I dessa dagar talas det vackert om närhet, sammanhållning, omsorg och kärlek. Sanningen är att det finns tusen och åter tusen i Norge som aldrig märker något av detta.Läs hela texten. Det är, tror jag, den här typen av tankegångar vi skulle ha behövt redan efter Myyrmannibombaren och allra senast efter de två skolskjutningarna i Finland, men bättre nu än aldrig. I konstaterandet "en gång i tiden var han en annan" ligger nämligen tanken att det - ja, faktiskt - kunde vara vem som helst som blev den där galningen. Vem som helst av oss, t ex jag. Eller du, för all del. Läs texten, vi behöver alla kloka resonemang.
Sanningen om Norge är att allt fler hamnar utanför. Allt fler blir psykiskt sjuka. Allt fler blir kriminella. Många invandrare känner sig alienerade och utstötta. Norge blir – i någon av våra många fasetter, så som alla länder är kalejdoskop av mångfald – ett mer slutet samhälle. Vi är helt enkelt inte så nära varandra som vi hävdar dessa dagar. Vi är långtifrån så egalitära som vi påstår. Kärleken till varandra, som nu blir så tydlig och viktig, är dessvärre alltför frånvarande för alltför många, alltför ofta.
Erkännandet av detta gör inte terroristens brott mindre. Anders Breivik har skulden, han och ingen annan, för fredagens oerhörda katastrof. Sådan han framstår i dag, 32 år gammal, förtjänar han alla de karaktäristiker han blir föremål för. Jag håller dock hårt på detta enda, detta allt överskuggande viktiga: En gång i tiden var han en annan.
Det är också en fröjd att se hur Sylvia Bjon på Zeitgeist argumenterar mot användningen av begreppet "mångkulturalism":
Rasisters bruk av ordet ”mångkultur” är alltså en avvärjningsmanöver för att dumskallar inte ska upptäcka att det handlar om rasism, om att man ersatt ordet ”ras” med ordet ”kultur”, och kommer undan med det.Läs hela den också, gott folk.
