Tant Asucar och grävlingen

Igår var jag så sönderpressad att jag tog till min favoritfantasi:
Jag är en gammal dam som blir påhälsad av ungdomen och jag bjuder dem på
- Gröna kulor
- apelsinklyftor av marmelad
- rävgodis
- Fazers bästa
- Franska pastiller
samt (när det gäller större barn:)
- Amarettolikör.

Och jag sitter där i min gungstol och lyssnar på den pressade ungdomen och jag säger: "Ta frukt å."

Men idag var det bättre. Utfärd till ö med båt i växlande ösregn, vi gick i skogen och i skogen fanns plötsligt ett litet område som såg ut som en liten gårdsplan av sand. Och vid kanten av den planen gick ett stort hål ner i underjorden, det var ett hål mycket större än en vessla eller en kanin. Om jag inte haft fyra bast i hasorna hade jag nog stuckit in huvudet i det där hålet för att kolla vem som hade sitt hem därinne och hur det var inrett. Det såg precis ut som i sagorna, det där hålet, man börjar vara lite - ja.
Ropade på M, ropade: "Här bor nån!" Han tittade på hålet och sa: "En grävling. De är aggressiva. Men nattdjur nog."

(Bonus! Fick igår helt oprovocerat veta vad Gagara äter. "Krabbor och vildsvin.")

Ligga och flyta under Karlavagnen är bättre än dikten

Nattfjärilstid, flygfäna kastar sig mot fönstret i små mjuka dunsar. Insekterna är som tokiga, en ny sorts mygga hukar i hörnen.

Hade en stjärnstund i natt när jag flöt lite i svartvattnet och rymden molnfri och klar presenterade Karlavagnen precis ovanför oss.

Nattfjärilar och stjärnbilder är sånt som det knappt går att skriva om, låter bara som dålig dikt. Myggor funkar bättre.

Animalisk trafikrapport

Körde till Florida efter ett uppehåll på säkert två veckor, längs vägen låg ovanligt många döda djur. Räknade till två rävar, en mårdhund, något litet och ulligt (ekorre? vessla? kroppsdel av annat djur?) och en stor grävling.

Funderade latent över vad man gör om man råkar stöta till en animalisk person när man kommer härjande i 100 knyck. Ok, en liten sparv: adieu kanske då. Men en stor fet grävling? Måste man inte stanna och kolla att den faktiskt dog?

Fast exakt var går gränsen för rätten att dö ordentligt förresten? Detta spörsmål är aktuellt hos oss ganska ofta, för det händer att medlemmar i familjen "tittar lite" på en myra och att myran i den vevan blir av med någon liten kroppsdel. Jag brukar vara noga med att avliva myran då. Fel eller rätt etc osv, hilfe.

Men en jättegrävling? Ba: bonk.

Flopparnas flopp (aftonlektyrn)

I chock över att kvällssagan Hemmamatch visade sig vara ett enda långt påhittat fotbollsreferat (sic!) nedtecknar jag en flämtande final på denna jobbiga dag. Helt vanvettigt tråkig bok den där, det var knappt så nån av oss stod ut och jag blev sen tvungen att läsa tio verser av Lennart Hellsing som kompensation för den usla berättelsen som dessutom är översatt från tyskan. Warum, vill man bistert fråga, för att sedan geschwindt växla till sin sedvanliga Eiratyska.

Godnattsagans oväntade inverkan på själslivet

Gårdagens godnattsaga blev en succé för barnen och en flopp för mig. I boken Den underbara familjen Kanin och monstret i skogen av Jonna Björnstjerna finns en suggestiv bild där lillebror Kanin med tomtens hjälp flyr från den otäcka delen av skogen medelst metro. Inte tunnelbana, märk väl, utan just metro, vilket gjorde igenkänningsfaktorn hisnande och spänningen intensiv i vår lilla sängbo.
Metrotåget i boken åkte i ett vindlande underjordiskt landskap, monstret i skogen flyttade efter förvecklingar hem till den underbara familjen Kanin, slutet gott. Barnen sov sött hela natten.
Själv drömde jag psykedeliska drömmar om de där metrotunnlarna; tillsammans med en kollega från läromedelsredaktionen åkte/sprang jag omkring där i ett vidrigt äventyr som slutade i någons död. Drömmens final gick ut på att jag polerade en gravsten i ett försök att kompensera.


Idag är jag en sliten människa. Ungarna får ikväll höra ett avsnitt ur Min kamp 2 (Knausgård) och/eller en korrektursnutt ur Peppes bok.

Barnboksidén

Mina söner har en gemensam fantasifigur som heter Gara Gagara. Självklart är Gagara en hon, självklart en häxa. Gagara är så pass snillrikt och misogynt utformad att jag verkligen sett mig tvungen att förhöra mig om omständigheterna kring hennes uppkomst, men det lär nog vara så att pojkarna uppfunnit henne själva. 


Jag tycker ju att hon är charmig, Gagara, så jag sa att hon låter lite som en karaktär i en barnbok. 
Bifall.
"Nå, ska vi skriva en bok om Gagara tillsammans?" undrade jag optimistiskt.
"Jaa!" svarades entusiastiskt.
"Vad ska boken heta?"
Tveklöst svar från två bast:
"Gagara säger Aj satan."


Problemet, kära Bullen, är nu att jag tycker det är en utmärkt titel. Vad ska jag göra?

Och gissa vad han sa i morse då!

Ni tror alla att jag förlorat förståndet och snart ska jag ta mina monotona textpassioner till den lilla sammetsbeklädda dagboken under huvudkudden, men måste bara meddela detta först.
När jag åker ner till metron eller upp från den tycker jag att alla människor ser annorlunda ut än vanligt, vet inte om det är ljuset eller ljudbilden eller själva det faktum att man träder in i underjorden/ut ur den, men nånting är det som händer där. Frågan är vad. I rulltrappan i morse på väg upp kommenterade Karl Ove saken såhär:

Plötsligt såg jag igen hur gammalt allt var. Ryggar, händer, fötter, huvuden, öron, hår, naglar, allt kropparna som passerade genom hallen bestod av, var gammalt. Till och med glädjen var gammal, till och med lusten och förväntningen på vad framtiden skulle bära med sig var gammal. Ändå var den ny, för oss tillhörde den vår tid, tillhörde mobilerna och iPodarna, Goretexjackorna och de bärbara datorerna som transporterades i sina väskor genom hallen och ut till tågen, tillhörde tågen och de automatiska dörrarna, biljettautomaterna och de lysande tavlorna med sina olika destinationer. Det fanns ingen plats för det gamla här. Och ändå fyllde det allt helt och hållet.
Vilken hemsk tanke det var.

Man kunde såklart också börja misstänka att jag är utsänd av Antiknaussällskapet, för som jag flåsar här i salongen kommer ju ingen att vilja läsa böckerna längre.

Vad Karl Ove sade

Hollywoodhaggorna har begapats, regnet häller sig dödsföraktande ner över förortens tak, det åskar och jag läser om den här georgiska kvinnan hos Lovisienstadt.

Skulle ju anteckna vad Karl Ove sa i tvåan, nämligen det här träffsäkra:

Man skulle kunna säga mycket om självbilden, men det var i varje fall inte i förnuftets svala salonger som den hade skapats.

Det är främst den meningen som är så bra att den måste bebloggas, men här kommer fortsättningen också, för även den bär på en helt lyckad analys:

Tankarna kunde nog förstå den, men makt att styra den hade de inte. Självbilden gällde inte bara den man var, utan även den man ville vara, kunde vara och en gång hade varit. Självbilden gjorde ingen skillnad på det reella och det hypotetiska. I den sögs alla åldrar upp, alla känslor, alla drifter.

Yttermera visso! Tips för den som vill justera sin självbild till det sämre: Spela det ädla gemet Memory med knivskarp 4 bast och du känner dig snart mycket slö som människa och tänkare.

Vitt skräp

Har idag lyckats klä mig som en kvarleva från nittitalet, det är väl säkert helt okej i och för sig, jag är en kvarleva från nittitalet. Liksom från några andra årtionden, men nittitalet är det något alldeles speciellt trashigt med.
Det fina i kråksången är att det känns helt utmärkt passande med denna klibbvibb just idag, för i afton är det säsongstart för favoritprogrammet alla kategorier: Svenska Hollywoodfruar.
Till och med Karl Ove får ge sig till tåls då.
(Å, Karl Ove sa nånting så fint igår kväll, det var en grej om självbilden, måste skriva ner den senare.)

Watching you

Vi råkade gå genom ett nästan helt tomt och stängt köpcentrum idag. Också en filmatisk upplevelse. Två bast sprang saligt omkring i stora slalomfinter, en kvinna kom långsamt gående emot oss och jag noterade att hon hade en gul t-shirt med två tecknade ögon på och texten "I´m watching you".
Och som hon watchade! När den lille blondinen svirade förbi henne spärrade hon upp ögonen, inte elakt, inte förfärat, hon bara glodde så inihelvete på honom.
Och så den där t-shirten, då. Hon bröt ju helt klart mot alla dramaturgiska principer, men skulle omedelbart ha fått en biroll i en film av David Lynch.

Kindle vs chänslan

Från och med nu kommer jag möjligen att stämplas som teknikfientlig tönt, men sanningen är den att jag fortfarande, efter seriösa elektroniska försök, dras mera till böcker i volymformat än i eboksformat. Har tillgång till en Kindle som jag dessutom laddat ner en hett efterlängtad bok på, men efter att ha läst några sidor på Kindlen tycker jag att boken känns så ... lyxig, så ... snäll mot ögat och handen. Ja, mot hela kroppen är boken snäll med sin tyngd, sitt lena eller bulkiga papper, sitt glansiga skyddsomslag eller sitt slitna pocketlaminat. (Sen väger ju böckerna såklart för mycket i väskan, på det viset är Kindle kroppsvänligare, jag medger.)

Satt med min Kindle och två bast gick förbi: "Vad är det där för en gammal maskin?" Jag fattar ju vad han menade, den ser lite ut som den PowerBook jag hade på nittitalet och som aldrig ens var i kontakt med internet. Sen har jag också en uppfostringsrelaterad invändning, nämligen den att jag hemskt gärna vill att mina barn ser sina föräldrar i andra uppslukande aktiviteter än de som sker framför skärm. Då blir liksom bok och tidning kvar.

Jag vill verkligen tycka om läsplattan och jag ska fortsätta försöka, men boken är en sån ljuv artefakt. Kommer inte ifrån det. Hjulet och boken, de bästa uppfinningarna i världshistorien.

Verbalt motstånd: Maggdånaalds

Ni vet maktpotentialen i att uttala namn fel? Det kan faktiskt användas som hård förtryckarstrategi.
"Hördu Eriika, kan du hämta mina papper från printern?"
"Okej, men jag heter Eerika."
"Just det Eriika, de där pappren ..."
"Eerika heter jag."
"Sorry. Eeeerika, kan du hämta pappren nu är du hygglig."

Tänkte att man kan ju börja använda en variant av detta som en positiv nedbrytarmakt. Vi börjar med McDonald´s, som fyra bast envist uttalar som "Maggdånaalds" istället för "Mäck Dånalds".

Följ mig till fulrummet

Äh hjälp från sängkontoret, men är ändå inte så förmäten att jag inbillar mig att jag är den enda som kan känna av en lätt desperation ibland. I dessa stunder vill åtminstone jag inte höra visdomsord från nån superperson ur historien, utan föredrar smulor av andra människors raptus.
Den som ens avlägset kan förstå vad jag menar med det minst sagt halvuttalade resonemanget ovan kanske kan möjligen ha nöje av citatet som kommer här snart. Det är ur en intervju i tio frågor med den brittiska journalisten, kolumnisten och feministen Caitlin Moran.

7. Your first book was published when you were only fifteen. You’re thirty four now, how is the second one coming on?
*pious face* I’ve written three of the most important stories of my life: my marriage, and the early years of my two children, Dora and Eavie. You cheeky fuck. Anyway I’m turning out pissing 5000 words a week for Rupert Murdoch – I haven’t got time to menstruate, let alone write a book. Get off my fucking back. Holy mother of God.

Uppfriskande!

Författarcred och cerisebonus

Idag är jag glad åt det fina recensentmottagande Sara Jungersten fått för sin debut Wannabe. Vaknade upp på ett hotellrum i Tallinn och försökte förgäves hitta recensioner på nätet, men fick sen via behjälpliga sms och telefonsamtal veta att det skrivs gott om boken i tidningarna (t ex i Hbl) och att det talas entusiastiskt i Kulturtimmen på radio Vega och att Peppe gillar den i direktsänd morgon-tv. 


Ibland påstås det att en förlagsredaktör är som en "böckernas barnmorska" - det tycker jag är en metafor som haltar ganska grovt, men, tja. Man blir kanske mer som en författarens pinsamma morsa i den meningen att man står i bakgrunden och är stolt och inte kan låta bli att påpeka att man är just morsa till underbarnet.


Usch vad hemskt med modersmetaforer. Ursäkta Sara och alla andra illa berörda. Jag menar i all enkelhet så här: Det är underbart trevligt när en bok får ett gott mottagande. Ett enormt arbete ligger bakom vilken bok som helst, det är så fint när en författare får den cred hon/han förtjänar.


*
Bonus: Vid hotellfrukosten, en dam på kanske 85 bast i ceriserosa läppstift! Blir helt golvad av åldriga damer med knalliga färger på läpparna, man tänker: la dolce, dolce vita, och att hon inte släpper den grejen, det är fint.

Laurén sade det bättre

Tillåt mig citera Anna-Lena Laurén som hon redigt och klartänkt inledde gårdagens Hbl-ledare:

Dagens moderna människa skulle vara globaliserad, språkkunnig, resvan, gränslös.
I stället är en växande grupp rädd, ängslig och på sin vakt. Denna grupp röstar på nationalistpartier och längtar tillbaka till gamla världen och dess trygga nationalstater.

Jag blir sorgsen när jag läser det. Människan för människan varg etc osv.

Vilodagens natursaldo (Bonus: Lyckans orm)

Här i Florida gick vi ner till stranden för att hämta en delfin och ett rymdskepp som vi skulle ha med oss till en annan beach. På vägen upp pekade 4 bast på en planka som går över ett dike och meddelade att en kaninunge just hoppat över där. Vi närmare analys visade sig kaninungen vara en vessla, vilket var ganska spännande för alla.

På beachen såg sedan 4 bast återigen en simmande orm som hade huvudet både under vattenytan och ovanför. En snok således. I vattnet simmade också ett otal skära medusor. De har börjat återvända till de hårt prövade vattnen här omkring och det lär vara ett tecken på att vattenkvaliteten inte är fullt så dålig som förr.

Vid bilen noterades en hästmyra, och på den lilla sandväg vi nyttjar för att komma hit till Floridachateauet låg en lång, rak käpp över vägen. Jag körde helt tankspritt över den, hajade till, kollade i backspegeln, bromsade och knäppte på hazarden. Steg ur bilen och såg hur käppens ena ända började vaja lite smått. Gick närmare, och javisst: Det var en huggorm med prydligt sicksackmönster, fet mellankropp och pyttelitet huvud. Lyckans odöda orm! Jag, som på senare tid skrutit över min nästan obefintliga ormrädsla, reagerade helt fysiskt med gåshud över hela kroppen och spastiska rysningar. Vad jag nu undrar är om ormen var panikslagen eller helt oberörd? Det är svårt att förstå sig på ormars själar.

Feuermacher

Kära nån,
Varför är det så svårt att få till stånd en frisk och frejdig brasa inuti en vedspis tillverkad för ändamålet? När man hukar där med sitt artilleri av gamla tidningar och tändstickor och Kohlenanzünder går det inte alls att begripa hur det kommer sig att det behövs brandkårar i världen. Att göra upp eld är ju närmast omöjligt. Dessutom blir det feministisk råkris då mina söner tassar runt mig med klentrogen min. Fyra bast: "Det är lugna puckar mamma, stäng luckan så elden får ta sig ifred." Två bast: "Jag är en sån som hjälper kvinnor."

Man borde ha varit med i scouterna. Varför var man inte det, varför lät man sig plågas av elaka hästflickor istället?

Nähä

Känner en tydlig förnimmelse av att det inte kliar i fingrarna när man hänger över en ipad. Kommer då osökt att tänka på min kurskamrat Pär på Biskops Arnö år 1896 som talade om njutningen, själva den fysiska njutningen i att skriva på tangentbord. Jag fattade inte då, sedermera har jag fattat nåt, nu - när jag försöker blogga på ipad - förstår jag allt.
Ett lungarike för ett skapligt tangentbord.


KUNGARIKE.


(åNgrar nu att kag inte lät alla felslag står kvar.)

Vem är det som talar när jag öppnar munnen?

På manusmöte med en författare idag tyckte jag att jag sa en så klok och klartänkt sak apropå hur texter i allmänhet bör skrivas. Det var ett resonemang om att det ultimata är att skriva rent, klart, okonstlat så att det man säger syns bättre än själva språket. Inget konstrande. Inga trick. Bara ren skrift och tanke.


"Knausgård", sa författaren.


Det var det om den smartheten, men det är en bra tes trots att den blev lånad utan källhänvisning. Till exempel såhär skriver Karl Ove Knausgård i Min kamp (här handlar det om ett författarskap han beundrar, filosofen Theodor Adornos):

För det var inte så att språket svepte in verkligheten i sina stämningar, det var det omvända, att verkligheten steg fram ur dem.

Skriv så liksom, så blir det bra.

Säkerheten på Saltkråkan

Eva kommenterar inlägget om kvinnorna på Saltkråkan: "Dessutom blir jag i vuxen ålder nervös på att ungarna kutar omkring på bryggor och klippor utan flytväst hela tiden. Skärgårdsbarnen som Tjorven kan ju dratta i och simma iland, men hur är det med de små Stockholmsglinen? Och Skrållan som tappar bort sig hela tiden. Ojoj så stressigt..."


Just det Eva! Jag har det lika svårt! I de scener som utspelar sig på klippor och bryggor och i båtar kan jag inte alls koncentrera mig på intrigen, har fullt upp med att noja över att Skrållan ska trilla i sjön. Och hur kommer det för övrigt att ingen har koll på om Skrållan klarar sig eller inte? Har ingen sagt till de större barnen dem att de måste hålla henne i handen hela tiden? Och vad håller de vuxna på med jämt och ständigt? Det är ett under att Skrållan överlever Saltkråkan. 


Och här har ni alltså en som vet: Fyra bast hamnade i sjön för någon vecka sedan, han fångade småfisk med håv från bryggan och sträckte sig lite för långt ut. Som en stucken gris skrek han på hjälp där han tryggt guppade vid bryggan med håven i ena handen och en fejk-crocs i den andra. Tack vare sin flytväst då alltså.


Sålunda anser jag att det snarast borde göras en ny Saltkråkanversion med knallorange flytvästar på alla ungarna i samtliga skärgårdsscener. Det ska väl gå att ordna med modern digitalteknik. (Om man samtidigt kan passa på att göra Malin lite mindre våpig är det ett plus.)

Kvinnorna på Saltkråkan

Buu-klubben visar Vi på Saltkråkan, det är fint tycker jag, som då kan sitta med i tv-soffan medan denna goda soppa ur Marthornas receptsamling puttrar hemtrevligt på spisen.


När jag väl sitter där och tittar tillsammans med mina söner upptäcker jag att jag - alarmerande nog - som barn gjorde mig en massa hårda tankar om främst flickorna och kvinnorna i filmen. Tjorven: rolig men grymt fet. Stina: galet irriterande, ful. Skrållan: galet irriterande småunge och inte alls så söt som det påstods. Teddy och Freddy: hysteriskt irriterande. Malin: Vansinnigt våpig, "kvinnlig" på ett förvirrande sätt, inställsam och irriterande. Den sexuella vibben frånstötande.

Stackars Pelle tyckte jag förresten också hjärtligt illa om, och hunden Båtsman var bara trist. Ändå älskade jag filmen och såg den gång på gång.


Nu när jag ser den igen som vuxen fattar jag ju att Tjorven inte alls är fet, att Stina verkligen är irriterande men att det är just poängen med henne, att Skrållan är helt gullig, att Teddy och Freddy är okej sidekicks. Malin, Saltkråkans Marilyn, har jag fortfarande problem med. Varför fick hon aldrig överraska i berättelsen? (Eller är det kanske hennes "promiskuösa" historia som är biffen i hennes fall?)


Framför allt fastnar jag nu för hur flickorna på Saltkråkan ser ut: ingen av dem har långt hår, de har alla korta frisyrer och unisexkläder. Hur skulle barnskådisarna se ut om Saltråkan gjordes idag?


Minns också att jag som barn tyckte småbarn på film (Skrållan t ex) alltid verkade så konstiga, lite höga liksom, de tittade fel och svajade med blicken och flinade på mystiska ställen. En vuxen som ser det där fattar ju att en skådis på tre bast har ett helt team med gullegullare som försöker få ungen att göra som planerat, och att det lätt störda i uttrycket härrör sig därifrån.

Varnas för musskrämma

Är inte huvudvärkstypen, men nu verkar det ha hänt något. Det började i förmiddags; ett svagt, vasst gnisslande i huvudet, som radiovågor eller den där elektroniska musskrämman vi har på landet. 


Musskrämman. Det är den. Den blinkade på ett underligt sätt igår, jag upptäckte att den var inställd på vinter istället för på sommar (vet inte vad det är för skillnad men det står Winter och Summer), bytte inställning till sommar och så hördes ett svagt, superhögt, rytmiskt pipande - förmodligen snarlikt det som mössen hör och skräms bort av. 


Att den skärande känslan i öronen dröjer kvar är möjligen inte alls en bra grej, och också tonen i skallen känns spontant som en dålig sak.


Varnas för elektroniska musskrämman alltså. Den är effektiv och ingen dör av den, men ta Peltorskydden på när ni justerar den, gott folk.

Jägarvila

Har nån hört det oerhört fina begreppet jägarvila förut? Inte jag, men lärde mig idag hos Lovisienstadt. "Man sitter mot en husvägg och grinar av smärta, typ. Och så skakar benen som vore de besatta."
Ni vet säkert övningen. Det har man ju sportat med i sina dar alltså. Men inte visste jag aktiviteten hade ett så stiligt namn.

Dumheter: Att ta snusket personligt

En av mina lite mindre snärtiga egenskaper är en besvärande fladdrighet när det gäller rådd och smuts. Jag har alltid varit imponerad av folk som avslutar sina mejl med "nä, nu ska jag ta och röja lite!", det låter så dådkraftigt, spänstigt och glatt! När det behöver röjas hemma hos oss drabbas jag ofta av hjälplös halvpanik; Jag föreställer mig nu i skrivande stund att jag vid såna tillfällen ser ut som nån figur tecknad av Tove Jansson, lång nos, veka morrhår och fotsid dräkt. Jag kan också gå lovar kring en smutsfläck på golvet i flera dagar, ibland veckor, och tänka "herregud där är den där fläcken, där är den där fläcken jag blir galen". Men det faller mig alltså inte in att bara skrubba bort den.


Till saken hör å andra sidan att vi städar varje kväll här hemma. Att vakna i ett råddigt hem är en tanke som inte går att uthärda. I Rapport från Planet Mamma skriver Malin Kivelä att hon i ett skede av livet bestämde sig för att aldrig mer städa av den enkla anledningen att hon tyckte det var slöseri med tid, men att hon när hon fick barn upptäckte att det var hemskt att tvinga barnen att kräla och leka i damm. Jag har aldrig varit så radikal att jag lovat mig själv att sluta städa men har nog en lindrig fixering vid att ungarna inte ska behöva lida av alltför mycket snusk. (Lyckligtvis finns det också en annan vuxen i familjen som tycker så.)


Till saken hör även att jag har hittat på ett neurotiskt städbeteende: Om jag är riktigt, riktigt trött och klockan närmar sig midnatt måste jag alltid nödvändigt skura toaletterna eller städa kylskåpet. Det slutar med att jag är en trasa, tycker synd om mig själv, ältar alla de stordåd jag kunde utföra om jag inte var tvungen att skura skit.


Flera av mina vänner är rätt råddiga av sig, men jag trivs utmärkt i deras röra. Varför ser deras rådd bara hemtrevligt ut medan mitt eget är jättejobbigt och omysigt? Jag säger er att en av mina bästa vänner när som helst kunde utnämnas till the queen of råddiness, hon är säkert den minst städpedantiska människan jag vet men det är alltid så hemskt trevligt hos henne. Ibland får man vada fram genom hennes tambur men det är bara pikant. Hon ser dessutom inte ut att ta någon stress själv. Hon gräver lite i röran och hittar det hon ska ha. Hon tar inte snusket personligt, som jag gör.


Nina Hemmingsson twittrade i början av sommaren något om att det är en politisk handling att bjuda hem folk till ett ostädat hem. Ja! Där håller jag med. Vi sitter alltför lite i varandras hem sådär mera spontant och utan prestation. Ingen har det välstädat jämt, ibland kan man ju lyxa till det och feja som fan, men annars: ett glas rosé med vännen i den organiska röran, det är fint.

Världens bästa tv-idé: Heterofällan

Nanna Johansson intervjuar Liv Strömquist på sin blogg. Strömquist säger naturligtvis en massa intelligenta och skarpa saker, som t ex "jag tycker det är lite töntigt att vara framgångsrik. Tyvärr! Kolla bara vilka som är framgångsrika i det här samhället". Men hon levererar också i förbifarten världens bästa tv-idé. Ni vet Lyxfällan och Nannyprogrammen och alla de där renoveringsprogrammen och städprogrammen och vad det nu finns, där folk har ett problem och så stiger nån person in och styr upp det hela. Äh, såhär alltså:


Johansson frågar:
Du har pratat om en rolig TV-idé, den där du bor ihop med olika heteropar och uppmärksammar dem på vad de gör för fel i vardagen. Berätta mer om den!

Strömquist svarar:

Jag tänkte att man kunde göra en Du är vad du äter eller Supernannyn, fast istället för att handla om dåliga matvanor eller barnuppfostran så skulle det handla om folk som har problem med ojämställdhet i sina parförhållanden. Och så skulle, till exempel jag, bo hemma hos dom här heteroparen i en vecka och föra anteckningar över vem som diskar, vem som skämtar, vem som bantar, vem som tar ansvar, vem som lyssnar när den andra pratar osv. Och sen skulle jag ha en whiteboard, och åskådliggöra problemen i fina staplar, och styra upp läget helt enkelt! Produktionsbolag är välkomna att höra av sig för fler detaljer.

Själv är jag redo att flytta till Sverige och grunda ett produktionsbolag bara får att få till stånd detta fina program. 

Rädslans geografi i förändring

Alltså, jag äger fantasi och vet inte om den är slö eller livlig men den finns och ger sig till känna nästan hela tiden. När sånt som hände i Norge sker får den morbida sidan av fantasin näring och skapar hjärnterror på det vis som terrordåd tydligen är ämnade att göra.


Minns nån begreppet pelon maantiede, rädslans geogafi, som myntades av Anja Snellman i romanen med just det namnet? Rädslans georgrafi förändras nu, den sprider sig till oanade ställen. 
Som när man sitter i publiken på en mysvänlig sommarteater och tänker what if-tanken. Eller när man hittar en fantastisk murgrönebeklädd Alice i Underlandet-labyrint och springer runt i den med ungarna i solsken och får what if-tanken. Eller när man kör hem från ett sommarparadis och ser att ordet nån rolig typ valt att tejpa upp i ladans fönster är "MORD"?


Hörde igår en radiointervju med två scoutledare. De pratade om scoutlivet i allmänhet men fick självklart frågan om säkerheten på lägren nu efter Utøya. Läger för unga har hastigt kommit in på rädslans karta. Det är inte helt okej.


Terror funkar, därför måste man se till att bromsa upp den. Vad heter det, kognitiv terapi? Men tränar sin hjärna till att tänka rätt? Det får man väl lov att ta sig till, i rent motstånd om inte annat.

Spetsad melankoli: inboxfailör

Meddelande till envar som kan tänkas ha professionella meddelanden till mig: kommer inte in på jobbmejlen. Jag får säga som Blogger: "Felkod XCP-56 789. Våra mest erfarna tekniker arbetar på att lösa problemet." 
I väntan på det och i fall av brådis går det att nå mig på adressen som finns i anslutning till salongen. Fast senast imorgon måste jobbmejlen väl för böveln funka.
/eder ödmjuka redaktör Friman


[...] Och nu funkar den igen, @schildts.fi! (lönar sig alltid att härja runt lite)

Melankoli med Bo C

Är melankolisk, citerar därför Bo Carpelan som han skriver i Blad ur höstens arkiv (utkommer snart):

I går eftermiddag kändes arbetet med det dagliga skrivandet meningslöst. Jag iakttog mig och upplevde plötsligt att vad jag höll på med närmast var ett hån eller ett hot mot verkligheten som stod där och tyst, utan krav, visade sina träd, sitt gröna gräs, sitt strömmande vatten. Hade jag något att tillägga?