrgår men först nu skriver jag det, nämligen att 30-35 boksidor i timmen är helt normal läshastighet.

Detta apropå Kaj Korkea-ahos Impuls i Hbl den trettonde dennes. Han kallar sig "löjligt långsam på att läsa" och rubriken för kolumnen är också "Läsa löjligt långsamt", så jag tänkte i rappet att det kanske rör sig om nån enstaka sida i timmen, men 30-35 är alltså normalt. Det har jag kollat både med mig själv och med andra som läser i jobbet.

30-35 är min egen läshastighet om jag verkligen vill njuta av en text med litterära kvaliteter och om det finns mycket att förstå där. Sen finns det såklart olika gångarter: ögna, skumma, titta på, lusläsa, sluka, memorera. Det beror självfallet också på textens art och tempo.

Nåja, det här vet ju ni, men tänkte att Korkea-ahos kolumn kan sprida läskomplex omkring sig, så ville säga någonting om den.

(Förresten är några av de smartaste människorna jag känner ganska långsamma läsare. Istället minns de texterna. Det är också bra tycker jag.)

Harabyxa

Mitt behov av skräck i fiktionen är numera obefintligt eftersom morgontidningen förser mig med en horroröverdos. Jag ser inga skräckfilmer längre, aktar mig noga för Triers Antichrist (i ett anfall av våghalsighet kollade jag trailern på nätet men blev skraj bara av den), läser inte mordhistorier sådär i princip. Fast nu innehåller ju Sharp Objects av Gillian Flynn gruvligheter - och jag blir direkt skärrad.

Skogspromenaden i skör sol med lilla barnet fick ett helt annat, mörkare stråk, blicken fokuserade det understa lagret i vegetationen, fokuserade förfall, en rutten trädgren blev en arm i skyttegraven, kvistarna formade mystiska tecken.

Samtidigt kommer jag på att det kanske är lite det här jag letar efter när jag läser: inte flykt från verkligheten, utan en laddning av verkligheten?

Feta läckra små smäckra

Egentligen borde jag ju skriva något om att Sofi Oksanen har bestämt sig för att gå till Teos men jag tycker bara att det är jättebra, gör mig inte så många andra tankar om det. (Mycket trött i huvudet också. Kokat vatten hela natten.)

Istället nöjer jag mig med att konstatera att några svenska bokbloggar utmanar varandra i tegelstensläsning i höst (se t ex bokhoran Helenas inlägg om detta). Nå, det där med tegelstensplöjning är inte alls lockande för mig personligen, även om jag tycker feta böcker på många sätt är läckra, särskilt om de är märkta av läsning. Men jag tycker ändå det är häftigt att det finns folk som verkligen slukar textmassor på det där kompetenta men ändå passionerade viset.

Personligen gillar jag smäckrare böcker, koncentrerade men kompexa grejer. Tvåhundra sidor ungefär, eller kortare. Smack, ett litterärt verk, en "värld". Minimal verklighetsflykt (jag gillar inte verklighetsflykt så mycket), maximal utdelning. En text, framför allt, en text med sina egna issues.

Så inga tegelstenar på ackord i höst alltså. Däremot har jag lustfyllt antagit bokhoran Helenas utmaning att göra denna höst till en Gillian Flynn-höst. Rusade till Richardsgatans bibliotek där de hade inte färre än två exemplar av Flynns Sharp Objects. Rapport följer. (Och ett ex kanske ännu finns kvar, galoppera dit den som vill vara med!)

Fuktiga läppen

Igår under en sen och rask motionspromenad med Anna Bäck fick jag en kort lektion i tv-serien Mad Mens inverkan på alltet.

De rödmålade läpparna till exempel, och de vitpudrade ansiktena. De kommer möjligen från Mad Men-estetiken.

Det är uppenbart att jag måste ha tag på en dvd-box med detta Mad Men, det här är alltför intressant för att kunna förbises och jag inser att jag knappt sett någon tv alls de senaste åren, för med småbarn är det inte bra att ha tv:n på hur som helst, det kommer ju vad som helst därur. (En gång på bästa barntid i ofarlig reklampaus en puff för polisserie, i klippet kedjades en man fast vid ett stängsel och avrättades, tvååringen satt i soffan och tittade - sedan dess är det stenhård kontroll på tv:n i vårt hushåll.)

Och har ni märkt att vita ansikten och röda läppar också är i fokus på en hel massa bokomslag? Det är vampyrvurmen förstås, tydligen i kombination med Mad Men då. Red lipstick överallt. Fuktiga läppen. Det är tjusigt och sexigt. Kvinnans läppar och mun sköter marknadsföringen fint. Det funkar verkligen: Akademiska bokhandeln har ett helt skyltfönster fullt med nån vampyrbok (röd mun vitt nylle) och det går inte att låta bli att stirra. De facto vill man ju ha en sån där mun med sig hem.

Populärmusik med litet barn

Ni vet när man översätter måste man verkligen tänka till angående vad saker egentligen betyder och sen framställa de sakerna på ett så verklighetstroget men samtidigt så anpassat sätt som möjligt. En extra kick får jobbet om den man översätter för är en unge på inte ens fyra år, ivrig att veta exakt vad de sjunger på engelska när man spelar skivor.

"Nå, det är om kärlek."

"VAAD, vad om kärlek?"

"Nå, han sjunger att han vill vara hennes nalle. Men inte hennes tiger eller hennes lejon utan hennes nalle."

"Varför?"

"För att han är kär i henne."

"Varför?"

(Elvis: Teddy Bear)

"Nå, det är om rymden."

"Va? VAD om rymden? Vad om rymden vad om rymden?"

"Nå, det är en pojke som heter Tom som åker ensam ut i rymden.

Och så ropar de från jorden ... Nä vänta, nu skjuter de upp honom."

"Vad säger han?"

"Han säger att nu sitter han i en plåtburk långt hemifrån och planeten Jorden är blå och han kan inte göra nånting."

"Vad sjunger dom nu?"

"Nu spelar dom bara. Och nu ..."

"Vadå, vad sjunger dom nu?"

"Nu sjunger dom att han har hamnat utanför banan."

"Men va, hur ska han komma ner igen?"

(David Bowie: Space Oddity)

Fiffigaste översättningen gjorde kanske min man som refererade en Kiss-låt:

"De sjunger att man ska äta upp sin mat."

Försök själva. Ni kommer snabbt att upptäcka att en stor del av populärmusiken är väldigt lätt att göra barnvänlig. Det är kärlek och äventyr och bråk och tips för levnadsvandringen.