Val av outfit x 2

Måste bara nämna en man som kom raglande genom Sinebrychoffska parken i går med en plastpåse i handen och långt hår, han såg aggressiv ut lite på samma sätt som Tuis farsa i Top of the Lake, och på hans T-shirt stod det "LIHANSYÖJÄ" ("köttätare").

I samma veva vill jag nämna en man jag fick ögonen på i miniatyrvärlden Marudodam i Haag i somras, han var i 45-årsåldern och hade två fjortisar med sig. Dagen till ära hade han valt en T-shirt med texten "PORN HAPPENS". Jag tyckte det passade dåligt särskilt med tanke på att han befann sig på ett familjenöje, men själv såg han mycket nöjd ut där han pöste fram.

Om du var man, om du var kvinna

Lite beige är det nog att ägna för mycket tankeverksamhet åt det här med Hur Kvinnor Är och Hur Män Är, men ibland måste det göras. Ibland kan det också vara roligt. Som när Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sin vargpodd funderar över hur de skulle vara om de var män.

Jag försöker själv fundera på det, med usel framgång. Jag tänker mig helt slött att jag skulle vara likadan som nu, fast med en annorlunda kropp. Det stämmer knappast. Då har jag ignorerat omgivningens påverkan, bara för att ta ett exempel. Jag har ignorerat hormonerna och de kroppsliga olikheterna. Strategierna. Bilderna och min självkänsla i förhållande till dem.

En förlagsredaktörskollega trodde att hon skulle vara lärare i matematik om hon var man. Hon är både språkligt och matematiskt begåvad ("jag kan ibland längta efter att räkna") och tror att hon som pojke hade blivit uppmuntrad att utveckla och satsa på matematiken. Det tyckte jag var en smart och rimlig analys.

Hurdan skulle du vara som man? Eller, om du är man, som kvinna?

Äckeldröm

Jane Campions tv-serie Top of the Lake, som jag ännu inte vet vad jag tycker om för jag har bara sett ett avsnitt, gör möjligen under med min nattsömn. Det inre livet blir hur rikt som helst under dygnets stilla timmar, alla skelett och gastar släpas ut ur sina skrymslen, det är hela klassikerartilleriet plus lite nya grejer.

Nu är det eftermiddag och jag är fortfarande äcklad av nattens inre liv. Är det okej om jag skriver ner det här så blir jag kanske av med det?

Efter en värre poltergeiststund i barndomshemmet går jag ut på gården och ser att grannen har grannen dukat upp till fest. Ett femtontal pers sitter och flinar vid ett tjusigt utemöblemang i stock. De väntar på att få börja äta och maten ligger i ordnade drivor och rader direkt på gräsmattan, det är fisk av alla slag: rått, gravat, grillat, rökt, makrill, abborre, ål, gädda, sik, gös - allt i abnorma mängder. Det värsta är att där också ligger två sälar som fortfarande lever, de kippar där de ligger, deras enorma kroppar dallrar och blänker och jag tittar på sälarna och tycker synd om dem och äcklas.
Så tar en av gästerna en kniv och skär upp den ena sälen, ett djupt rakt snitt, sälen tittar uppgivet på såret; innanmätet är homogent som leverpastej.

Vaknar av äckel, är fortfarande äcklad, ännu mer nu efter att ha skrivit det.

Walopää & hetörat

I en kommentar till essäinlägget skriver walopää bra grejer som jag vill lyfta fram:

Jag hade en gång en chans att i egenskap av journalist räcka fram en mikrofon mot Amma i hennes ashram i Indien. Jag frågade nåt om att vad ska man GÖÖÖÖRA liksom när det är så jobbigt att se så mycket lidande omkring sig här i Indien t.ex. Jag väntade mig väl nån slags mumbo jumbo om karma och att den fysiska verkligheten är en illusion och att allt bara är en projektion av mitt eget inre lidande, ni vet sån där bs som en massa new age-typer är experter på.Men Amma tittade nästan irriterat på mig och sa att: om du märker att någon lider ska du göra vad du kan för att hjälpa dem.Det finns ju faktiskt folk som jobbar hårt och gör jättevettiga insatser.Till exempel den här Sabina Bergholm som startade ett eget barnhem i Indien. Och många andra. Så en sak man åtminstone kan göra är att ge kärlek i form av pengar till projekt man helhjärtat tror på.En annan sak är nog att ta hand om sig själv så man orkar vara empatisk.

*

Annars kan jag rapportera att jag hållit på och ringts med en telefonförsäljare som vill erbjuda mig supersnabbt och ganska förmånligt bredband. Enda kruxet (eller ett av kruxen, väl) är att man får en digibox på köpet, och en massa kanaler. Nå, vi har ren en digibox och den funkar bra, och dessutom har jag uppfattat att man ändå betalar den där digiboxen på något vis, man får ju aldrig nånting gratis egentligen. Men min poäng är i alla fall att vi inte vill ha en pryl till när den gamla funkar, men jag har ändå velat eftersom jag kanske vill ha snabbare bredband - oklart varför, det gamla duger bra. (Det kan vara så att jag han på känn att man måste hänga med i "utvecklingen" på något vis, det hör liksom till, alltså tillväxt och snabbhet och sånt, befängt, varför det?)

I dag gav jag snubben nobben. Jag bad honom återkomma när de har ett erbjudande som bara innehåller snabbt bredband och inget annat. Han: "Eh. Men den här digiboxen är ju GRATIS. Och du behöver ju inte använda den om du inte vill." Jag: "Ja, fast vi vill inte ha fler grejer och vi har ren en digibox." Han: "Aha, är det nån sorts ..." Jag (tjänstvilligt): "Ja! Vi har liksom ... lite principer eller så."

Världen drunknar i plast och där stod jag och bad om ursäkt med smartmobilen tryckt mot hetörat. Hård konsument här hej.

Formulera sig fri?

I vårvintras skrev jag en essä om att försöka hitta en livshållning i en värld som är ond och där barn far illa.

Den var viktig för mig att skriva. Jag visste att jag var tvungen att skriva texten om inte annat som för min egen skull, för jag gick omkring och hade sådan grav ångest (faktiskt grav ångest) över alla dokumenterade grymheter mot barn som syns i media (vågar inte ens tänka på skuggtalet, eller ja, tänker på det). Det var ett stort tankearbete för mig, det var inte lätt att få ihop det, men jag tänkte att någon måste ha sagt något lindrande om det här - nånstans.

Jag skrev essän under stulna stunder och höll hela tiden igång ett tänkande och samlande i huvudet. När jag var klar var det som om ångesten nästan rent fysiskt hade flyttats över från mig till skärmen. Det var en lättnad - tills jag började misstänka att jag hade formulerat mig ganska fri från ångest och ansvar. Det var inte en bra tanke, den var inte okej.

Så småningom visade det förstås att jag inte alls var fri, ångesten kommer tillbaka men den är lite, lite mera hanterbar nu. Den är befogad, men den kan inte få ta kål på mig. Att ha skrivit om det här gör det möjligt för mig att ordna in mina tankar i ett resonemang som kan prövas och prövas igen.

Essän, som jag kallar Gosskören, fick delat tredje pris i Kulturfondens Hans Ruin-tävling och publicerades i Ny Tid illustrerad av Jenny Lucander-Holm.

Läs den gärna.

Trafikförseelser i jämställdhetens namn?

När man står i beråd att korsa den största av de fyra vägar som eleven ska över på sin skolväg, kan man passa på att iaktta bilisternas beteende. De flesta stannar hyggligt och laglydigt för barn och andra människor som står vid övergångsstället. Nu har jag och en annan vuxen i familjen upptäckt att de som låter bli att stanna och bara gasar på till största delen är kvinnor.

Detta bekräftades igen i morse. En bilistkvinna i min egen ålder tyckte att hennes framfart var viktigare än de två ettors som stod med sina cyklar och väntade på att få gå över gatan. När bilister vet att de egentligen borde stanna gasar de dessutom gärna lite extra, som för att snabbt komma ur den pinsamma situationen - så också den här kvinnan.

Nu har jag behov av att dra en slutsats av den här iakttagelsen. Traditionellt skulle man nog påstå att kvinnor är försiktigare i trafiken, men det kullkastas ju av resultatet ovan. Min hypotes är alltså att kvinnor i snedjämställdhetens namn visar att också de kan vara riktiga karlar när de kör.

Kan det vara så? Bilburna kvinnor, känner ni ett vagt jämställdhetsförankrat behov av att visa att ni är män när ni kör?

Welsh corgi

Egentligen skulle jag skriva om mobiltelefoner och jeans i förhållande till barn, men tanken slirar hela tiden in på några andra spår, och ett av dessa spår är hundrasen welsh corgi.

För något år sedan hade jag en mardröm där en welsh corgi på något sätt var inblandad och sedan dess har rasen för mig representerat något ondskefullt. Det är någonting med den bastanta men ganska lilla kroppen, de korta benen, det stora huvudet, det ständigt leende vänliga ansiktet.

I veckan skrev jag i ett mejl att jag tycker att hösten har "kastat sig över mig som en welsh corgi". I samma stund kom en kollega in och frågade om jag ville ha en hundkalender. Och när jag gick hem genom folkvimlet i Kampen blev jag vänlighetsantastad av en tax vars kropp var så stor att den mest såg ut som en ... welsh corgi. Med taxhuvud, då. Jag vet att det är löjligt, men jag blev lite skraj för den där hunden. Jag tyckte dagens sammanträffanden var typisk svart welsh corgi-magi.

När jag googlar corgin finner jag att den är mycket tillgiven familjehund som är särskilt lämplig om man har små barn. Enligt den walesiska folktron är rasen älvornas gåva till människorna. Själva har älvorna använt corgin som drag- och riddjur.

MEN: Sitta här och welsh corgi-noja - det är inte helt okej. Folk har riktiga, grava problem, lever under vidriga förhållanden, det finns krig och svält och tortyr och barnmisshandel och här sitter i-landskärringen och har skräckfantasier om en supersnäll familjehund.

Tre dagens

1. Träffade person som liknade Hannibal Lecter lite för mycket.

2. Någon trodde att det är min nuna som är på omslaget till Kjell Westös nya bok. Komplimang!

3. Skolstart. Finländska skolsystemet. Superfint.

Inte lätt att vara psykofysisk heller

Nanna Johansson argumenterar för fortsatt köttkonsumtion. Mycket bra retorik där.

Annars undrar jag om det är någon annan som börjar må konstigt av de här inställda åskvädren? Kraftigare än förr blir jag påmind om mitt varande som psykofysisk varelse, kollapsar lite här och där, förnimmer spänning, elektrisk hetta, nerver, spyfärdighet.

Men det är som sagt kanske bara i mitt eget huvud eller helt vanlig, klassisk hysteri.

Alltså VAD?

Det händer säkert aldrig er, men ibland kommer jag på mig att reflektera över något jag läst i morgontidningen som jag inte riktigt fattat, men så kommer en stark åsikt om saken, eller kanske snarare en arg känsla av "alltså VAD?"

I dag gäller detta "alltså VAD?" den här grejen med näthatet som rasar på grund av att det bestämts att Jane Austen ska vara på en brittisk sedel. En liten Austen bland alla historiska gubbsters, hur kan det vara så provocerande att nån bland annat målar fejset vitt och fotar sig med en jättestor köttkniv och hotar nån med bilden?

Eller har jag drömt?

Förresten resonerade Maria Sveland ypperligt om näthat och annat i sitt sommarprat i P1. Rekommenderas!

Augustihindarna

Tillbaka i stan med hjärtklappning. Ack denna sekelsskifteschänslighet, den är nog inte helt modern. Och jag tycker ju om staden, metron, asfalten, fejsen, den grönskande gården hemma, balkongen, allt, men det är någonting med miljön som tillstånd. Eller så är det mitt eget fel, min egen tendens att ladda allt med mening och sen gå omkring i all påhittad mening och bli helt skakig och trött av det till slut.

Nog om det.

Fick ögonen på två hindar i metron i går eftermiddag. De hade varit och tränat någonting, kanske dans. De pratade om konkurrensen i dansbranschen, man är inte gärna vän med sin danskollega, fast just de här långa smala blonda hindarna var vänner och lyhörda för varandra. Den ena hinden hade ett guldhalsband med texten "Candy". Den andra hinden hade låtit tatuera "Heart" på sin högra underarm och "beat" med ett litet hjärta på den vänstra.

Jag satt där med hjärtklappningen och läste på hindarmarna. Heart, beat, hjärta. Och så godispåståendet kring den andra hindhalsen, det glimmade lite matt i augustisolen när vi körde över bron.