Girls och en önskan

En vän gav mig första säsongen av tv-serien Girls i gåva och nu tittar jag med skiftande humör och lindig besatthet. Först blev jag besviken: Så mycket såhej om seriens brahet och de naturliga kropparna och så detta, som ändå är helt som vanligt i underhållningsbranschen. Okej att Lena Dunhams karaktär har en normal kropp men det görs enorm affär av det och alla andra är ju ändå överjordiskt snygga osv, Hannah blir token ugly, de argumenten. (För övrigt anser jag att vi måste sluta prata om kvinnors kroppar, är inte det egentligen helt ointressant och kontraproduktivt?)

Men nu när jag kommit till avsnitt 6 och 7 märker jag av den novellkaraktär min vän nämnde. Mjuknar plötsligt. Mjuknar faktiskt så till den grad att jag inser att jag dessutom är avundsjuk på målgruppen för att de - ja, för att de har förmånen att vara i målgruppen. Det är ju knäckande: När jag själv var i Girls-åldern kollade jag på Sex and the City som handlade om 40-åringar som betedde sig som 25-åringar (eller de skulle väl föreställa 25-åringar, eller inte vet jag, men de var liksom inga girls). Nu, när jag själv är närmare 40 än 25, ska jag plötsligt sitta och titta på en serie jag hade behövt se då. Betänk denna djupa orättvisa.

Så nu önskar jag att någon med en hjärna som liknar Lena Dunhams snabbt ska skriva en tv-serie om typ mamman till de där barnen som Jessa passar, ni vet. Den vill jag se.

Vem skriver?