Måsfixeringen osv, Tjechovs gevär

Hurra, om en liten stund får man då titta på ett nytt avsnitt av Gynekologen i Askim, ingen är väl så glad som jag åt detta. (Här i salongen tjatas det då alltid om samma saker, men så är det väl med de flesta, man har en fyra-fem hangups åt gången?)

Digislaven hade bandat in förra veckans avsnitt åt oss, vi såg det igår kväll, och - ja! - mobilmåsen kom till användning igen! Den fräscha gyndotterns jättegamla fiancé ryckte i snöret nämligen när han besökte gynekologen med fru för att be om dotterns hand.

Men orsaken till att jag nu hetsar om samma gamla tv-serie igen är att jag igår av en expert på ämnet blev påmind om att det tjechovska geväret på väggen ingalunda behöver avfyras för att det ska få vara med. Det måste bara hända nånting med det. (Fast vad gör man med ett gevär om man inte skjuter med det? Min fantasi är tydligen begränsad.)

Så har då salongsredaktören rättat till en av sina fadäser. Frid i stugan och tv-soffan.

Men också: härligt ful!

Har noterat att många bloggare just nu rapporterar om att de känner sig fula, läs t ex Livet&Helsingfors eller Linna Johansson. Det är vintern som tar ut sin rätt, alla är bleka och dränerade och har brist på D-vitamin.

Igår slarvade jag omkring i molnigt vinterväder på snöig backe, radade vedklabbar och stod i, och då var jag riktigt skönt ful, kan jag säga. Långkalsonger och lökäbyxor instuckna i yllesockor, gammal vinterjacka och en i och för sig snygg mössa som min vän Hanna stickat. Oplockad och osminkad med immiga glasögon - men utvilad och skitglad.

Tänkte då på det här med att det kan vara hemskt skönt att känna sig riktigt ful ibland. Eller ofta, faktiskt. Jag tycker nästan att det känns som att man upphör existera som kropp och bara blir funktion och tanke.

Okej, det där lät flummigt. Men kanske nån fattar?

Hundmatsboken

Denna lyckans ost har idag fått beundra tre hundvalpar som tycker om att gnaga på böcker.

Lite småchockad iakttog jag de tre svarta hundbarnen medan de bet sönder ett mycket vackert band i vattenturkost med pikant mönster, men när jag i ett obevakat ögonblick ryckte till mig boken för att kolla vad den var för en såg jag att det var en sån där trist Det Bästa-volym.

Varför finns Det Bästa-böckerna i alla hem som inte är precis splitternya? Var det något som alla liksom prenumererade på förr, eller?

Och finns den där lilla pocketaktiga tidningen Det Bästa fortfarande? Jag har sett tusentals av dem, men aldrig läst en enda. Om nån har fallit för deras charm tar salongen mer än gärna emot en analys.

Fördelen med radioskugga

Långsamt, långsamt läser jag Siri Hustvedts nya här på landet på vintersemestern. Normalt skulle jag vid det här laget redan ha surfat över en massa recensioner och kommentarer, men eftersom jag befinner mig i något som närmast måste beskrivas som radioskugga är boken fortfarande jungfrulig* och min egen att i snigeltakt uppleva.

Jag har ännu inte läst eller hört en enda kommentar om boken, det är bara jag och den.

Nu låter det kanske som om The Summer Without Men skulle vara nån sorts helig bok för mig - det är den inte. Men bara att helt ensam få upptäcka att Hustvedt i den här boken låter sin huvudkaraktär titta på textilkonst istället för på bildkonst eller installationer är tufft. Alltså, textilkonst!

Textilkonst med masturbationsmotiv, förresten.

Och jag kan tolka det precis som jag själv behagar.

* Ursäkta det sunkiga uttrycket.

Tatueringen är min

Nu börjar vi väl vara ganska många som har rätt gamla tatueringar. Ångrar ni er tatuering om ni har en, eller gillar ni den? Hurdant är ert förhållande till den?

Blev igår kontaktad av den amerikanska författaren Shelley Jackson, som är författare till den tatuerade novellen Skin, där jag medverkar. Hon ville att jag så snabbt som möjligt skulle sända henne en video där min tatuering syns och där det hörs att jag säger ordet som är tatuerat. Berkeley Art Museum ska göra nån grej med alla orden, och jättebra tycker jag; säkert kul.

Men jag inser att jag ställer mig rätt sval till en fortsättning. Tanken på en novell som skrivits på huden hos tvåtusen människor som lever på olika håll i världen är fortfarande stimulerande, eggande och intellektuell på ett sätt som jag faller för en fura för. Fast jag är helt enkelt inte så intresserad av att följa upp det.

Ordet "new" i Shelley Jacksons novell har gått från att vara ett av hennes words till att bli en del av mitt största organ, tatueringen är min privata. Jag har fött två barn med den och varit den sunkigaste människan i världen med den. Mina ungar har upptäckt den, frågat om den, vi har rett ut skillnaden mellan den och födelsemärken. Den syns sällan som ett flashigt attribut.

Så nu helt, va? Video, vadå?

Shelley skriver att hon ska starta en grupp på internet för oss ord. Men jag känner redan falling, och det räcker egentligen bra för mig.

Laddade platser

Har ni miljöer som är mera laddade än andra, jag menar verkliga miljöer, riktiga?

Har de med barndomen att göra, med kulturella referenser, speciella händelser?

Känns det som en roman nästan att vistas där? Eller, inte som en roman. Inte som att ni skulle se er själva utifrån, berätta er berättelse eller så, utan som att miljön är laddad, meningsfull, bärare av vibbar?

Ja för hej från min mest litterärt eggande miljö och vintersemestern här. Sitter i ett insnöat litet hus och vet att det finns platser som lever och platser som inte gör det. Har ni samma känsla?

Favorit-Pija

Favoritbarnboken just nu, alla kategorier (utom klassikerkategorin för där vinner Allrakäraste syster av Astrid Lindgren varje dag): Siv sover vilse av Pija Lindenbaum.

Den har språket, karaktärerna, tanken, atmosfären, och bildvärlden. Den är barnlitteratur. Det är inte alla barnböcker som är det.

Jag blir helt vimsig av bilden av tamburen i hemmet där Siv ska sova över. Mina ungar blir det också. Jag märker att de suger i sig spänningen, de uppskattar mystiska inslag som grävlingarna som slåss under diskbänken. Allt behöver inte förklaras, inte ens för två barn i varför-åldern, plötsligt är saker bara värda att godta som de är. Det låter pretentiöst men jag är säker på att det är en konstupplevelse för dem. En litterär händelse liksom.

Man behöver förresten inte ha med sig något barn när man läser Lindenbaum. Hon funkar hur bra som helst som vuxenlitteratur också.