Så tog vi oss ett bad i det blå, ungarna och jag. Fyra bast: "Titta mamma, en simmande orm!" Raskt kom där en orm i vattnet, målmedveten med gula fläckar på huvudet; alltså en snok. Den slingrade smidigt in mellan stenarna i bryggan intill och försvann i dunklet.
Vi fortsatte simma! Vi är hårda typer, riktiga skärgårdsfatalister har vi gått och blivit på några dar.
I det legendariska radioprogrammet Naturväktarna lär Anders Albrecht nångång ha sagt att snokar kan simma både helt under vatten och med huvudet ovanför, medan huggormarna alltid har huvudet ovanför vattenytan. Och ja, de lär kunna hugga också när de simmar.
Till den lilla stranden kom sen fyra små flickor och en superfräsch mamma. Mamman var rolig men trygg, höll precis lagom pli på ungarna, gnällde och skällde inte, såg inte uttråkad ut, knappade inte på sin mobil, hon var närvarande helt enkelt. Fräsch, pigg, ung och smal med fyra barn.
Sen fick jag höra att hon i själva verket har åtta barn. Man borde be henne om en autograf.
Andlighet, religion och dialog
18 timmar sedan
alltså jag är ju egentligen inte rädd för ormar, men undrar om jag inte håller på att bli nu efter allt ditt ormsnack.
SvaraRaderaom du ser åttabarnsmorsan igen ska du be om autograf åt mej också!
Man borde be den mamman bli mammacoach!
SvaraRaderaSara och Maria, jag ska försöka samla mod och ifall jag lyckas ska jag be om varsin autograf till er också!
SvaraRaderaVad ormar anbelangar: Man kan ju nu tyvärr än en gång konstatera att strunt i dem, det är människorna man ska vara på sin vakt med.