Eftertankens vackra solbränna. Kräkmytologi.

Ibland när jag sitter i hc-skärgårdsgubbesällskap klarar jag mig hyfsat tycker jag men mina anekdoter är få, anekdotberättarbehovet litet. När det var tal om ormarna här på ön nu i afton (snakerapporterna rullar in) nämnde jag lyckligt att jag nu lyckats ormnoja upp några människor "via internet". Blev då påmind (av min äkta make) om Merete Mazzarellas fina kolumn i en Västra Nyland här i veckan, den hette "Regnkaos?" och handlade om hur sommaren liksom görs farlig med våld men i onödan.

Följde en diskussion om hur lyxigt ofarligt Finland är. Vi har väl två giftiga djur: huggormen och getingen. Korsspindeln har också nåt gift men betänk att myggan har ett gulligt bedövningsmedel som gör att det inte känns just alls när den sticker. Fästingen är potentiellt ganska farlig på riktigt i och för sig, men inte har den nåt dödligt gift som dödar en på en kvart och inte är den intresserad av ens ass till middag.

Vi konstaterade också att huggormen är tusen gånger räddare för oss än vi för den. Stackars mytologiska kräk. Fast jag tror ändå det är nåt urtida i oss som gör att vi liksom hatar den. Vacker men skrämmande. Beundransvärd men äcklig. Glänsande men torr. Kall, dras till värme. Reptilintellektet. Oj, och låtom oss nu inte blanda in Freud i det här.

Så nu ska vi alltså bara ta det lugnt, omfamna sommaren och reptilerna, ta våra morgondopp i frid, men se upp när vi kissar i bracklen. Lika lätt som livet i allmänhet!