För något år sedan hade jag en mardröm där en welsh corgi på något sätt var inblandad och sedan dess har rasen för mig representerat något ondskefullt. Det är någonting med den bastanta men ganska lilla kroppen, de korta benen, det stora huvudet, det ständigt leende vänliga ansiktet.
I veckan skrev jag i ett mejl att jag tycker att hösten har "kastat sig över mig som en welsh corgi". I samma stund kom en kollega in och frågade om jag ville ha en hundkalender. Och när jag gick hem genom folkvimlet i Kampen blev jag vänlighetsantastad av en tax vars kropp var så stor att den mest såg ut som en ... welsh corgi. Med taxhuvud, då. Jag vet att det är löjligt, men jag blev lite skraj för den där hunden. Jag tyckte dagens sammanträffanden var typisk svart welsh corgi-magi.
När jag googlar corgin finner jag att den är mycket tillgiven familjehund som är särskilt lämplig om man har små barn. Enligt den walesiska folktron är rasen älvornas gåva till människorna. Själva har älvorna använt corgin som drag- och riddjur.
MEN: Sitta här och welsh corgi-noja - det är inte helt okej. Folk har riktiga, grava problem, lever under vidriga förhållanden, det finns krig och svält och tortyr och barnmisshandel och här sitter i-landskärringen och har skräckfantasier om en supersnäll familjehund.
Får mej att tänka på drottningmodern som med sina av salt uppsvällda knubbfingrar, fulla med familjeklenodsringar, smygmatar sina corgin med lördagskorv (!!) under det rojala matbordet. Hundsaliv och dålig andedräkt, äkta mattor med kisifläckar och hundflåset som låter rytmiskt under borddukskanten.
SvaraRaderaSe nu vad du gjorde med min fantasi.
Oh! Som din psykoanalytiker kan jag se flera orsaker till denna din fantasi.
SvaraRaderaJag lyssnar.
RaderaVi tar det på divanen.
SvaraRaderaÄlvornas riddjur?
SvaraRaderaDu är illa ute.
Nej vet du, Anna du har helt rätt i att vara rädd för denna hundras. Man ser ju redan på blicken att satan själv bor i hunden. Så är det!
SvaraRaderaVår granne har en sån här hund och jag fick helt samma vibbar som du när vi passade den en gång. Den är inställsam o märkligt vänlig mot oss men samtidigt smygelak med vår egen hund när den tror att vi inte ser. Litar inte det minsta på den här hunden.
SvaraRaderaJag är illa rädd för det, Minna.
SvaraRaderaAnne, tack för ditt stöd! Jag tycker också att blicken är lite obehaglig.
Intressant, ponks! Mycket intressant. Det här ska forskas i.
Här kommer då kärringen mot strömmen: vår granne har en sån hund, och den är den snällaste och mest väluppfostrade hund jag nånsin träffat. Alla kategorier. Jag som i övrigt inte har mycket till övers kunde t.o.m. tänka mig att skaffa en sån!
SvaraRaderaMen minns det där med älvorna, anonym ...
SvaraRaderaNä, men min känsla baserar sig bara på hundens utseende, har aldrig ens träffat en. Skulle vara intressant dock. (Vet inte heller mycket om hundar.)