Jag har varit borta, men samlat material. Det har hänt mycket med min kropp. Vassa föremål har förts in i den. Nålar, knivar. Man har lurat in mig på saker som jag inte har velat i syfte att spara på de allmänna ekonomiska medlen, jag har för första gången någonsin önskat ta en främmande persons hand - vilken hand som helst - för jag har behövt stöd men varit ensam bland vitrockar, jag har fått hjälp av nära människor, jag har varit stark och ifrågasättande, högpresterande, hånad, duktig och möjlig, svag i dropp, uppfläkt och våldsamt belyst, samlad vid smörgås. Jag har lyssnat när andra varit i samma situationer, hört ljuden av smärta, rädsla, sorg, lindring och djup sömn bakom tunna skynken. Man har tittat på mig med professionell blick, man har tittat irriterat på mig, ömt, glatt, argt, trött. Man har varit hård mot mig på ett nästan sadistiskt sätt, man har varit god mot mig. Alarmerande genusaspekter i vården har uppdagats. Jag har fått underbar narkos.
Det här låter dramatiskt, det är det inte. Det är anmärkningsvärt odramatiskt, särskilt i förhållande till vad andra genomlever. Att alls nämna saken kan ses som ett övertramp. Jag råkar vara frisk, verbal, tvåspråkig, värdefull för samhället i egenskap av arbetskraft och förälder som ska kunna ta hand om sina barn, jag hyser ingen skräck för sjukhus eller läkare eller nålar, jag är van vid att ifrågasätta, har ett skyddsnät och åkomman är inte livshotande, bara smärtsam.
Men så är det inte för alla.
Vården är politisk, det är det jag tänker förstås. Politiken syns i läkarens flackande blick när den försöker förvandla en till en gnällkärring som snällt ska gå hem och äta antibiotika. Politiken flyter i lösningen som rinner från droppställningen ner i armen på den som är mer eller mindre påstridig. Politiken glänser till när en kirurg som trivs på jobbet gör sitt snitt. Nyanserna blir tydliga när man kommer i närkontakt med vården. Om man ska vara sjuk är det bra att vara frisk; nu gäller det att se upp så man inte måste vara rik också.
Det rimmar illa
6 dagar sedan
Bra skrivet. Vårdkulturen ändrar väldigt långsamt och det kan vara stark hierarki på en del ställen. Sköt nu om dig!
SvaraRaderaSer fram emot essän/biografin.
SvaraRaderaFint att ha dig tillbaka!
SvaraRaderaJa fasen, man ska vara frisk när man är sjuk för att fixa det. Och håller med Peppe. Ser fram emot essän/biografin.
SvaraRaderaTack Anna La och Jolin!
SvaraRaderaPeppe och Mia, ska fila ihop den asap. Men faktiskt, några timmar på sjukhus ger ju stoff till precis vad man önskar. Genren är fri, allt har stora chanser att lyckas.