skip to main |
skip to sidebar
Den norska juristen och författaren Anne Holt skriver under rubriken "En gång var han en annan" om terrorattackerna i dagens DN:
I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.
Sanningen om Norge är att allt fler hamnar utanför. Allt fler blir psykiskt sjuka. Allt fler blir kriminella. Många invandrare känner sig alienerade och utstötta. Norge blir – i någon av våra många fasetter, så som alla länder är kalejdoskop av mångfald – ett mer slutet samhälle. Vi är helt enkelt inte så nära varandra som vi hävdar dessa dagar. Vi är långtifrån så egalitära som vi påstår. Kärleken till varandra, som nu blir så tydlig och viktig, är dessvärre alltför frånvarande för alltför många, alltför ofta.
Erkännandet av detta gör inte terroristens brott mindre. Anders Breivik har skulden, han och ingen annan, för fredagens oerhörda katastrof. Sådan han framstår i dag, 32 år gammal, förtjänar han alla de karaktäristiker han blir föremål för. Jag håller dock hårt på detta enda, detta allt överskuggande viktiga: En gång i tiden var han en annan.
Läs hela texten. Det är, tror jag, den här typen av tankegångar vi skulle ha behövt redan efter Myyrmannibombaren och allra senast efter de två skolskjutningarna i Finland, men bättre nu än aldrig. I konstaterandet "en gång i tiden var han en annan" ligger nämligen tanken att det - ja, faktiskt - kunde vara vem som helst som blev den där galningen. Vem som helst av oss, t ex jag. Eller du, för all del. Läs texten, vi behöver alla kloka resonemang.
Det är också en fröjd att se hur Sylvia Bjon på Zeitgeist argumenterar mot användningen av begreppet "mångkulturalism":
Rasisters bruk av ordet ”mångkultur” är alltså en avvärjningsmanöver för att dumskallar inte ska upptäcka att det handlar om rasism, om att man ersatt ordet ”ras” med ordet ”kultur”, och kommer undan med det.
Läs hela den också, gott folk.
Mina röda fejk-crocs försvann mysteriöst så jag var tvungen att skaffa mig nya nätta plastbåtar. Kände mig tillfälligt djärv och valde vita såna, så nu går jag omkring här i Florida som en otäckt hafsig sjuksköterska som solar i solarium på fritiden. Blir lite illa berörd varje gång jag ser skorna, de är så ... vita och ... stora ... Men tänker ändå optimistiskt att vi kommer att bli vänner, skorna och jag.
Det är viktigt sånt där, man måste vara vän med sina fritidskläder, annars blir det inget av avslappningen, man går omkring och stör sig bara.
Skulle också rapportera att vår stackars tappra 4 bast av andra skäl än rent kulturfostrande har sett två teaterföreställningar på kort tid: Alice i Underlandet förra veckan och Trollkarlen från Oz ikväll.
Gemensamt för dessa två är ju att de handlar småtjejer som försvinner in i främmande, psykedeliska världar, så varför-frågorna har varit många och berättigade denna afton.
Mor för sin del undrar förvånat varför man funnit för gott att blanda in en hastigt förbiskymtande oralsexscen i en familjepjäs. Gillar ej blinkningar hit och dit över barnhuvuden, men är väl en torris.
Hjärtat pumpar tungt blod i blå sommarnatt.
Från Utö till Utøya ett tjockt svart streck av tung, rökig sorg.
Vi låter fortsatt bli att låsa våra dörrar. En öppen dörr är bästa försvar, en barriär den värsta provokatören.
Man sitter där.
Föreslår ändå att alla sunda låter bli att klicka på dagstidningarnas webb-bildspel som är försedda med varning för "känsliga personer". Vi har inget med de bilderna att göra. Låt oss förbli "känsliga personer", människor alltså, med nån sorts värdighet och medkänsla i behåll.
Så tog vi oss ett bad i det blå, ungarna och jag. Fyra bast: "Titta mamma, en simmande orm!" Raskt kom där en orm i vattnet, målmedveten med gula fläckar på huvudet; alltså en snok. Den slingrade smidigt in mellan stenarna i bryggan intill och försvann i dunklet.
Vi fortsatte simma! Vi är hårda typer, riktiga skärgårdsfatalister har vi gått och blivit på några dar.
I det legendariska radioprogrammet Naturväktarna lär Anders Albrecht nångång ha sagt att snokar kan simma både helt under vatten och med huvudet ovanför, medan huggormarna alltid har huvudet ovanför vattenytan. Och ja, de lär kunna hugga också när de simmar.
Till den lilla stranden kom sen fyra små flickor och en superfräsch mamma. Mamman var rolig men trygg, höll precis lagom pli på ungarna, gnällde och skällde inte, såg inte uttråkad ut, knappade inte på sin mobil, hon var närvarande helt enkelt. Fräsch, pigg, ung och smal med fyra barn.
Sen fick jag höra att hon i själva verket har åtta barn. Man borde be henne om en autograf.
Ibland när jag sitter i hc-skärgårdsgubbesällskap klarar jag mig hyfsat tycker jag men mina anekdoter är få, anekdotberättarbehovet litet. När det var tal om ormarna här på ön nu i afton (snakerapporterna rullar in) nämnde jag lyckligt att jag nu lyckats ormnoja upp några människor "via internet". Blev då påmind (av min äkta make) om Merete Mazzarellas fina kolumn i en Västra Nyland här i veckan, den hette "Regnkaos?" och handlade om hur sommaren liksom görs farlig med våld men i onödan.
Följde en diskussion om hur lyxigt ofarligt Finland är. Vi har väl två giftiga djur: huggormen och getingen. Korsspindeln har också nåt gift men betänk att myggan har ett gulligt bedövningsmedel som gör att det inte känns just alls när den sticker. Fästingen är potentiellt ganska farlig på riktigt i och för sig, men inte har den nåt dödligt gift som dödar en på en kvart och inte är den intresserad av ens ass till middag.
Vi konstaterade också att huggormen är tusen gånger räddare för oss än vi för den. Stackars mytologiska kräk. Fast jag tror ändå det är nåt urtida i oss som gör att vi liksom hatar den. Vacker men skrämmande. Beundransvärd men äcklig. Glänsande men torr. Kall, dras till värme. Reptilintellektet. Oj, och låtom oss nu inte blanda in Freud i det här.
Så nu ska vi alltså bara ta det lugnt, omfamna sommaren och reptilerna, ta våra morgondopp i frid, men se upp när vi kissar i bracklen. Lika lätt som livet i allmänhet!
Alla ni milda och tålmodiga morsor i bloggosfären, här har ni en att skälla på. Har inte alls varit roliga mamman idag hittills. Trött, sur, vresig och oborstad har man stövlat omkring i skärgården i fejk-crocs och försökt hålla ordning. Och inget kaffe blev det heller för den fancyga kaffebryggaren behövde service som jag inte kunde stå till tjänst med.
Men nu stundar eftermiddagsvilan och det får vi alltså alla här på kobben vara glada för. En timme sömn och jag kommer att vara vacker och snäll.
Och sen, sen - ska jag förvandlas till den goa hantverkaren. Fick igår kväll in en beställning på skylt med ett visdomsord på. Höhö, det ska bli fint.
Här extremutomskärs är det fortsatt vidunderligt vackert men jag kostar mig ändå på att vara lite vontriersk igen. Det är nämligen såhär att havet är fullt av simmande ormar. Huggormar och snokar far runt i vattnet, nån hade i eftermiddags till och med sett ett helt gäng snakes som simmade ihop.
Medge att det är lite som gräshopporna i bibeln. Den mytiska potentialen är enorm!
Se nu bjuds här på ett icketips: Läs hemskt gärna norrmannen Karl Ove Knausgårds Min kamp men giv akt. Den som just har dukat upp en smarrig ensamlunch att avnjutas i sällskap av bok bör akta sig för att just i den stunden trassla in sig i avsnittet där Karl Ove och hans bror Yngve gör husesyn i det hus där deras pappa just dött. Alltså uh så släbbigt och konkret. Jag mår fortfarande illa trots att lunchen bestod av två saker jag tycker mycket om: potatis och abborre.
Befinner mig händelsevis i yttersta havsbandet på en ö som förritin gav mig en mycket speciell vibb. Nu vet jag inte riktigt hur det är med den vibben, men vackert är det här och blåsigt.
Nu gäller det såklart ändå att reda ut vari den där vibben bestod, om den finns kvar, och om den inte finns kvar, varför? Är den i så fall helt försvunnen eller ersatt av annan vibb? Liksom.
Bonus: 2,5 bast blandar ihop orden fyr och vampyr, vilket är till nöje för alla, som dessutom undrar hur en sån liten kan ett ord som just vampyr. Fråga inte mig, jag lär barna bara gulligheter, fyndiga ordstäv och samhällsnyttiga begrepp.
Aha franska bloggen?
Men skulle bara rapportera att sorken dog i afton. Vi hade försökt alla fredliga metoder: Ötökkänät (dvs fri passage ut genom dörrn ca tjugo timmar i dygnet), audihorror (världens bästa grej, skrämmer möss etc genom ljudsignal som mänskliga ögat inte hör - oklart iofs hur det är med bebisar) och den kanske ändå rätt mordiska klassikern musfällan. Inget hjälpte, det var en unge, ovetande om hur livet ska levas i den civiliserade världen. Och tydligen äter sorkar inte ost och sånt? Det var ost vi hade i fällan.
Man måste gripa nanosekunden när det gäller såna här saker, så tyvärr blev 4 bast halvvittne till det diskreta avdagatagandet. Trauma.
Ömma diplompsykologmor: "Men så måste man göra ibland. Tänk, annars skulle sorken springa härinne och kacka hela tiden."
"JAmen du kunde ju ha STÄDAT UPP KACKAN."
Ja, det kunde jag förstås ha gjort.
Ser fram emot fortsatta husdjursdiskussioner.
Liksom ... Det är tur att man inte är Lars von Trier. Det är också tur att man inte sett hans film Antichrist utan bara fantiserar om den. Naturen tränger sig på i den, tänker jag, men så har jag ju bara sett trailern.
Man tar sig friheter.
Trierdagbok över idag:
Fyra bast ropar och pekar på en svart snok på stubben. Snoken ligger där, blank och snygg i förmiddagssolen, sedan smiter den ner i blåbärsriset. Vid middag kommer en tennisboll flygande mot fönstret, jag undrar vem som spelar tennis i midsommarrosen men det är en fågel som flugit mot rutan precis som jag äntligen tvättat fönstren.
Identifiering, gropgrävning och jordfästning med 2 och 4 bast i pyjamas och fejk-crocs strax före kvällsmålet.
Vid kvällsmålet, 4 bast: "Mamma! En sork!" Och så avslutas den händelserika kvällen med sorkjakt. Jag har inte fått ut den än, den krafsade panikslaget här nånstans bakom min rygg medan jag satt och betalade räkningar.
Snok, bird, sork.
Och nu mullrar åskan nånstans här i närheten. Over and out.
Blåbärsskogen med 2 bast, en skön upplevelse. 2 bast: "Jag sitter här och njuter av blåbären och solen." Jag älskar bibliotek och blåbärsskogen för att de är ymnighet vars överflöd dels är nyttigt, dels gratis. Och gott dessutom.
Brast följdaktligen ut i invärtes lovsång till allemansrätten. Allemansrätt är lika vackert som bibliotek. Lifvets A och lifvets B.
Men nu precis fick jag veta att allemansrätten här i Finland är inskriven i ett sammelsurium av lagar, medan den i Sverige finns i grundlagen. Det betyder väl då att man i Finland kan börja peta på allemansrätten, det behövs bara tillräckligt många stängselfestischister till det. Kusliga tanke.
Men ljuva tanke istället sen: blåbärsskogen igen imorgon. "Jag sitter här och njuter av blåbären och solen."
Ögat föll på kylskåpsdörren här i Florida, på ett urklipp som satt fast med en magnet föreställande en pandabjörn. Citatet är klippt ur Hbl nån gång anno dazumal av undertecknad, och det är ingen mindre än Magdalena Ribbing som står för det. Det är så vettigt att jag bara måste se till att sprida det eftersom jag nu för första gången på länge kom att se det:
"Någons sexualliv saknar betydelse på en middag om man nu inte direkt aspirerar på gästens dygd.
Magdalena Ribbing, folkvettsexpert på Dagens Nyheter, förvånas över de många frågor hon får om hur man gör med homosexuella par när man bjuder in paren på middag."
Poängen här är att jag slår vad om att kanske också du är en sån som ibland kraftar dig till att ta till saxen. Vad händer sen med urklippen? De kanske hamnar i en låda och blir bortkastade när du aggressivt rensar i ditt hem/flytter/skiljer dig/är allmänt överbelastad och lider av klen feng shui.
Ett inredningstips i sammanhanget är då att rama in de bästa urklippen. På så vis kommer man att se dem oftare. Min äkta make är trendsetter för han har vänligen ramat in ett par urklipp som jag klippte ur Hangötidningen när jag var cirka 13. De sitter i samma ram för de hör ihop:
Dagens ris
till dig cyklande tant som jag kolliderade med vid K-hallen på torsdagseftermiddagen. Vi föll båda omkull, men istället för att fråga om jag stött mig gav du mig en rungande örfil. Varför?
Felet var ju lika mycket ditt som mitt. Och det är både dumt och fegt att slå.
Johanna, 5 år
Dagens ris
Ris åt Johanna, 5 år. Det är dumt och fegt att säga att det var mitt fel. Eller är det fel på synen. För jag var ju på rätt sida. Du kom som en raket rakt på min cykel och huvudet flög hit och dit. Den smällen du fick var du värd. Kanske du ser bättre efter en annan gång.
"Tanten du körde på"
Å vad jag är glad över att kunna läsa detta varenda dag! Och å vad det är roligt att veta att jag redan som späd fjortis var tillräckligt saxmogen för att fatta att detta är något att spara! Hedren era urklipp, vänner. De säger tänkvärda saker om världen och smickrande saker om er själva.
När förmiddagen började bli het satte vi oss i skuggan, ungarna och jag, och öppnade den klassiska sångboken Nu ska vi sjunga. Ni vet kanske den där orange med tre barn på pärmen, utgiven på initiativ av Alice Tegnér? Elsa Beskow har illustrerat.
Jag gillar Nu ska vi sjunga mycket. Har som barn sjungit och sjungit ur den, men tydligen har tiderna förändrats för plötsligt upplever jag en miniskandal vid varje låt. Pojkarna är så käcka och duktiga, flickorna så näpna och väna. Kvinnorna är mammor eller gummor, främst mammor, och dessa är då rätt så ansträngda av moderskapet men ändå goa. Männen är stränga, målmedvetna och har gärna hatt.
Och glöm då inte negrerna! Alla barn gillar Familjen krokodil, men förälder 2011 får problem när hon snabbläser (innan hon sjunger):
I Niggerland händer ibland
att man får se på Nilens svarta strand
herr Krokodil, fru Krokodil,
och lille Krokodillelilleman.
[...]
Herr Krokodil, fru Krokodil,
och lille Krokodillelilleman,
de dra åstad, vandra i rad, till gamle niggerdoktor Pillerman.
Man får helt enkelt jäkligt hastigt improvisera nåt.
Visorna i Nu ska vi sjunga är hemskt fina som museiföremål, men hur gör man sen? Man vill sjunga dem, men inte stoppa ungarna fulla med värderingar från 40-talet. Visa mig gärna en politiskt korrekt visskatt. Aaahaha.
Sjöng en sång om barnarbetskraft som godnattvisa för barnen, Kungens lilla piga av Anna-Lisa Frykman.
I kungens granna slotts stora, stora, stora kök
det finns en liten, liten, liten piga.
Hon alltid har så brått för där är så mycket stök,
och jämt ska hon för alla vackert niga.
Och bannor utav alla hon måste ta emot,
för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot,
och tidigast av alla hon stiger ur sin säng,
och se´n går hela dagen lång uti ett enda fläng.
Fast jag kom inte ihåg slutet riktigt så jag sjöng "Hon kommer ej i säng förrän klockan slagit tolv/ och före det så måste hon ju skura alla golv."
Nåja, fyra bast efter denna lilla visa, strålande nöjd: "Men mamma! DU kan ju vara vår lilla piga!"
Man själv, rätt trött, mycket svettig och med oförklarligt ont i vänster fot: "Det är jag ju ren."
Fyra bast, fortfarande skitglad: "Fast du behöver inte niga. Och du får lägga dig när du vill. Okej?"
Okej.
Apropå den hisnande följetongen om djur på vägen när jag kör mot Florida.
Igår vid midnatt, strax före Lappvik: en älg i diket. Den hade precis korsat landsvägen och kollade lite på bilen min innan den stolpade in bland tallarna. Vi hade gjort rätt, älgen ock jag. Allt var korrekt: Älgen i diket, bilen på vägen. Ingen var överkörd och ingen hade fått den andra in genom vindrutan. En bra deal, en lyckans natt.
Väl framme i Florida fick jag, Floridalyxfrun, en bärs i min hand och en hand tog min och jag blev visad en ny bastuterrass. Detta fick mig i tårar. Det var så fint och så satt vi där på terrassen och tittade på gammelgäddan som med stjärten vinkade från stiltjen. Vi skålade i den klassiska Floridalyxfrudrycken Gammeldansk.
Och sen grande finale: det magiska åskvädret. Att se en hel fjärd lysas upp i flera sekunder! Vara lite klädsamt skraj ...
Sen i och för sig lite beskt att på höra nyheterna i morse att ett militärtält blivit träffat av blixten här i närheten. Åtta skadade, någon kritiskt. Det lär vara metallstänger i de där tälten så varför bestämde inte befälet att de skulle packa ihop sig och ta skydd?
Aj nä. Jag glömde. Säkerhet is for sissies.
